Jag fick en paddlingsidé jag inte kunde släppa.

 
Jag har paddlat mycket i sommar. Mer än på många somrar. Jag har hittat mycket ro i att glida ut med kajaken, ut ur den lilla båthusviken. Ibland helt själv men ofta också med vännen Anna. Har jag paddlat själv, har jag lyssnat på ett sommarprat från P1 och i ensamhet paddlat och reflekterat över andras ord.
 
 
Kvällarna är oftast vackrast. När dagen lugnar sig, lugnar sig också havet. Många är de kvällar, när vågorna övergått till små krusningar och som sedan stilla slätat ut vattnet alldeles blankt. Solen har legat lågt men fortfarande värmt gott och vattendropparna som runnit av paddeln, har varit alldeles ljumma.
 
 
Ibland har jag paddlat i vågorna. Det kräver lite mer fokus och kraft, för kajakens rörelse i vågorna är så direkt. Paddlar man rakt mot vågorna, möter man saltvattenstänk i ansiktet. Att paddla mot vågorna kräver rak rygg och stark bål - i medvinden kan man bara lyfta paddeln och känna vågorna som skjutsar en framåt.
 
 
Jag hade dock redan börjat ställa in mig lite på jobb. Ladda för en höst som säkert kommer att bli intensiv - den här också. Jag kommer dessutom att börja ett nytt jobb - samtidigt som jag blir kvar på mitt gamla. Jag kommer alltså både att jobba som universitetslärare och undervisa klasslärarstuderanden, samtidigt som jag kommer att behålla en del av mina yngsta knattar. Samma jobb - men ur två helt olika perspektiv.
 
 
Men jag hörde om Linnansaari och Kolovesi nationalpark - att det skulle vara Finlands bästa paddlingsområden. Långt bort i östra Finland. Och jag kunde inte släppa tanken. Jag har inte besökt insjöfinland desto flitigare och några dagars paddling skulle ju inte kunna vara annat än en perfekt avslutning på sommaren.
 
 
Även om det är skönt att paddla ensam, var jag inte riktigt beredd att bege mig ensam för några dagars paddling (tänk om det åskar på natten! jag är fullkomligt livrädd för åska!) - så jag frågade efter hugade på Facebook och det trillade in flera intressenter.
 
 
Efter lite program- och vardagskrockar, är det dock kanske bara jag och Marica som är på väg (att spontanäventyra med en veckas varsel är inte så enkelt i vardagsschemat). Redan i övermorgon. Och jag är så förväntansfull över vad som komma skall. Vi har hyrt kajaker och jag funderar på paddlingsrutt. Vi ska övernatta i tält, Marica ska laga trangiamat och jag ska äta mina bananer (otymplig last, men inte lika omtymplig som vattenmeloner, haha. Att vara rawvegan och friluftare är inte den bästa kombinationen med tanke på vikten. Nu behöver jag dock inte bära någon vandringsryggsäck).
 
 
Jag ser så mycket framemot helgen. Jag hoppas på fantastiska vyer och trevligt sällskap - men samtidigt också ro och stillhet i naturen. Jag känner inte Marica mer än från olika bloggsammanhang och det känns häftigt att vi ska göra en sån här (oplanerad) sak tillsammans. 
 
 
Jag dividerar mest hur jag ska föreviga resan. Bilderna i detta inlägg är oredigerade mobilbilder, men jag skulle gärna vilja ha en riktig kamera med mig. Kanske vågar jag riskera min gamla systemkamera.
 
 
Men så ska jag i alla fall avsluta mitt sommarlov. Det har varit en bra sommar - trots att jag inte blev så frisk som jag hoppades jag skulle bli. Men det har varit en mycket friskare och bättre sommar än fjolsårssommaren. Och det är jag glad över. Och tacksam.
0 kommentarer