Jämijärvi, en pärla.

Vi behövde en helg off. Jag kämpar fortfarande dagligen med min hälsa och mot kliandet, och det är allt annat än lätt. Vi minimerar därför medvetet överflödigt program, även om det känns som om dagarna är fyllda till bredden i alla fall. Jag håller dessutom på och slutför mina ämnesstudier i hälsokunskap och någonstans ska jag nu hitta tid att skriva en omfattande slutuppgift - och egentligen skulle jag ha suttit i skolbänken även idag.
 
Men det gjorde jag inte. För sent igår kväll (efter gårdagens kvällskurs) körde vi till Jämijärvi. Vi har hängt i Jämi rätt mycket under årens lopp, men nu var det många år sedan vi besökt stället (närmare bestämt 7 år sedan jag besökt idrottsområdet och tre år sedan jag jobbade som lägerledare vid kursområdet. Och Jämijärvi är minsann en bortglömd pärla. Vi har ju egentligen inte mer än drygt två timmars avstånd dit och eftersom vi annars träffar farmor och faster sällan, kom de också dit. För förutom skidtunnel, är Jämijärvi lika med fantastisk natur, lugn och ro samt ett centrum för hobbyflygare i alla de former och fallskärmshoppare. Ibland är jag så avundsjuk på alla idrottsmöjligheter och naturvackra platser som finns på andra ställen än i Molpe. Vi har ju den vackra skärgården men bara risig skog och plattland. Jag skulle gärna implementera lite luftig tallskog på bakgården i stället för sly, tistlar och hundflokor i mängder. Men man kan inte få allt.
 
Så idag har vi inte gjort annat än idrottat och motionerat. Vi började morgonen med glädjefylld skidåkning i tunneln och barnen knatade tillsammans många kilometer. Marius samlade snabbt ihop 15 km och jag insåg att vi kommer att kunna skida tillsammans i vinter med vettig fart. Även om vi haft två riktigt dåliga vintrar bakom oss med lite skidåkning, har de ändå gått framåt och snart kommer vi att kunna träna och skida tillsammans på ett helt annat sätt än tidigare. Efter skidningen, var det kort paus för sopplunch, före vi begav oss ut i skogen för att vandra i tre timmar. Sedan avslutade dagen med kvällslöpning (Marius) och kvällspromenad (Celine & Sindre). Som om det inte hade räckt. De nöjer sig inte med lite.
 
Och det var så himla vackert! Förra veckan gick jag tillsammans med 14-åringarna som åååh:ade sig över vacker natur i Öjen och idag gick den egna sjuåringen runt och mumlade, "åh, vilken vacker natur". Och det är just de här vandringsturerna som fyller alla depårer som haltar i vardagen; vi får rejält med tid tillsammans, vi får motionera, vi ägnar inte tid åt skärmarna, vi får se något nytt, vi får äta gott, vi får prata och vi får frisk luft. Halvvägs i skogen tog dock den friska luften ut sin rätt på Sindre som somnade nästintill ståendes och eftersom vi trodde att vi kommit ur bärselesåldern och inte hade någon sele med oss, fick vi baxa upp honom på ryggen med en väska som substitut. Och där snarkade han sig genom resten av vandringen. (Den som följt min instagram genom åren, vet att Sindre är den av våra barn som somnat varsomhelst, hursomhelst, närsomhelst och förmodligen blev han med den egenskapen, då han som bebis hade två äldre (små!) syskon som krävde betydligt mer på sina håll.)
 
En helg i Jämijärvi är verkligen inte fy skam.
 
 

 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar

I kulisserna.

Idag har vi stått i blåsten på Bergömarknaden hela dagen. Vi är väderbitna och frusna in i benmärgen. Byns restaurang fick mätta våra magar ikväll, vi eldar brasa och diskuterar dagen. Jag tycker det är intressant med marknad och andra marknadsförsäljare. Och jag går gärna runt och diskuterar med andra. Även om jag mest är en "hobbymarknadsförsäljare" har jag varit med och sålt på olika fiskmarknader redan i två decennier och har lite pejl på läget.
 
 
 
Idag köpte jag en trasmatta av pensionärsparet från Taklax och skinnhandskar åt pappa av handskförsäljaren från Kronoby. Jag stod länge och diskuterade med den äldre herremannen med knagglig svenska som sålde vintageprylar från USA som många gånger i veckan packade upp och ner sina tusen pryttlar runtom i hela Finland. Han besökte Bergö för första gången och med stor iver diskuterade han bloggar, Facebook och Instagram med mig. Alla tyckte det var lika slitsamt med försäljning och speciellt de som inte bedriver försäljning på nätet upplevde det svårt. Samtidigt som de beskrev marknadslivet som en livsstil.
 
