Att kommunicera med lokalfolk - dag 5.

 

Vi packade ihop snabbt ihop oss – vi ville inte bli kvar längre än nödvändigt. Vi gick till butiken och köpte frukost och sedan bänkade vi oss på stranden. Det var rofyllt – dyningarna slog mot stranden och något enstaka pensionärspar släntrade förbi. Det var mycket stilla.
 
 
Vi lämnade den sömniga byn och körde mot nationalpark nummer två; Skadar Lake. Vi blev snabbt påpropsade ett rum, men med gårdagens erfarenhet i färskt minne, tackade vi snabbt och vänligt nej. I stället blev vi övertalade att fara på en två timmars båttur, eftersom Skadarsjön som nationalpark till största del är vattenområde. En timme skulle dock ha räckt bra, eftersom de våras starkaste sida inte är att sitta en still. En Crocs lämnade vi också efter oss i Skadarsjön.
 
 
 
Med ett mobilfoto av en halvdålig karta, begav vi oss därefter till skogs. Vi hamnade in i en väldigt, lummig och tät skog. Vi såg varken upp eller ner men det var stundvis riktigt tuff terräng med klättring emellanåt, men hela tiden hölls vi på en markerad stig – på den samma markerade stigen som fanns på kartan. Trodde vi, ända tills vi kom ut på en väg som inte alls stämde överens med kartan. Den här gången var vi inte förvånade över att stigen vi gått på inte fanns med på kartan och efter att till sist kunnat läsa fast oss från den lilla bilden, beslöt vi att vandra vägen tillbaka till bilen, eftersom mörket faller väldigt snabbt här om kvällarna. Det blev ändå en drygt tre timmars vandring men som lämnade ett litet sting besvikelse efter sig - vi fick nog inte se det bästa av Skadarsjöns nationalpark och det som jag hade förväntat mig före ankomst. Svårigheten är att hitta de rätta startplatserna - något som inte nödvändigtvis turistinformationen vet någonting om.
 
 
 
Efter att ha stannat vid en ”Vino”-skylt ut vid vägen och hamnat in i ett äldre pars vinkällare där det friskt bjöds på Rakija, fortsatte vi mot Cetinje. Vi visste inte ännu i det här skedet var vi skulle övernatta, men på stoppet mitt i den kolsvarta skogen där en fin restaurang uppenbarade sig, bokade vi boendet för natten. Vi anlände till Cetinje och trodde vi hittat till boendet, när vi frågade av en lokal stadsbo som med korta steg och käpp var ute på sin kvällspromenad. ”Finski, finski” sa han och så svängde vi om och följde honom med myrsteg på gatan. Han verkade veta vart vi skulle…
Den ena montenegriska konversationen efter den andra följde på gatan utan att vi förstod ett skvatt av vad de pratade. Jag hade ipaden med en adress och jag undrade i mitt stilla sinne om någon visste det var frågan om. Plötsligt blev vi infösta av en helt annan karl i en bebodd lägenhet med askkoppen full av fimpar och väggarna belamrade med saker. Jag försökte idogt fråga om det här var Casa Calda på både engelska och tyska samtidigt som de tokiga ungarna kastade av sig byxorna, bänkade sig i den smutsiga soffan och försökte få på tv:n och gubbjäkeln försökte få kontroll över hela situationen och allt var bara så absurt.

Nåväl. Vi svängde på klacken igen och gubben följde oss ett kvarter framåt – han skulle hämta någon som kunde engelska. En mycket trevlig dam uppenbarade sig ur en stenbyggnad, knep barnen i kinderna och och fungerade som tolk mellan oss och farbrorn. Jag förklarade vårt problem som karln hade missförstått totalt samtidigt som Thomas försökte få tag i värden per telefon. Gubben lovade ändå visa oss till boendet men efter att ha yrat omkring i stan i en halvtimme med ett halvdussin olika människor, vågade vi inte lita på någon längre. Men just då stannade en bil vid vår sida och frågade om vi var Räämstedts? YES! Svarade vi och så fick vi hoppa in i bilen och skjutsades fram till boendet. Och det alldeles fåniga var, att vi från början hade varit 20 meter ifrån boendet, förrän vi hade frågat av den första, skrangliga farbrorn.

Och vi välkomnades! Med saft, kakor och godis! Av tanter, hundar, söner och döttrar. Och den här kvällen somnade vi mycket väl till mods. Det här var allt värre än Sällskapsresan.

4 kommentarer
Christina

Åh Eva, det är så roligt att följa ert äventyr!

Marica - livet i österbotten

vilket äventyr ni är på, ni är så tuffa!!! det slår ut svett i mina charter-armhålor bara jag tänker på detta :)

Melli

Sitter och skrattar gott! Vilket äventyr! Och vilken tur att ni inte stressar över småsaker! Älskar ungarnas stil att ta det hela, vilka små duktiga resenärer ni har, som fullt och fast litar på att ni nog lotsar rätt till sist! :)

Alex

Oj jag blir så glad av att läsa om er resa! Det är så fint att se att ni inte gör allt den lättaste vägen (typ tar en paketresa till kanarieöarna), utan visar att man kan resa till intressanta ställen på spännande sätt också med barn!