All kärlek till vintern.

Vad vintern kom och skänkte oss mycket glädje och aktiviteter! Det svåra är att fördela skidning, skrinning och pulkaåkning över de få lediga timmar en vecka har, men varje kväll efter middagen går vi med glädje ut och försöker hinna så mycket som möjligt. (Jag älskar även jobbet lite extra för tillfället, eftersom jag får tillbringa många timmar utomhus varje dag.) Och när vi längdskidade igår i Malax, var spåret fyllt av en massa skidande barn och föräldrar, vilket också gjorde mig väldigt glad.
 
 
Den här veckan, hade vi också längtat efter söndagen - för vi skulle få göra slalompremiär. Tre veckor senare än ifjol, men då befann vi oss i och för sig en vecka i Lappland över nyåret. Valet stod mellan Simpsiö och Parra, men föll på det senare, eftersom vi på samma gång kunde leverera en skidbeställning.
 
 
I fem år på raken har jag skidskolat något av våra barn (här finns förresten det allra första slalominlägget om Marius 2,5 år och jag höggravid i vecka 35) men eftersom Sindre äntligen lärde sig (han var absolut segast och använde upp alla tålamodsreserver jag inte ens visste att jag hade) förra våren, hade jag en förhoppning om att jag skulle få spara lite svett och frustration i år. Och det fick jag! Bortsett från att vi behövde duka fram till ärtsoppslunch efter 20 minuter i backen, då blodsockernivån var låg för en viss rumpnisse och jag redan hann tro att jag överskattat hans iver och förmåga.
 
 
Men efter maten var det bara att åka av! Vi föräldrar hade fullt i händerna att hänga med i ungarnas fart och Marius och Celine lärde sig till och med att åka ankarlift tillsammans - Marius med snowboard och Celine på skidor, utan att någon ens gav dem liften. Det gjorde att de kunde åka alldeles ensamma och det är återigen en milstolpe i att vara oberoende oss föräldrar. Tänk, att jag också ska få åka helt för mig själv i vinter.
 
 
Kylan överraskade oss något och själv var jag som en ispinne efter tre och halv timmes åkning i den bitande kölden. "Måste vi fara hem redan, vi kom ju just!, svarade Marius, när jag började påtala att det kanske räckte för idag. Inte heller skulle Celine eller Sindre hem och när jag beföll dem åka sista gången i barnbacken, kontrade Celine att de skulle åka åtminstone tio varv till. Och jag älskade dem lite extra för deras drivenhet, ork och oändliga tålamod när de är i sina rätta element.
 
 
 
3 kommentarer
Michaela

Berätta lite om Marius å snowboardadnde. När börja han, hur lärde han sig å hur går det? Föredrar han det? Varför? Jag är själv snowboardare å kan int alls slalom

Svar: Marius började med snowboardandet ifjol i Hemavan och gick på fyra dagar från totalt nybörjare till att köra i skogen, reilar och gupp. Han är mer eller mindre självlärd eftersom han inte kunde lyssna på råd från oss. Två dagar x 8 timmar outsinlig ork samt sjumiljoner fall senare, så åkte han somen kung ( nästan) på den tredje dagen. Nu vill han bara åka snowboard - vet ej varför, men jag hoppas och vill nog att han ska åka lite skidor emellanåt också.
Eva - Kakkakaffe

Hanna

Hej! Kan du snälla inte skriva om hur man bäst börjar åka med sina barn!? Tex ska man välja slalom eller snowboard, vilken ålder är bäst att börja i, ska man ha sele på dem, hur ska man hålla dem isv

Svar: Det ska jag säkert kunna fixa!
Eva - Kakkakaffe

jenni mama nepele

Jag faschineras så av era barn ! Ps. Handksarna lär vara toppen , tack!