En sommarhöjdpunkt.

I sista stund fick min soulmate Anna det ordnat i sista stund. Så klockan sju på fredag morgon satte vi oss i bilen med riktning österut. Ingen av oss hade riktigt pejl på vart vi skulle och hur långt bort - men mot Jyväskylä skulle vi och den sträckan kan jag i sömnen utantill. 
 
 
Men först plockade vi upp Marica i Vasa. Hon hade inte paddlat särskilt mycket innan, men modig som få, nappade hon på mitt paddlingsupprop på Facebook och kom med. Sex och en halv timme senare anlände vi i alla fall till Oravi. Ett litetlitet samhälle mitt ute i ingenstans, efter en lång och slingrig väg. Vi hann bara få vår hyrda utrustning före himlen öppnade sig och sköljde ner ett sommarregn, men vi väntade ut regnet i bilen en stund, före vi påbörjade den första paddlingsetappen.
 
 
Klockan var kring halv fyra när vi äntligen kom oss iväg - och efter lite halvknagglig start med att läsa kartan (kartan var det absolut viktigaste vi kunde ha med oss), kunde vi paddla in i Linnansaari nationalpark.
 
 
Vi gjorde vår första bensträckare efter en dryg timme i Sammakkoniemi. Det var skönt att läsa fast sig ordentligt på kartan och äta lite mellanmål före vi fortsatte.
 
 
Efter Sammakkoniemi lade sig sjön alldeles blank och vi fick alldeles fantastisk paddling. Samtidigt hopade sig molnen allt mer och drog sig närmare.
 
 
 
 
Naturen blev alldeles dramatisk och det var ett vackert skådespel som speglade sig i det svarta vattnet. Men vi hade fortfarande rätt långt till den tilltänkta tältplatsen och när vi fick de svarta molnen precis över oss, respekterade vi vädret, svängde och la till vid en tältplats som låg oss relativt nära då. Ur molnen hade det både kunnat komma både åska och skyfall, men på något mirakulöst sätt klarade vi oss undan regnet - vilket alla andra paddlare som vi träffade inte hade gjort.
 
 
I stället föll några stilla droppar när vi precis kommit i land, men då var vi redan välskyddade av lövverket.
 
 
 
Fredagskvällen avslutade vi sedan förnöjt med utsikt över en fantastiskt vacker solnedgång, med mat och en bok framför en brinnande och värmande brasa.
 
 
Men på lördag morgon vaknade av att duggregnet pickade mot tältduken, efter 9,5 timmars god sömn. På sjön gick det dock inte ens små krus - och sällan har vi sett så spegelblanka vatten! Vi gjorde frukost på kajakerna, packade ihop tältet och begav oss iväg vid halvtiotiden.
 
 
 
 
Alla mina bilder är tagna med mobiltelefon och pocketkamera - många gånger saknade jag min stora systemkamera - men denna gång sparade jag den hemma. Trots det stilla duggregnet, var det mäktigt att sakta paddla framåt mellan alla holmar och småkobbar. Jag har aldrig tidigare varit med om en sådan kompakt tystnad som vi upplevde den förmiddagen.
 
 
Och plötsligt kikade även Saimenvikaren upp på oss! Det var häftigt, för vi hade verkligen inte förväntat oss få se den! 
 
 
Vi stannade med jämna mellanrum för att äta mellanmål och sträcka på benen. I nationalparkerna får man bara tälta på de utmärkta tältplatserna, men de är generellt mycket väl underhållna, med både eldplatser och ved. Det var de också i den här nationalparken och vi besökte den ena fina tältplatsen efter den andra.
 
 
Vid en tältplats träffade vi ett gäng scouter och vid vårt lunchställe gjorde en tysk familj oss sällskap. De (två vuxna, ett barn och en tonåring) gjorde sitt sjätte år vid Saimens vatten och tillbringade hela sin fyraveckor långa semester i paddlingens tecken. Normalt bodde de i en miljonstad i Tyskland, men berättade att de reste till Norden för varje semester de hade - för renheten och tystnaden. Det var intressant att lyssna på deras berättelse och hur de försökte hitta en butik var femte, sjätte dag för att handla mat.
 
 
Och plötsligt när satte oss i kajakerna igen efter vår lunchpaus, sprack molntäcket plötligt upp och en varm, strålande sol började skina på oss.
 
 
Vi hade egentligen tänkt övernatta på en tältplats relativt nära, men eftersom vattnet fortfarande låg alldeles stilla och vädret inte kunde bli bättre, bestämde vi oss för att fortsätta paddla.
 
 
 
Vi paddlade verkligen bara på spontanitet och siktade till sist, på en liten holme som skulle lova solnedång.
 
 
Vi var dock rätt möra när vi äntligen kom fram vid halvåtta-tiden på kvällen. Dels var vi stela i benen efter allt sittande, men också rätt trötta i axlar och armar. Vi hade trots allt paddlat ett 30-tal kilometer.
 
 
Det var dock en alldeles fantastisk liten holme med sjöutsikt åt alla håll som vi delade med ett sällskap från södra Finland. Vi njöt igen av en sen middag framför en värmande brasa och vacker solnedgång.
 
 
 
I morse vaknade vi återigen till ett grått - men lugnt väder. Det hade dock utlovats både åska och regnskurar och den kvava luften indikerade på att det inte vore helt osannolikt. Vi hade egentligen rätt nära till starthamnen och efter en liten extra runda, beslöt vi att ta i land rätt snabbt, eftersom vi hade en lång resväg hem. Sammanlagt hann vi samla ungefär 50 paddlingskilometrar åt oss å två dygn.
 
 
 
Och det här om något var retreat! Vi hade det så himla skönt, så otroligt tur med vädret och nationalparken levererade både natur och upplevelse. Nästa år ska jag med all säkerhet tillbaka och då vill jag kombinera det med Kolovesi nationalpark som ligger alldeles nära men levererar en helt annan typ av natur.
 
1 kommentar
Linda

Jag har många gånger undrat varför det är så många holländare och danskar i våra svenska fjäll, det är ju närmare till Alperna! Men så i vintras när jag hamnade bredvid holländare i sittliften i Idre så passade jag på att fråga. Och svaret var just för att det är så lugnt, tyst och lite folk. Sånt som vi kanske tar lite för givet ibland.