Kontrasterna.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Igår låg jag över tio timmar på övervakningen vid akuten till följd av den plötsliga smärta i benet och den höga feber som slog ut mig fullständigt på nyårsaftonen. Idag haltade jag längs samma stig som för bara några dagar sen i solen med skridskorna på ryggen. Igår slog hjärtat ett extra skutt av rädsla när man först misstänkte blodpropp i benet. Idag slog hjärtat en volt av lycka när jag kunde snöra på mig skridskorna och glida fram över den svartblanka isen som sjöng godmodigt i den annars knäpptysta omgivningen.
 
Jag tycker mig ha fått min beskärda del av misär, sjukor och bekymmer under det gångna åren. Mitt psyke har testats hårdare än någonsin förr, och ibland har jag faktiskt tvivlat om jag är stark nog att stå ut. Efter gårdagen kvitterade jag ut kanske den åttonde eller nionde antibiotikakuren på ett år - och samtidigt som jag vet att antibiotikan tar kål på kroppen, och framförallt magen - har jag inte så många alternativ då det gäller att bli av med ordentliga infektioner i kroppen. Jag kan bara hoppas att min kropp fixar att återhämta sig - även om det förmodligen tar längre tid då den hela tiden också stöter på patrull och bryts ner.
 
Men så följer en dag med kära vänner, strålande solsken och is som är så snabb att vi bara susar fram. Trots att kylan färgade våra kinder röda, var det skymningen som tog oss från isen, tillbaka till bilarna, barnen i full kommunikation på sekamelska finska och svenska i salig blandning. Om motion och uteluft ger energi - gav den här dagen minst tiodubbelt upp. Och jag kan förlåta gårdagen.
 
1 kommentar
Linda

Usch, inge kul att vara sjuk. Betydligt trevligare att få skrinna.

Ser att du har en hjälm på dig när du skrinnner. Hade själv tänkt skrinna lite igen i vinter (har inte skrunnit på säkert 15 år). Dock hade jag inte alls tänkt på hjälm, inte van att man använder det. Behövs verkligen det som vuxen? Är iofs rätt ringrostig på skrinnskorna och rädd om mig. Äger dock ingen skrinn-hjälm...