Ingen big deal.

-Celine, vad säger du om vi skulle ordna ditt kalas utan socker? frågade jag.
-Va? Jag vill nog ha socker på mitt kalas! utbrast hon.
-Jamen, man kan nog laga en massa goda saker i alla fall. Dessutom behöver inte barn en massa socker, förklarade jag.
-Jaja, gör som du vill då, svarade det lättövertalade barnet.
 
 
Ett sockerfritt barnkalas kan provocera, läste jag på internet. Jag skulle kunna anses pretentiös och överdriven. Det kunde till och med ge hippievibbar. Om det var det värsta som kunde hända, skulle jag kunna ta det, konstaterade jag. Barn äter generellt för mycket socker idag, samtidigt som de rör på sig för lite. Jag behöver inte uppmuntra det beteendet, tänkte jag - speciellt inte när det finns alternativ. Och den lilla erfarenhet jag har av barnkalas, är att barn ute hos oss har så fullt upp att leka, att de knappt hinner äta. Så länge de inte kräver något, vill jag inte heller lära dem kräva.
 
Vi dukade till tortillafest med grönsaker, köttbullar och frukt i trädgården. På bordet stod mjölk och saft. Ungarna tömde skålarna med gurka, tomat och majs samtidigt som hönsen stod alerta och festade på allt som föll i backen. När allt var tomt i kopparna, försvann de återigen in i lekens värld och det var inte ens någon som verkade sakna efterrätt, trots att jag försökte få fram budskapet om att det finns efterrätt om en stund.
 
En stund senare dukade jag efterrättsbordet med "munsbitar". Munsbitarna som bestod av kikärtsbrownie, frysta bananbitar doppade i mörkchoklad samt snickersbollar gjorda på dadlar och jordnötter. Barnen flockades runt bordet och proppade munnen full av valda bitar - vissa gillade bananerna bäst, andra brownien och en tredje snickersbollarna. Min reservplan popcornen behövdes inte. Och sen var kalaset redan slut och ingen verkade ens ha tänkt tanken på godispåsar med sig hem.
 
Jag började samla ihop de tomma faten. I två muggar fanns det saft kvar - kanske hade de tyckt att vinbärssaften var sur - jag glömde nämligen att säga åt Thomas att han ändå kanske skulle kunna söta den lite. Jag mötte Celines glittrande ögon. "Mamma, oj, vad det var roligt att ha kalas" sa hon. Att det inte fanns godis på kalaset hade hon glömt sedan länge och allt var lika enkelt och opretentiöst som jag hoppades att det skulle vara.
 
 
5 kommentarer
HannaL

Vi bjöd på potatismos o fiskpinnar 😉 på sonens 7 års kalas. Inga klagomål från någon. Till efterrätt chokladkaka (helt vanlig jo) men de åt en pytteliten bit var för de var mätta på maten. Glada killar! 😊

Lotta

Vad fint!
Tror att vi får planera in nåt liknande till sonens nästa kalas när han fyller 8. I januari visserligen.. Kanske lite korvgrillning och pulkaåkning går hem :-)

Ida

Härligt :) Jo jag det är värre med vuxna. På ett släktkalas för en tid sedan bjöd jag på bland annat nyttiga chokladbollar (gjorde på bland annat dadlar och nötter) vilket många vuxna fnös åt. Nej barnen åt dem inte heller men de klagade åtminstone inte. Men tja, man får ta det med humor tänker jag. Annars satsar vi mycket på något stadigt salt och ett bra sätt att stilla hungern är faktiskt småplock av olika slag, typ melonbitar, morots´och gurkstavar, ostkuber... Gott att äta när man sitter och umgås. Min dotter sa senast efter ett kalas att det är så skönt att inte ha ont i magen efter en fest. Så alla de som tycker att man är "överdriven" och tycker att man nog ska få unna sig när det är fest tycker jag borde öppna ögonen lite. Det finns mycket gott att bjuda på som inte dryper av socker och tillsatser.

Pernilla

Vad roligt att någon börjar bryta sockermängden på kalas! och du fick svart på vitt att det inte behövs :)

Fru Katt

Vi har aldrig provat annat än sockerfritt barnkalas. Och inget barn (varken mina eller andras) har någonsin klagat eller undrat. Jag håller med Ida om att det är svårare med vuxna. I somras hade vi dock välkomstkalas för lillen. Då bjöd vi på i stort sett sockerfritt vetebröd (sötat med dadlar) och pajskal med grädde och jordgubbar. Då var det ingen vuxen som reagerade.