Hur det går.

Hejsan. Kan du skriva ett inlägg om hur det går med huden och antikortisonmissionen?
 
Ja, vad ska jag svara. Det går väl bra och uruselt på samma gång. Jag är på dag 93 utan kortison och jag lever, men mår nog egentligen rätt ruttet. Samtidigt befinner jag mig fortfarande mig i de första kritiska fyra månaderna som för många är den tydliga dåliga perioden, då dagarna är en enda berg- och dalbana upp och ner. Min kortisonfria resa följer tydligt samma mönster som de flesta andra, där huden blir rejält sämre, huden blir illröd och "brinner" samt att den avger gult, klibbigt sekret när jag kliar hål på huden. På det viset är allt "normalt".
 
Kliet är absolut värst. Det kliar så in i helvete. Det kommer i skov och jag slåss varenda gång med känslan att stå emot. Och jag klarar inte på något sätt av att stå emot. Känslan att klia är obeskrivligt skön samtidigt som jag får världens ångest när jag lyckas sluta och det enda som återstår är röd, eldig, vätskande hud. Jag kan på något sätt förlika mig med personer med självskadebeteende - vetskapen om att jag inte borde, men känslan som inte går att övervinna, för att sedan känna ångest över att jag inte klarade stå emot. Och de fula resultatet som lämnar.
 
För en månad sedan svullnade mina fötter utan dess like. Jag har aldrig någonsin haft så svullna fötter. De brann och vätskade i några dagar - och gjorde så ont, men sedan täcktes de av ett massivt skorplager (som naturligtvis var ljuvligt att klia bort). Sakta men säkert blev de dock bättre. Före brinnandet fortsatte upp mot brösten. Och så vidare.
 
Under vår resa blev också läget sämre, vilket också var rätt väntat. Jag hade inte möjligthet att ta nytvättade bomullströjor varje dag, det var fuktigt och regnigt, vi körde mycket bil (världens tid att klia) och jag utsattes för många oplanerade situationer (vilket i normala fall inte är några som helst problem, men som kroppen i detta läge direkt svarar på med fruktansvärda kliskov). Det förvärrades ändå inte hopplöst mycket och mitt hopp väcktes om att jag kanske ändå är på bättringsvägen och i slutet av förra veckan var jag i hyfsat okej skick igen, trots en fullkomligt tokig arbetsvecka.
 
I lördags skulle jag ta det lugnt och slappna av. Påbörja min slutuppgift till hälsokunskapen och ägna mig åt skrivande hela helgen.
 
Jag föll djupt. Det kliade. Det kliades så SATANS mycket. Och varje sekund framför datorn kliade mina kortklippta naglar sig allt djupare ner i huden. Och jag grät. Och det kliade mer. Och jag grät ännu mer. Orkade inte vara mamma. Orkade inte vara mig. Orkade inte skriva det där arbetet jag borde.
 
Jobbet håller mig ändå sysselsatt. Jag har gått med en handduk runt halsen, under tröjan i veckan, eftersom min hals vätskar så mycket. Jag fryser så mycket att jag helst av allt skulle vilja bära min vinterjacka på mig inomhus, ovanpå mina dubbla tröjor och dubbla byxor. Jag har monsterhänder som är så svällda att min vigselring sitter som gjuten. Jag är så röd, så torr och så flagig i ansiktet att jag inte vill se mig själv i spegeln. Alla mina 30 tagna blod- röntgen, biopsiprover är perfekta. Jag gör allt rätt. Jag använder inga kemikalier vare sig på hud eller kropp. Jag äter bara ren mat. Jag äter inga tillsatser. Jag äter ingen citronsyra. Jag har också varit tre månader totalt utan socker, mjölk och stärkelser men började äta lite mjölk och socker under resan, vilket inte påverkade min kropp alls. Gluten (och vete!) har jag varit utan i fem månader. Jag försöker äta så mycket rawfood jag har möjlighet till. Jag är inte allergisk mot någonting. (Jag undanber mig återigen tips, för i det här skedet finns det inget mer jag kan eller tänker göra.) 
 
