SKAM eller blogga - det är frågan.

När ska du blogga? Och när ska vi titta på SKAM? frågar Thomas. Nå, om jag bloggar först, så tittar vi på SKAM sen, svarar jag.
 
 
Vi hade det hektiskt in i det sista, och julhelgen kom verkligen som en välbehövlig paus. Om än en för kort sådan. Vi är dock jättenöjda med årets avslutning och det känns gott att gå in i 2017 med tillförsikt. Allt emellanåt känns det ändlöst att vara företagare, men likväl känns det jäkligt bra att ha lyckats byggga upp en bärande verksamhet i dagens tuffa bransch.
 
 
Vi har haft en bra jul. Jag tror den bästa någonsin. Ifjol var jag så utmärglad och i så dåligt skick att jag grät mig genom julen. Jag såg bara elände och hade svårt att finna hopp om att det någonsin skulle bli bättre. I år fick vi ha våra mest älskade runtomkring oss och båda mina Norgesystrar hittade hem och speciellt barnens tre kusiner var efterlängtade. Och lika saknade är de igen, eftersom deras flyg mot Bergen lyfte idag igen. Men tillsammans med allas respektive + ungar + viktiga Momma var vi sexton stycken i min pappas Kolebackhus och var och en må ha sina definitioner av ordet lugnt - men i vårt sammanhang vill jag påstå att det faktiskt var rätt lugnt och stilla.
 
 
Det är här nästsyrrans yngsta, Emre 10 månader. Efter 10 dagar med kusinerna, blev svenskan igen lite starkare efter den lite knaggliga inledningen att förstå deras norska. Eller svenska och svenska, snarare Molpedialekt.
 
Men vintern låter vänta på sig och vintertid kan jag tycka att Molpe ligger på helt fel ställe. För hos oss faller det alltid nederbörd i form av regn, när det hos "alla andra" faller i snö. Det är havets nederlag, men å andra sidan är havet det som är det allra bästa med vår boningsort - och som vanligt kan man ju inte få allt.
 
 
För idag hade jag nämligen velat dela med mig åt hela världen av känslan att skrinna i fullständigt vindstilla väder, med solen som värmde ansiktet. Havsisen var blankare och slätare än jag någonsin sett förut och isen sjöng under skridskoskären som hördes långa vägar tack vare den fullständiga tystnaden.
 
 
Det var en stor kontrast till igår, när vi skrinnade på den lilla ispotten tvärs över vägen därhemma. Men det var även en viss charm i att ta sig längs vattenfrusna diken och pölar i skogen i brist på annan vintersysselsättning. För min del behöver det inte komma ett fånigt centimetertjock snölager, ifall det bara skulle hållas ordentligt på minus och vi skulle få njuta av goda skrinnisar.
 
 
I flera år har jag funderat på att köpa mig ett par långfärdsskridskor - men varje år tyckt att det är onödigt, eftersom det är så få dagar om året som det är riktigt bra skrinnis. Idag hade jag ändå önskat att jag hade ägt ett par igen.
 
 
 
 
 
Vi skrinnade ut till pappa som vittjade nät en bit bort. Det är verkligen inga huisiga isar, men med en pappa som lever sitt liv på sjön, så vet vi var vi rör oss. Och här sitter Thomas förmodligen och svarar på kundmail - han är rasande snabb på att leverera svar på alla frågor, men ibland kan det också vara enerverande då det ska svaras på mail i tid och otid.
 
 
 
 
 
 
 
 
Och efter två timmars skrinning (som gärna kunde ha fått vara dubbelt upp), skrinnade vi tillbaka hemåt igen. Vi skulle nämligen till Vasa för att packa ihop det sista av vår pop-up-butik och städa lokalen. Sen avslutade vi (barnen + Thomas) med ett par timmars simning.
 
0 kommentarer