Mer kost.

I slutet av augusti skrev jag ett sammanfattande inlägg som hette Tankar om kost. I det skedet gjorde jag en stor kostomställning - en omställning som jag tyckte var jobbig, plötsligt kunde jag äta "ingenting" - från att ha ätit allting. Jag åt dock begränsat ända fram till vår vandringsresa till Montenegro i mitten av oktober - där jag kände mig tvungen att återinföra mjölkprodukter, eftersom det annars skulle ha begränsat mitt eget födoämnesintag mycket. Dessutom gjorde språket det många gånger svårt och vi hade fullt i händerna att förklara att jag inte åt glutenmat - eller mat med vete i. I samma veva slank sockret och godiset med in i bilden igen och under julen tillät jag mig själv äta det mesta (utom gluten/vete och diverse E-nummer). Och även om jag inte vräkte i mig mat, märkte jag ändå vad maten gjorde med mig och klådan var många dagar under jullovet överväldigande. I samma veva började Sindres I-padspelande också vara långt över alla gränser och det var godsaker de flesta dagar för den resterande familjen (om än pepparkakor, julstjärnor och bullar) och jullovet kändes som en enda trött gnällperiod för oss alla. Samtidigt som jag såg rapporter om socker, mjöler, mjölkprodukter samt tillsatsämnen överallt och som jag läste med stort intresse. Under det senaste halvåret har jag läst mer forskningsrapporter, artiklar och annan litteratur gällande både atopiskt eksem, kortisonberoende och kost - än vad jag gjorde under alla mina studieår.
 
Först tog vi bort paddan. Den gick mig också på nerverna. Första dagen var barnet fullkomligen förstört och grät dagen igenom. Andra dagen var fortfarande barnet mycket olyckligt, men hittade på egna lekar i stunder. På den tredje dagen frågade barnet inte efter paddan mer än ett par gånger och han lekte själv utomhus i två långa timmar. Nu har de varit utan padda i nästan en månad och ingen har överhuvudtaget frågat efter skärmen under dessa veckor. Fatta hur skönt!
 
Efter nyår bestämde jag, på grund av allt jag läst på under julhelgen och på grund av dippen i mitt mående, att återigen utesluta en rad födoämnen ur min mat. Efter att jag nu är uppe i närmare 60 blodprovsundersökningar och andra undersökningar där inget avvikande i min hälsa har kunnat konstaterats, är jag nu min egenläkare - och jag har äntligen kommit till att lita på mig själv. Efter många år med mycket mediciner, både kortison och antibiotika, börjar jag nu vara rätt säker på att tarmsystemet i magen är utslaget och skapar hudproblemen åt mig. Jag har bara under det senaste året ätit åtta AB-kurer - och då har jag struntat i att äta tre av de som ytterligare ordinerats.  Min neutrala och rätt objektiva syn på kost har omkullkastats radikalt det senaste halvvåret och eftersom jag ogillar att servera flera rätter mat, har också resten av familjen fått lägga om sina matvanor.
 
  • vi har minskat rejält på brödintag (själv äter jag inga mjöler alls)
  • vi har ätit köttfritt hemma med några få undantag (jag har ätit helvegetariskt). Fisk och ägg äter vi dock också. I skolan och dagis äter barnen normal mat.
  • Vi har minskat på mjölkintag (jag använder små mängder syrad yoghurt, getmjölksost, små mängder smör och Kefir).
  • Vi har minskat ytterligare på sockret (trots att vi ätit  lite från förr). Jag har själv ätit totalt sockerfritt, medan barnen har ätit minimalt med socker. I fredags var de nöjda att dela en Kismet på tre och på Sindres födelsedag fick de en yttepytteliten glassportion - och ingen ifrågasatte ens storleken. Av momma fick de häromdagen en geishabit som de tog hem och skulle spara (finns fortfarande i min jackficka) och igår skickade hon hem bullar (som ingen av dem ville ha). Detta är lika skönt som i-padavvänjningen - och barnen har varit så mycket mer behärskade. Tänk, inget tjat alls!
  • Vi (de) har kanske ätit pasta två gånger sedan nyår. I stället har vi ersatt pastan med bland annat korn, quinoa, hirs och ugnsstekta grönsaker. Potatisen (stärkelserik!) har de andra också ätit betydligt mindre av - jag har inte ätit alls.
  • Vi har infört grönsaksfat som vi varje dag fyller med grönsaksstavar och exempelvis äppelklyftor som står som tillbehör i samband med middagen.
  • Vi har ätit mer eller mindre tillsatsfritt
  • Vi har ätit rawfood ett par gånger i veckan
  • Jag har redan fått så mycket energi, att jag orkat laga mat varje dag efter jobbet. Under hösten lagade jag all mat på söndagarna, som vi sedan värmde i veckorna.
 
