All about skidåkning.

Mycket kretsar kring skidåkning hemma hos oss för tillfället. Vi skidar själva allt vad vi orkar. Thomas ränner runt halva världen och vallar skidor. Vi säljer skidor. Jag undervisar i skidåkning på dagarna och på kvällarna skidar vi tillsammans med barnen. Därför tänkte jag också skriva ett inlägg om skidåkning och visa ett axplock med skidåkningsbilder från arkivet. Kommentera gärna om du önskar svar på något som jag inte bemöter i inlägget nedan.
 
 I helgen for vi till Vörå och heja på Thomas 15-åriga lillasyster i FSS-mästerskapen - där det fanns massor av skidälskande ungdomar.
 
Varför ska man skida i skolan? Tonåringarna avskyr det, utrustningen är dyr och de vill ändå inte skida mer än vad de måste i skolan. Nej, alla barn och tonåringar avskyr inte skidåkning - men det är oftast de som ropar högst som låter omgivningen tro det. I skolgymnastiken erbjuds ett stort antal idrottsgrenar och en tanke är att eleverna någon gång får känna sig hemma i sin egen idrottsgren. Skolorna tillhandahåller den mesta av all utrustning som krävs i gymnastiken, men skridskor och skidutrustning baserar sig trots allt på storlekar och är mest individuell jämfört med andra idrottsgrenar. I en bekantskapskrets finns det förmodligen i de flesta fall även någon som äger utrustning och så finns ju Facebook! Skidor blir ej heller gamla, så en tonåring kan mycket väl skida med sina skidor även i vuxen ålder.
 
Med Sindre i magen, nio veckor före han föddes.
 
Skidåkning är en mångsidig och effektiv motionsform som stärker hela kroppens muskler. Det krävs koordination och samverkan mellan olika kroppsdelar. Skidåkning är skonsam mot kroppen, samtidigt som den bygger ypperlig kondition.
 
 
Ifall eleverna inte erbjuds skidåkning i skolan, ges de inte heller möjligheten att lära sig. Skidåkning (eller annan någon annan idrottsgren för den delen), behöver inte ge den största utdelningen just i högstadieåldern, utan utdelningen kan komma i vuxenåldern (mera vett i huvudet, heh). Har inte barnen eller tonåringarna blivit erbjudna skidåkning under sin skoltid, är förutsättningarna låga för att de ska pröva också i vuxenåldern. Jag har själv flertalet bekanta som varit harmsna över att de skolkat (/inte skidat) från skidtimmarna i skolan - för nu skulle de gärna skida - men de vet inte hur man gör eller vågar prova. Som förälder vill man kanske lära sitt eget barn skida - och då är det tacksamt om någon har lärt ut lite baskunskaper på vägen. Och det bästa - tillsammans med barnet har man verkligen möjlighet att börja om från början och skida precis så sakta som barnet skidar, utan att någon funderar desto mer i spåret!
 
 
 
 
Skidorna fäster inte, jag kan inte valla och inte glider de heller. Basvallningen behöver verkligen inte vara svår och numera finns det mycket enkla saker att ta i händerna (tejp, snabbglid osv.). Men det mesta ligger faktiskt i val av skida och där går verkligen priset hand i hand med vad du får; billig skida = not so much - dyrare skida = betydligt mer skidglädje. Du behöver en skida enligt din vikt och längd - men personen som väljer dina skidor behöver också ha koll vad hen håller på med (här har vi Thomas som hämtar alla skidor som vi säljer direkt från Rossignols huvudlager!). Tänker du att du vill skida mer än en gång eller två i året, kan det vara skäl att fundera på att investera i ett par ordentliga skidor. Till den här säsongen lanserades dessutom skidor med "hår/skinn" under som fäste, och med egen erfarenhet kan jag berätta att detta är ett jättebra alternativ. Du behöver aldrig valla fäste och du har alltid fäste.
 
 
Löns det att skaffa skidor med bindning åt ett barn eller funkar de billiga med bygelbindning? Personligen skulle mina nerver inte hålla om det är en bindning som lossar från foten. Bindningen borde också vara sådan, att hälen är lös, d.v.s barnet kan gå på skida i stället för att släpa den i spåret/snön. Men skidning är bättre än ingen skidning alls, och du får den komfort du betalar för.
 
 
 ...så skidade vi 60 meter och så ville hen inte mer. Och jag som kämpat med skor och bindningar och stavar, suck. Men 60 meter är mer än ingen meter alls. Och nästa gång kanske det är 150 meter och den tredje gången skidar ni 300 meter. Jag brukar gå efter att smaka på en ny smak: Nånstans läste jag att man behöver smaka 10-15 gånger på något nytt för att kanske börja gilla det - tänk också så när barnet testar någonting nytt.
 
 
När kan ett barn börja skida då? Jag rekommenderar dagisåldern. De våra har varit kring 2-åringar, men att ha bekantat sig med skidor före de stiger in i skolåldern, är mycket värt. Att få skida tryggt tillsammans med en förälder, är annat än att kastas in i en undervisningssituation där barnen sinsemellan kanske tävlar - och redan skidar på mycket varierande nivåer. Att skida och träna på egen hand ger betydligt mer utrymme för både glädje och frustration. Börja utan stavar! Det är lättare att först bara hålla reda på fötterna.
 