Jag hoppas bara på tid, ork och tålamod. Jag har många soulmates i min livlina på Facebook. Jag är så innerligt tacksam åt de som delat sin avvänjningshistoria åt mig på mail och orkar peppa på min Instagram. Jag har mina elever som säger åt mig att inte klia på lektionerna. Jag lever på de före- och efterbilder som andra delar - som visar på att det här inte är fullkomligt vettlöst. Som berättar att det går att komma ur det här med vettet i behåll och berättar att det är värt det, trots att jag själv tvivlar vissa dagar. För jag saknar den gamla pigga, glada, energiska Eva så himla mycket.
 
Jag publicerar inga bilder på bloggen just nu, med hänsyn till mig själv. Jag hoppas jag kan publicera dem tillsammans med efter-bilder på vårkanten.
 
20 kommentarer
Linn

<3 <3 <3

Svar: Tack för hjärtan! Jag är tacksam för alla i mitt liv.
Eva - Kakkakaffe

Anne

Hoppas verkligen att det blir lättare för dig nu snart. Jag hade själv atopisk hud och ordentliga eksem som barn. Är så otroligt tacksam över min hud i dagsläget och att jag har två friska barn utan hudproblematik. Jag tror och hejar på dig!

Svar: Jag måste hoppas och tro själv. Och jag är också glad över att inget av mina barn verkar ha hudproblematik.
Eva - Kakkakaffe

Jessica

Kämpa kämpa kämpa! Vi är många som hejar, beundrar och stöttar. Samtidigt som jag tycker så ofantligt mycket synd om dig som måste lida dig genom detta <3

Svar: Tack snälla. Vi tror att det ska komma något bra ur det här. Hur mår er Siri för tillfället då?
Eva - Kakkakaffe

Johanna

Tänkte på dig idag då jag kliade ett av mina mycket små och mycket futtiga (men väldigt kli-iga) atopiska eksem, som dykt upp nu igen då det nalkas vinter. Jag kan inte ens föreställa mig hur du har det då jag stör mig så mycket då de fläckar jag har . Du är verkligen stark som orkar kämpa på och jag hoppas verkligen att det kommer bli bättre snart! <3

Anonym

Jag önskar dig styrka för varje dag tills du är ute på andra sidan! Beundrar dig för din målmedvetenhet 💪🏽
vänliga hälsningar av Therese

Mia

Mögel allergi/reaktion?

Svar: Finns egentligen inte något som skulle tyda på det - specielllt inte sett ur ett långt perspektiv.
Eva - Kakkakaffe

Pernilla

Oj oj stackarn. önskar jag sku ha ett svar att ge de!

Svar: Förmodligen finns det inte heller några svar.
Eva - Kakkakaffe

PatriciaS

Skickar en kraam! Heja heja!

Ta en dag i taget. Var snäll mot dig själv hemma. Du behöver inte göra allt. Du räcker till ändå. <3

Anna

Åh, jag fällde en tår för din skull då jag läste bloggen din imorse! Du är så stark som orkar! Mina pyttebekymmer med stress att bara va hemma med 2 barn, känns så - obetydliga... Men måste oxå få ge så mycket TACK för de underbara pukycyklarna! Häromdagen gjorde tösen, 1 år 11 månader, sin första 1 kms tur på sin lilla puky! ÅÅh, vad hon var stolt! Även om hon mestadels sprang bredvid och ledde den, men koordinationen och motivationen att vilja cykla är fantastisk!