Det fina är, att det inte denna gång känns som en diet, utan mer som nya matvanor. Barnen (eller Sindre!) har vissa dagar rynkat på näsan åt kikärterna och ropat efter korv, men de flesta dagar har de alla slevat in de nya matsmakerna med god aptit. Speciellt zucchinisoppan häromdagen var mycket omtyckt - de som tycker att squash verkligen inte är i deras smak. Vi har ätit mycket mångsidigare än tidigare (Solsidanvarning, men blomkålspizza är jättegott!!!) och jag har återigen orkat laga mat efter jobbet. Det finns ingen quickfix med mina hälsoproblem men till sommaren hoppas jag börja kunna se resultat av det här tuffa året. Kurvan har i alla vänt vänt uppåt, efter att ha pekat neråt i nästan sex månader och min klåda är märktbart mer hanterbar nu efter kostomställningen igen - där jag framförallt börjar vara rätt säker på att sockret är en stor trigger.
 
Men jag blir så fruktansvärt provocerad i butiken! Herregud var folk handlat ruttet. Medan jag känner mig som en hälsofanatiker och lassar upp min ekologiska spenat, groddarna och bönorna på butiksbandet, är det enda jag ser en massa kärror runtom mig fyllda med nästan bara skräp; det är naminami och micropizzor på hög. Sex öl här, tre paket sockrade yoghurtar, chokoflingor och knackkorv där. Marinerade kycklingsstrimlor, pastapåsar och färdigsås samt en dubbelförpackning med cokis. Och så minst en gottapåse och två påsar rostbröd. Och jag vet inte om jag blir provocerad för att jag inte kan äta allt det där eller om jag blir provocerad för att folk inte fattar hur mycket socker och annat skräp allt innehåller. Eller om det är för att jag själv alltid ansett mig äta hälsosamt och ändå mår pyton och de som äter betydligt ohälsosammare ser ut att må så bra. Jag vill bara ställa mig upp och vråla VET NI HUR MYCKET SOCKER ER "MAT" INNEHÅLLER? men fattar ju att hålla käften och vad ska jag bry mig i andra.
 
Sen sätter jag mig i bilen och slår på radion. Ironiskt matas en ny nyhet ut om finländarnas försämrade kondition och ökade övervikt. I stället försöker jag få ungarna extra svettiga och flåsiga i skolan. För visst inte är det mitt eller ditt problem. Men ändå ett samhällsproblem i allra högsta grad, som du och jag är en del av. Jag tror verkligen inte att vi lever optimalt. Jag tror verkligen inte att nuvarande kostrekommendationer är optimala. Inte för att det väl gör något - det är ändå så många som inte ens följer dem.
15 kommentarer

På fisketur.

Vi har haft en lite sjuklig helg. Febern steg åt Celine i torsdag och i och med att jag inte heller kände mig helt hundra, stannade jag hemma med henne på fredag. Igår var Celine på benen igen, men då var det min febertur. Och eftersom Thomas har varit i Tjeckien sedan i torsdags, blev slalomplanerna strukna och utbytta mot en stunds skrinning (inte ens sjukdagarna brukar få oss att hålla oss inomhus. Jag tycker den friska luften och lite rörelse piggar upp snarare än gör en mer sjuk).
 
I stället gick dagens tur ut på sjön. I tungtrampad snö gick vi fram och tillbaka mellan vakarna medan pappa vittjade näten. Vi trampade till traktorspår, hade springtävlingar och lekte hippa i en varglo. På kort men tillräckligt avstånd satt ett mäktigt örnpar, alldeles nära varandra, och väntade på att få skrida till en brakmiddag. För det var norsrikt idag och pappa plockade de slattriga och ganska illaluktande norsarna på löpande band samtidigt som han spanade med blicken långt i horisonten. "Fryser du aldrig om händerna?" frågade jag honom när han satt med sina gummihandskhänder i det iskalla havsvattnet. "Det händer sällan, men visst kan jag också frysa ibland", svarade han och hänvisade till förra veckans temperaturer på minus tjugofem.
 