 
 
 
Bästa tipset. Kompisar! En barnkompis och/eller en föräldrakompis. Förra helgen var vi på ett skidkalas där samtliga gäster hade med sig skidor och 15 gäster begav sig på en skidtur innan födelsedagfikat - trots att det spöregnade. Och ingen klagade och fikat smakade sedan extra bra. Att umgås kring en aktivitet är så värt!
 
 
Det värsta man kan säga. "Jag förstår dig. Jag hatade också skidåkning när jag var ung. Skidåkning är från arslet". Överför aldrig dina egna erfarenheter på barnet - oberoende vad det gäller och hur mycket du än hatade (har hört fler än en gång "min pappa/mamma tyckte inte om XXX". En färdighet går per automatik inte i arv. Håll bara käft och le. UPPMUNTA, MOTIVERA, FÖRKLARA, GE POSITIV FEEDBACK!
 
 
Och: Övning ger färdighet och belöning i form av fjällturer i mäktiga vyer. Denna vecka utmanar vi er dessutom till skidturer på vår Facebooksida - dela med dig av din tur och vinn ett presentkort till butiken.
 
 
10 kommentarer

Tre bloggtips.

Idag ska jag för omväxlingsskull bidra med tre tips på - för mig ganska nya bloggar - som fångat mitt intresse den senaste tiden.
 
1. KATTA - Bucketlife.se
Jag hittade till denna blogg genom att skribenten i fråga kommenterade på min blogg. Jag fastnade sedermera för bloggen, eftersom den är en lagom mix av olika ämnen, den har ett bra språk, den är layoutmässigt snygg och så är den kryddad med både "lev mer"-tänk, friluft och äventyr. Och så är fotona snygga. Ett bra paket helt enkelt.
 
 
2. Ulrika - Kompassen
Ulrika är en Sevendays-bloggare. En österbottning bosatt i Sverige, friluftsmänniska och beteendevetare. Även om många av Ulrikas inlägg kopplar till friluftsliv, varvar hon dem med intressanta inlägg om psykologi, välbefinnande och hållbar livsstil. Ulrika har även skapat en utmaning åt sig under 2016, och eftersom jag själv går igång på utmaningar, följer jag hennes framfart med intresse.
 
3. Pezsi - Jessica Edström
Det är är säkert det mest otippade tipset som förekommit i min blogg och jag hade aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle tipsa om Jakobstadsblondinen som fläker ut sig halvnäck till höger och vänster. Men så kom jag plötsligt ihåg att jag läst om att hon skulle göra en långvandring och blev nyfiken. Och aldrig hade jag någonsin kunnat tro att denna kvinna skulle sätta av på en pilgrimsvandring på hela 2050 km (!!!), alldeles ensam med minimal packning - mycket som hon hade köpt billigt och i all hast. Hennes tre månader långa vandring finns i hennes resekategori men här finns ett inlägg om frågor kring hennes Camino. Just nu har Jessica påbörjat ett nytt äventyr och befinner sig i Panama. Hon uppdaterar mest på Instagram, men fortfarande kvarstår fascinationen kring henne som person - en verklig kameleont.
 
Bubblare: Min Facebooksida. Lätt att få uppdatering om nya inlägg och ibland också tips och information om andra små ting,
2 kommentarer

En dag på Strömsö.

För några veckor sedan ringde Elin från Strömsö. Jag undrar om du vill vara med i Strömsö? frågade hon appropå ingenting och jag minns inte ens vad jag höll på med. Javars, svarade jag med två sekunders betänketid, eftersom det kändes som den frågan inte kommer att uppenbara sig särskilt många gånger i livet. Igår kväll hade redan de några veckorna gått och jag stod sent och försökte få en grådaskig tröja vit med tvättmedel som jag hade fått av Pernilla. I morse steg jag sedan upp tidigt (tröjan hade torkat!) och undervisade först femmorna före jag alldeles genomsvettig (assisterade halvvolter en timme i ett sträck) körde ut till Västervik med regnet piskande mot rutorna - ett sportlovsprogram skulle produceras.
 
 
Strömsö var minsann Strömsö. Det var lugnt och stilla. Det var trevligt och familjärt. Det var varmt, genuint och fint. Camilla fixade mig finare än jag känt mig på över ett år, och för en stund fick jag möta den pigga blicken i spegeln som tillhörde den kvinna jag känner och som också drog mungiporna med sig uppåt. 
 
 
 
 
Sen skulle jag stå i köket - i självaste Strömsököket! Det var en lite surrealistisk känsla att hacka paprika omgiven att både kameror och folk med ett flertal olika uppgifter - samtidigt som jag skulle försöka svara vettigt på de frågor Elin ställde - utan att prata för snabbt eller prata för mycket. 
 
 
Det var mitt första besök inne i villan och det var otroligt intressant att gå runt och titta på allt som inte syns i tv:n och hur allt är uppbyggt.
 
 
Först filmade vi inne och sedan filmades det ute resten av dagen - och det regnade i alla fall inte hela tiden.
 
 
Vi lagade och åt bland annat en av våra favoritsoppor. Elin var min trygga ledsagare under hela dagen.
 
 
Till efterrätt blev det stekt sandkaka som doftade ljuvligt men som förblev oäten för min del.
 
 
Och allt däremellan vandrade (halkade) vi runt i omgivningarna. Min inslag kommer alltså att handla om barn, friluftsliv och vad som är viktigast på utflykten (MATEN, heh!).
 
 
Programmet kommer att sändas den 1 mars. Tack för att jag fick komma, tack för en ny erfarenhet och tack för en rolig dag!
 
3 kommentarer