 
 
Och visst tror jag alla på något vis känner av det ekonomiska läget just nu. Vi var själva på vippen att köpa en annons i den kommande Sevendays-bilagan men backade på grund av att vi inte vågade hoppas att pengarna skulle betala sig tillbaka. Samtidigt behöver ju Sevendays annonsörerna för att kunna bedriva sin verksamhet och behålla sina arbetstagare - på samma sätt snurrar ju hela samhället, där alla är beroende av varandra. Problemet är att det inte snurrar alls i delar av hjulet eller bara snurrar knaggligt. På de flesta fronter.
 
 
 
Vi kämpar också på. Det är både stabilt och slitigt på samma gång, men vi gläds åt att ha en trogen kundgrupp som gång på gång väljer oss från Molpe framför många många andra på det stora nätet. Jag vet inte heller om vi skulle våga satsa och utveckla om jag inte skulle ha mitt lärarjobb (även om jag i nuläget bara jobbar med vetskap om ett år i taget)  som i alla fall ger familjen en trygg inkomst i månaden. Men vi drivs också av utmaningen och vår bakgrund som tävlingsidrottare är säkert en av orsaken till att vi vill framåt, högre, uppåt och därför sitter vi även en lördagkväll som denna med varsin dator i famnen och arbetar, trots att vi även hela dagen ägnat oss marknaden.
 
 
 
I kulisserna har vi även valt att byta leverantör av gymnastikredskapen. Beslutet har vuxit fram under de senaste veckorna, då vi redan under flera månaders tid har blivit behandlade som något en katt släpat hem på morgonkvisten. Företaget har kört över alla sina återförsäljare med mycket aggressiv, vilseledande och oschysst marknadsföring (som säkert de flesta av er också sett i er flöde), agerat copycat och haft en mycket ostrukturerad strategi där saker och ting ändrats från dag till dag. Eftersom vi inte vill vara en del av sånt "råddande", har vi sökt och hittat en ny samarbetspartner som vi nu med glädje tänker fortsätta jobba med kring barnens gymnastikredskap. Detta betyder även att vi kommer att kunna bredda sortimentet med trapetser, klätterstegar och -rep samt ribbstolar ifall det finns intresse med om inte ännu bättre kvalitéer.
 
 
 
Många vill äta av kakan men ensam är sällan starkast.
 
(Bilderna är blandade instagramögonblick - både från @polkuped.fi egna sida men också från syrrans instagramkonto.)
4 kommentarer

Ingen big deal.

-Celine, vad säger du om vi skulle ordna ditt kalas utan socker? frågade jag.
-Va? Jag vill nog ha socker på mitt kalas! utbrast hon.
-Jamen, man kan nog laga en massa goda saker i alla fall. Dessutom behöver inte barn en massa socker, förklarade jag.
-Jaja, gör som du vill då, svarade det lättövertalade barnet.
 
 
Ett sockerfritt barnkalas kan provocera, läste jag på internet. Jag skulle kunna anses pretentiös och överdriven. Det kunde till och med ge hippievibbar. Om det var det värsta som kunde hända, skulle jag kunna ta det, konstaterade jag. Barn äter generellt för mycket socker idag, samtidigt som de rör på sig för lite. Jag behöver inte uppmuntra det beteendet, tänkte jag - speciellt inte när det finns alternativ. Och den lilla erfarenhet jag har av barnkalas, är att barn ute hos oss har så fullt upp att leka, att de knappt hinner äta. Så länge de inte kräver något, vill jag inte heller lära dem kräva.
 
Vi dukade till tortillafest med grönsaker, köttbullar och frukt i trädgården. På bordet stod mjölk och saft. Ungarna tömde skålarna med gurka, tomat och majs samtidigt som hönsen stod alerta och festade på allt som föll i backen. När allt var tomt i kopparna, försvann de återigen in i lekens värld och det var inte ens någon som verkade sakna efterrätt, trots att jag försökte få fram budskapet om att det finns efterrätt om en stund.
 
En stund senare dukade jag efterrättsbordet med "munsbitar". Munsbitarna som bestod av kikärtsbrownie, frysta bananbitar doppade i mörkchoklad samt snickersbollar gjorda på dadlar och jordnötter. Barnen flockades runt bordet och proppade munnen full av valda bitar - vissa gillade bananerna bäst, andra brownien och en tredje snickersbollarna. Min reservplan popcornen behövdes inte. Och sen var kalaset redan slut och ingen verkade ens ha tänkt tanken på godispåsar med sig hem.
 
Jag började samla ihop de tomma faten. I två muggar fanns det saft kvar - kanske hade de tyckt att vinbärssaften var sur - jag glömde nämligen att säga åt Thomas att han ändå kanske skulle kunna söta den lite. Jag mötte Celines glittrande ögon. "Mamma, oj, vad det var roligt att ha kalas" sa hon. Att det inte fanns godis på kalaset hade hon glömt sedan länge och allt var lika enkelt och opretentiöst som jag hoppades att det skulle vara.
 
 
5 kommentarer