Resans sista: Tillbaka till Zürich via Livigno

 
Vi var klara (eller inte klara) att lämna Gardasjön. Mitt förslag om fortsättning, gick genom Brennerspasset, upp mot Innsbruck, eftersom jag gärna skulle ha velat se Österrike också. Thomas däremot tyckte att varför skulle vi köra motorvägen när det fanns så många andra alternativ att köra. Han var bekant med Livigno sedan tidigare och föreslog att vi kör över bergen med övernattning i Bormio.
 
 
Jag är dock glad över att han har så pass mycket erfarenhet att köra på smala, slingrande och branta serpentiner. Vägarna i Montenegro i höstas var minst sagt värdelösa och även om de var något jämnare i Italien, skulle jag aldrig sätta mig bakom ratten där branten stupar hundratals meter där asfaltskanten tar slut.
 
 
Vi behövde nämligen ta oss över Passo Gavia som ligger på hela 2652 meters höjd. Vägen hade officiellt öppnat bara en dryg vecka tidigare och vägen upp, tog vad som kändes evigheter. Vägen var enfilig med mötesplats ibland - med branta kurvor bakom varje serpentin, och min räddning var att det var mulet väder och jag inte kunde se hur djupt branterna stupade. Jag var fullkomligt livrädd att sitta bredvid, även om det också var fascinerande att stiga höjdmeter för höjdmeter. Och när vi äntligen nådde passets högsta punkt (med toppar uppemot 3700 meter runtomkring oss) kände jag mig bra liten i världen. Det låg fortfarande en hel del snö kvar och temperaturen var bara ett fåtal plusgrader - där kom Thomas i badbyxor och jag i sandaler. Vi drack varsin kopp te i toppstugan före vi körde vidare.
 
 
Vi anlände rätt sent på kvällen till Bormio och vaknade följande morgon till fullständigt spöregn. "Vad kan man göra i Bormio" frågade vi på morgonen i receptionen och svaret blev att cykla mountainbike, vandra eller gå på spa. Att gå på spa lät som det enda godtyckliga alternativet och vi gjorde Bormios mest anrika och karaktäristiska spa. Och det var en häftig upplevelse, eftersom "bassängerna" var delvis inbyggda i berget och vattnet som användes rann från varma källor inifrån berget. Efter fyra timmars badandet var vi rätt spaka, när vi körde vidare mot Livingo.
 
 
Livingo är en typisk skidort och har en specialstatus som skattefritt paradis i Italien. Därför har orten mycket shopping med tanke på att det är ett hyfsat litet ställe och speciellt elektroniken och spriten var billig i Livigno. Det skulle ha varit ett bra läge för exempelvis ett objektiv - eller telefoninköp, men den här gången behövde vi ingenting. I stället tankade vi bensin till bilen för 90 cent liter - dieseln å sin sida kostade 78 cent.
 
 
Livingos bas ligger på ungefär 1800 meters höjd och därför var sommaren ännu kortare hunnen än i Finland. En bit upp i backarna var fortfarande gräset brunt och kvällen var kylig. 
 
 
Vår planerade eftermiddagsvandring blev i stället strövande i butikerna, eftersom skurarna föll tätt igen. Mot kvällen klarnade det dock upp lite och vi begav oss på en kortare kvällsrunda en bit upp i dalen.
 
 
 
Den här natten sov vi på ett enklare hotell och deras frukost kändes inte värd fjorton euro. Vi hade med gröt från Finland och med färska jordgubbar fick vi en skaplig frukost en bit in på dagens vandring.
 
 
Det fanns otaliga alternativ på vandringsleder i Livigno, men då kabinbanan upp till ännu högre höjder kändes dyr (vi var tydligen ekonomiska denna dag), valde vi att vandra i lederna precis vid trädgränsen.
 
 
 
Det var inte heller så mycket höjdskillnad på leden som gick längs dalhöjden, så det var rätt skönt att gå för en gång skull. Vi hade trots allt motionerat/tränat kring fem timmar varje dag och det är långt ifrån vad vi är vana med i dagsläget.
 
 
Här fick Thomas ändå en idé om att vi behövde välja en stig uppåt i stället för rakt fram - det var ju trots allt "bara" en timmes stigning.
 
 
Och jag hakade på, och pustade mödosamt efter (oftast låg jag 20 meter efter och därför har jag bara en ryggtavla på alla tagna bilder).
 
 
Men högre upp var ju utsikten igen makalöst vacker. Efter vandringen åt vi en sen lunch före vi tåg biltåget bort från Livingo genom följande bergpass. Vi körde över gränsen till Schweiz och stannade på det billigaste boendet vi hittade (trots det kostade det 80 euro) strax vid gränsen till Liechtenstein. Vi åt den billigaste maten på en huvudlöst dyr byarestaurang och när värden skulle ha fyra euro för kaffepåtåren vid följande morgons frukost, konstaterade jag att Schweiz inte ingår i mina resplaner i framtiden.
 
 
Målet för vår sista resdag var alltså Liechtenstein - kanske mest för att jag skulle få pricka av yttepyttelandet som resmål. Och det var verkligen litet! Själva huvudstaden Vaduz var ungefär lika stor som Närpes (på bilden är det Rhen som flyter och dessutom agerar landsgräns mellan de båda länderna) och dessutom gick det mesta på lågvarv på måndagar (?!) och var stängt. Vi hade planerat cykla "ett varv runt" landet, eftersom det fanns ett bra utbud av cykelvägar, men återigen regnade det och då Liechtenstein var precis lika dyrt som Schweiz, valde vi att i stället vandra - som var gratis heh. Vi gjorde en femtonkilometers runda och hann således också se grannbyn före vi körde vidare till Zürich, landade i Helsingfors, körde till Pargas, sov några timmar, hämtade två av barnen och slutligen landade hemma i gula huset efter en toppenresa på alla sätt och vis.
 
 
4 kommentarer
Nufyrabarn

Fina ställen ni varit på vi har också besökt så gott som samtliga ställen ni varit på och vissa flera ggr. Gavia körde vi en sen kväll i sept och så började det snöa... Var spännande. I St Caterina har vi varit på slalomresa med kidsen och det var super 😀

Mia

Svindlande vacker natur! Ni verkar ha haft en jättefin resa. Både Como- och Gardasjön har länge funnits på min önskelista och de trillade liksom inte bort efter de här inläggen. :)

JUNITJEJ

Så vacker natur!

Karolina

Åh va roligt, skulle så hemskt gärna också vilja vandra där! :)