På fisketur.

Vi har haft en lite sjuklig helg. Febern steg åt Celine i torsdag och i och med att jag inte heller kände mig helt hundra, stannade jag hemma med henne på fredag. Igår var Celine på benen igen, men då var det min febertur. Och eftersom Thomas har varit i Tjeckien sedan i torsdags, blev slalomplanerna strukna och utbytta mot en stunds skrinning (inte ens sjukdagarna brukar få oss att hålla oss inomhus. Jag tycker den friska luften och lite rörelse piggar upp snarare än gör en mer sjuk).
 
I stället gick dagens tur ut på sjön. I tungtrampad snö gick vi fram och tillbaka mellan vakarna medan pappa vittjade näten. Vi trampade till traktorspår, hade springtävlingar och lekte hippa i en varglo. På kort men tillräckligt avstånd satt ett mäktigt örnpar, alldeles nära varandra, och väntade på att få skrida till en brakmiddag. För det var norsrikt idag och pappa plockade de slattriga och ganska illaluktande norsarna på löpande band samtidigt som han spanade med blicken långt i horisonten. "Fryser du aldrig om händerna?" frågade jag honom när han satt med sina gummihandskhänder i det iskalla havsvattnet. "Det händer sällan, men visst kan jag också frysa ibland", svarade han och hänvisade till förra veckans temperaturer på minus tjugofem.
 
 
 
 
"Är det här ditt jobb?" frågade Sindre. "Ja, tänk, här är jag varje dag. Året runt." svarade morfar. Jag inflikade att fiskarna borde ha högre pris vintertid, på grund av det långsamma arbetet - ett arbete som inte förändrats på hundratals år. På knappa två timmar hann vi bara vittja ett tiotal nät på grund av norsen. Under de två timmarna fick vi bara ett fåtal "värdefiskar" på varje nät. Men till all lycka är fisk en uppskattad råvara idag - med all rätt, för småskaligt fiske är rena rama hantverket.
 
 
 
 
 
Sen tog vi sikte inmot viken för lä mot vinden och skydd för snöfallet. Pappa berättade hur de alltid sökte sig hitåt för kaffepaus när han var liten och dagarna på sjön var långa. På samma ställe har jag också suttit framför många brasor och druckit varm saft. Idag hade vi varm kakao med kanel och kardemumma samt mommas bullar som fick avsluta dagens fisketur på sjön, före vi satte kurs hemåt igen, längs ett ensamt, stillsamt skoterspår med orörda vita vidder åt varje håll vi såg. Och det gav en stunds lugn, att stå på den gamla sparkens medar med snön yrandes i ansiktet och med koncentrationen på att läsa av snödrivorna, för att inte överraskas av ett knyck som skulle få mig att tappa balansen.
 
 
2 kommentarer
Melli

Härligt! <3
Du tycker inte barnen börjar lukta fisk då de är med? Älskar fisk och att meta, men har såna grymma fiskluktstrauman från barndomen att jag väldigt lätt får kväljningar. Tänker bara på mitt jobb, vad jag sku tänka om det kom lite fjäll i tamburen, hahhah. :D
Så måste du ju lita på pappa, eller kan du själv också läsa av isen och lita på att ni alla hålls trygga. Eller kanske det är annorlunda där ni bor, här vågar jag nog mig aldrig ut på isen, hade ju äldsta med benet igenom då han var mindre..

Svar: Nä, inte om man bara står och tittar på. Sen har ju fisklukten funnits i mitt liv sedan jag föddes och inget som jag desto mer tänker på - lika som det säkert är med bönder/andra miljöer som förknippas med "lukt". Men inte vill jag gärna att ungarna jonglerar med fisken i alla fall - som de gärna själva skulle göra. Eftersom fisken blodtappas direkt den kommer ur vaken, så blir det också rätt klottigt. Och angående isarna, är det nog inga problem. Det plogas isvägar till höger och vänster, så den ska nog hålla. Men har man en gång varit igenom, så förekommer säkert en viss rädsla...
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Såna otroliga foton! Den sista skulle platsa på nåt bokomslag eller nåt!