Anonym

Men usch vilket gift kortison verkar vara! Tack för att du delar med dig och lycka till!

jenni nalaneps

Shit så jag känner igen mig! Mådde typ som du nu under första graviditeten, värsta månaferna i mitt liv( tro mej även de minnena flagnar med tiden) och låg 8h om dygnet i oljebad för där kunde jag vara utan att det gjorde ont. Det som även hjälpt mig i alla vuxna år med atopi är just stödet av likasinnade (vertaistukisom det så fint heter på finska). Jag är så tacksam över min man som stod vid min sida genom helvetet och som aldrig blev arg på de döda hudcellerna som låg överallt i hemmet, snacka om sängen!! Jag vet precis hur skön känslan är av att klia och hur ångesten och värken kryper på då det största klibehovet mättats. . . Skrapade med knivar ett tag och flera gånger om ända sedan högstadiet , då huden började blomma ut värre än förr har jag velat dö. Det som hjälpt en genom all skit är de som orkat med mig och som accepterat mina utslag och fjäklande rödskrikiga ansikte. Oj fy jag minns hur jobbigt det var bara att ha kläder på sej som irriterade och fastnade i huden.. till min lycka försvann mina symtom som med vinden en månad innan jag födde vår första för sju år sedan. Vatje höst är jag livrädd att det återvänder..o vid de två andra graviditeterna har jag med spänningen väntat på bakslag. Är så jävla tacksam för varje dag jag vaknar upp och ser att sängen är fri från hudceller och blodränder. Jag drömde en gång om att kunnna sova i mörka lakan (att de skulle vara mörka ännu då jag vaknade) , nu är den drömmen uppfylld. Min kommentar skulle inte bli så lång men detta ämne och minnena från helvetet är så starka. Hoppas jag gettdej ens litet hopp om en bättre tid ! ♡ ♡

Svar: Tänk att det gick om! Jag har förresten tänkt på dig många gånger och haft dåligt samvete för att jag inte skrivit och tackat dig för brevet och saltet. Jag har använt det och visst dämpar det kliet. Tror dessutom det kan hjälpa ännu mer när huden blir i bättre skick.
Jag är också Thomas tacksam för att han orkar mer än mig just nu och jag lämpar över alla stressande uppgifter åt honom (typ nattning och sånt ;) ). Det är också värdefullt att höra andra i samma sits på nätet. Är du förresten påväg på Galan?
Eva - Kakkakaffe

michaela

Å, jag lider med dig!!! Jag känner så igen mig. Jag är atopiker sen fem år tillbaka och för mig är det händerna som är drabbade. För ett år sen blev händerna helt söndriga, röda, vätskande, kliande om vart annat. Jag fick remiss till hudpkl men det tog två månader innan jag fick tid. Så länge kan man inte vänta. Jag åkte dit och slängde händerna på bordet framför mottagningssköterskan och sa att jag behöver hjälp och det nu. Prov togs från händerna och det var streptokocker i såren (streptokocker gör så att huden svider och brinner som eld). Det blev en antibiotikakur på det och det hjälpte men bra i knappt en vecka efter avslutad kur. Jag beställde tid till erfaren hudläkare Håkan Granlund vid Terveystalo kamppen i H.fors. Det visade sig att det inte räckte med en a.b kur så det blev en till. Han berättade att regelbunden kortisonsalvabehandling krävs i många år framöver. Slarv med smörjandet och för korta perioder gör att huden inte hinner läka inifrån, problemet kan ligga långt inne och slutar man med kortison när man tycker att huden börjar bli bra kommer det fort tillbaka igen. För mig gäller Bemetson fyra veckor i sträck, två veckor paus med bassalva o.s.v. Huden är mycket bra nu efter ca nio månaders behandling. Jag har velat hålla mig borta från kortisonsalvan medan jag var gravid och ammade men där hade jag gjort fel och händerna hade fått bli för dåliga. Kortisonsalva är enligt alla hudläkare inte farligt, söndrig hud är däremot farligt. Kortison i tablettform har jag inte behövt använda och det är jag glad för p.g.a alla biverkningar. Ingen allergi har hittats hos mig heller men E330 håller jag bort från kosten. Sen är det en konst att applicera kortisonsalvan men det kanske du har fått undervisning i. Kämpa på! Jag kan rekommendera Håkan Granlund i H.fors och Minna Mörtenhummer på Terveytalo i Karleby.