 
 
 
"Är det här ditt jobb?" frågade Sindre. "Ja, tänk, här är jag varje dag. Året runt." svarade morfar. Jag inflikade att fiskarna borde ha högre pris vintertid, på grund av det långsamma arbetet - ett arbete som inte förändrats på hundratals år. På knappa två timmar hann vi bara vittja ett tiotal nät på grund av norsen. Under de två timmarna fick vi bara ett fåtal "värdefiskar" på varje nät. Men till all lycka är fisk en uppskattad råvara idag - med all rätt, för småskaligt fiske är rena rama hantverket.
 
 
 
 
 
Sen tog vi sikte inmot viken för lä mot vinden och skydd för snöfallet. Pappa berättade hur de alltid sökte sig hitåt för kaffepaus när han var liten och dagarna på sjön var långa. På samma ställe har jag också suttit framför många brasor och druckit varm saft. Idag hade vi varm kakao med kanel och kardemumma samt mommas bullar som fick avsluta dagens fisketur på sjön, före vi satte kurs hemåt igen, längs ett ensamt, stillsamt skoterspår med orörda vita vidder åt varje håll vi såg. Och det gav en stunds lugn, att stå på den gamla sparkens medar med snön yrandes i ansiktet och med koncentrationen på att läsa av snödrivorna, för att inte överraskas av ett knyck som skulle få mig att tappa balansen.
 
 
2 kommentarer

All kärlek till vintern.

Vad vintern kom och skänkte oss mycket glädje och aktiviteter! Det svåra är att fördela skidning, skrinning och pulkaåkning över de få lediga timmar en vecka har, men varje kväll efter middagen går vi med glädje ut och försöker hinna så mycket som möjligt. (Jag älskar även jobbet lite extra för tillfället, eftersom jag får tillbringa många timmar utomhus varje dag.) Och när vi längdskidade igår i Malax, var spåret fyllt av en massa skidande barn och föräldrar, vilket också gjorde mig väldigt glad.
 
 
Den här veckan, hade vi också längtat efter söndagen - för vi skulle få göra slalompremiär. Tre veckor senare än ifjol, men då befann vi oss i och för sig en vecka i Lappland över nyåret. Valet stod mellan Simpsiö och Parra, men föll på det senare, eftersom vi på samma gång kunde leverera en skidbeställning.
 
 
I fem år på raken har jag skidskolat något av våra barn (här finns förresten det allra första slalominlägget om Marius 2,5 år och jag höggravid i vecka 35) men eftersom Sindre äntligen lärde sig (han var absolut segast och använde upp alla tålamodsreserver jag inte ens visste att jag hade) förra våren, hade jag en förhoppning om att jag skulle få spara lite svett och frustration i år. Och det fick jag! Bortsett från att vi behövde duka fram till ärtsoppslunch efter 20 minuter i backen, då blodsockernivån var låg för en viss rumpnisse och jag redan hann tro att jag överskattat hans iver och förmåga.
 
 
Men efter maten var det bara att åka av! Vi föräldrar hade fullt i händerna att hänga med i ungarnas fart och Marius och Celine lärde sig till och med att åka ankarlift tillsammans - Marius med snowboard och Celine på skidor, utan att någon ens gav dem liften. Det gjorde att de kunde åka alldeles ensamma och det är återigen en milstolpe i att vara oberoende oss föräldrar. Tänk, att jag också ska få åka helt för mig själv i vinter.
 
 
Kylan överraskade oss något och själv var jag som en ispinne efter tre och halv timmes åkning i den bitande kölden. "Måste vi fara hem redan, vi kom ju just!, svarade Marius, när jag började påtala att det kanske räckte för idag. Inte heller skulle Celine eller Sindre hem och när jag beföll dem åka sista gången i barnbacken, kontrade Celine att de skulle åka åtminstone tio varv till. Och jag älskade dem lite extra för deras drivenhet, ork och oändliga tålamod när de är i sina rätta element.
 
 
 
3 kommentarer