Eva Ramstedt - Kakkakaffe

 

Ja, vad ska jag svara. Det går väl bra och uruselt på samma gång. Jag är på dag 93 utan kortison och jag lever, men mår nog egentligen rätt ruttet. Samtidigt befinner jag mig fortfarande mig i de första kritiska fyra månaderna som för många är den tydliga dåliga perioden, då dagarna är en enda berg- och dalbana upp och ner. Min kortisonfria resa följer tydligt samma mönster som de flesta andra, där huden blir rejält sämre, huden blir illröd och "brinner" samt att den avger gult, klibbigt sekret när jag kliar hål på huden. På det viset är allt "normalt".

 

Kliet är absolut värst. Det kliar så in i helvete. Det kommer i skov och jag slåss varenda gång med känslan att stå emot. Och jag klarar inte på något sätt av att stå emot. Känslan att klia är obeskrivligt skön samtidigt som jag får världens ångest när jag lyckas sluta och det enda som återstår är röd, eldig, vätskande hud. Jag kan på något sätt förlika mig med personer med självskadebeteende - vetskapen om att jag inte borde, men känslan som inte går att övervinna, för att sedan känna ångest över att jag inte klarade stå emot. Och de fula resultatet som lämnar.

 

För en månad sedan svullnade mina fötter utan dess like. Jag har aldrig någonsin haft så svullna fötter. De brann och vätskade i några dagar - och gjorde så ont, men sedan täcktes de av ett massivt skorplager (som naturligtvis var ljuvligt att klia bort). Sakta men säkert blev de dock bättre. Före brinnandet fortsatte upp mot brösten. Och så vidare.

 

Under vår resa blev också läget sämre, vilket också var rätt väntat. Jag hade inte möjligthet att ta nytvättade bomullströjor varje dag, det var fuktigt och regnigt, vi körde mycket bil (världens tid att klia) och jag utsattes för många oplanerade situationer (vilket i normala fall inte är några som helst problem, men som kroppen i detta läge direkt svarar på med fruktansvärda kliskov). Det förvärrades ändå inte hopplöst mycket och mitt hopp väcktes om att jag kanske ändå är på bättringsvägen och i slutet av förra veckan var jag i hyfsat okej skick igen, trots en fullkomligt tokig arbetsvecka.

 

I lördags skulle jag ta det lugnt och slappna av. Påbörja min slutuppgift till hälsokunskapen och ägna mig åt skrivande hela helgen.

 

Jag föll djupt. Det kliade. Det kliades så SATANS mycket. Och varje sekund framför datorn kliade mina kortklippta naglar sig allt djupare ner i huden. Och jag grät. Och det kliade mer. Och jag grät ännu mer. Orkade inte vara mamma. Orkade inte vara mig. Orkade inte skriva det där arbetet jag borde.

 

Jobbet håller mig ändå sysselsatt. Jag har gått med en handduk runt halsen, under tröjan i veckan, eftersom min hals vätskar så mycket. Jag fryser så mycket att jag helst av allt skulle vilja bära min vinterjacka på mig inomhus, ovanpå mina dubbla tröjor och dubbla byxor. Jag har monsterhänder som är så svällda att min vigselring sitter som gjuten. Jag är så röd, så torr och så flagig i ansiktet att jag inte vill se mig själv i spegeln. Alla mina 30 tagna blod- röntgen, biopsiprover är perfekta. Jag gör allt rätt. Jag använder inga kemikalier vare sig på hud eller kropp. Jag äter bara ren mat. Jag äter inga tillsatser. Jag äter ingen citronsyra. Jag har också varit tre månader totalt utan socker, mjölk och stärkelser men började äta lite mjölk och socker under resan, vilket inte påverkade min kropp alls. Gluten (och vete!) har jag varit utan i fem månader. Jag försöker äta så mycket rawfood jag har möjlighet till. Jag är inte allergisk mot någonting. (Jag undanber mig återigen tips, för i det här skedet finns det inget mer jag kan eller tänker göra.) 

 

Jag hoppas bara på tid, ork och tålamod. Jag har många soulmates i min livlina på Facebook. Jag är så innerligt tacksam åt de som delat sin avvänjningshistoria åt mig på mail och orkar peppa på min Instagram. Jag har mina elever som säger åt mig att inte klia på lektionerna. Jag lever på de före- och efterbilder som andra delar - som visar på att det här inte är fullkomligt vettlöst. Som berättar att det går att komma ur det här med vettet i behåll och berättar att det är värt det, trots att jag själv tvivlar vissa dagar. För jag saknar den gamla pigga, glada, energiska Eva så himla mycket.