Durmitor - dag 3.

 
 
Vädret – den stora frågan. Det första vi gjorde var att titta ut genom fönstret – hur myck
et regnade det? Det duggade, och luften var täckt av en tjock grå dimma. Vi packade väskorna med mycket mat och extra strumpor. Vi hade fått riktgivande rutter av lägenhetsvärden och efter att ha gjort den klassiska nybörjarmissen (kartan åt fel håll) och gjort en nybörjarrunda på ett par kilometer, hittade vi in i Durmitors nationalpark.  (Vi var nog så ivriga.) Vi anade att vi var omgivna av berg, men vi såg dem inte. I stället bredde Black Lake, med alldeles turkostblått vatten ut sig framför oss. Det var hyfsat lätt terräng de två första timmarna (allt är nämligen relativt när de flesta bergtoppar runtomkring en är över 2000 meter). Därefter skulle vi klättra mot en annan, mindre sjö, men trots karta och hyfsade orienteringskunskaper, fick vi erfara att stigar, markeringar och kartläsning inte stämde särskilt överens i nationalparken – det är mycket som inte är ”så noga” här.
 
 
 
 

”Mamma, pappa! Titta koor, KOOOR PÅ STIGEN” ropade plötsligt ungarna framifrån och vrålade av skratt. Och där gick det två kossor med bjällror kring halsen, mitt i branten, och betade. Det var tungt, vi pausade, vi fortsatte, vi vilade – för att sedan inse att vi inte skulle hitta den tilltänkta stigen. På den fjärde timmen var det äntligen dags för lunch och ett par med en liten flicka i bärsele promenerade förbi oss – några av de ytterst få människor vi stötte på under dagen.

 
 
 
Med ny energi i kroppen fortsatte vi i skogen med de enorma granarna men med ytterligare en felorientering någon timme senare, började vi bli trötta. Då stötte vi plötsligt på paret med dottern igen som visade sig vara från Schweiz. Vi slog sedan följe med dem den sista timmen och det var ett intressant möte där vi hann avhandla mycket på en kort stund. Vi avslutade med ”Nice to meet you” och gladde oss åt sällskapet i skogen.
 
 
 
Av alla matställen som fanns i Zabljak, råkade vi välja precis samma som dem! Där satt vi också bredvid varandra under middagen och förundrades över chansen att träffa människor vi aldrig träffat två gånger på samma dag.
 
Sju timmar vandring kändes i kroppen. (Och vi fick vår dos #SyysFys @polkuped.fi - på instagram) Det var skönt att vi bestämt oss att bli kvar i Durmitor en natt till. Dessutom fanns det hopp om sol följande dag.

 

2 kommentarer
en Emma

Det är riktigt njutningsfullt att läsa om er resa! :)

Melli

Så sjukt fint landskap, och vilka underbara trollskogsbilder ni får i era virtuella fotoalbum! Samtidigt som färden stundvis låtit jobbigt, är det nog ett äventyr att minnas också! Ha det så bra!