Svar: Hej Michaela och tack för att du delade med dig av dina erfarenheter. Jag åt också kur tidigare mot streptokocker i huden, men när fötterna var som värst och läkaren ville ge antiniotikakur, valde jag att inte ta AB utan badade istället fötterna i EPSOM-salt som gjorde att bakterierna dog och fötterna blev bra av dig själv.
Jag har hursomhelst valt att ge det här en ärlig chans efter att ha varit osmörjd nu i nästan en vecka (ansiktet har jag smort lite), är jag återigen bättre. Det är himla svårt att låta bli kliet, men ju mer kläder jag har på mig, desto lättare. Att inte smörja något alls, är förvånansvärt nog det som helar kroppen snabbast.
Eva - Kakkakaffe

Mippe

Vad jobbigt! Hoppas på en mycket snar förbättring och skickar massor av helande energi!

Svar: Tack, jag blir glad åt era kommentarer.
Eva - Kakkakaffe

Åsa

Känner dig ej personligen men skickar en stoor styrkekram! Håller tummar och tår att du snabbt blir ditt okli-iga och friska själv igen.

Svar: Tack! Jag hoppas också.
Eva - Kakkakaffe

B-e

Håll ut! När brukar det vända? Är det efter fyra månader? Det gör ont då man läser din text. Äter du alls antihistaminer mot kliet? I ett längre perspektiv kommer du säkert att se tillbaks på den här tiden som en ganska kort tid, men fy så jobbigt mitt i. Kram.

Svar: För många brukar det lätta efter fyra månader men många trilskas ju även längre. Den vanliga återhämtningstiden är väl ca. 1 år. Jag har tagit Atarax till natten och det har iaf gjort att jag fått sova. Jag har haft en annan histamin dagtid, men den hjälpte nog inte alls. Tack!
Eva - Kakkakaffe

Netta

Beundrar dig för din uthållighet! Kom att fundera på ett par saker. Har något av barnen ärvt hudproblemen? ÄR det ens ärftligt? Kanske har du skrivit om det förr, men isf minns jag inte. Vad ska hända sen då huden återhämtat sig? Kan du då äta "normalt" igen? Eller ska du fortsätta undvika t.ex. gluten och citronsyra resten av livet?

Johanna

Vill skicka pepp åt dig. Det låter fruktansvärt. Önskar och hoppas att allt är över till våren!

Svar: Tack snälla. Jag hoppas också på en normal nästa sommar med ny energi!
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Jag hejar såå på dig och tycker du är fantastiskt envis! En annan fråga. Vår fem personers familj ska vandra en vecka i Lappland i sommar. Mat och boende behöver vi inte packa men hur stora rinkkor kan vi tänkas behöva? Funderar på julklappar. 😊 Barnen är 7,8 och 10 och kan således bära lite själva. Jag vore oerhört tacksam om du tog dig tid att svara!
Tack och fortsätt kämpa!
Jennie

Svar: Tack för hejarop! Jag är glad åt dem alla.
Kul med vandring! Hoppas vi också kan göra det - även om jag själv är lite inne på Ammarnäs (ännu) :) Våra har ju Bergans 18 l. Marius använder även sin som skolväska och jag tycker det är en lämplig storlek för just den åldern. En tioåring kan säkert sikta mot en 25 liters väska. Jag köpte själv en Osprey här före vi for och gillade den mycket. Även Vaudes väskor verkar bra.
Eva - Kakkakaffe

Lars Forsén

Lider med dig, men har du några konkreta bevis på att det hjälper att låta bli kortisonsalvan? Är rädd för att all din kamp kan vara förgäves, men kämpa på om du tror på det du gör och känner någon, eller helst flera, som blivit kvitt sin exem genom att helt ignorera klådan och hudsprickorna!

Svar: Jag har varit i kontakt med flera som gjort precis det samma och idag mår superbra! Och tro det eller ej - att inte smörja alls, gör tillfriskningsprocesssen snabbare. Denna vecka är jag nästintill osmörjad och mår till all lycka redan mycket bättre igen jämfört med förra veckan. Problemet var också att kortisonen inte längre hade någon effekt på mig mer än just för stunden.
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Tusen tack!
Jennie