På gång på Gala.

 
Tänk att det ska bli Gala av igen! Jag är galet imponerad av Maria och Ida-Marie som tagit sig an ett så stort evenemang - jag som nätt och jämt fixar ett barnkalas åt barnen. Men deltar gör jag så gärna och ännu gladare blev vi av att återfinnas bland de nominerade! Det känns länge sedan jag stod på scenen i konfettiregnet och tog emot priset för Årets blogg (2011) och på den tiden levde min blogg ett betydligt högre tempo än idag - dock hade jag betydligt mer tid att skriva då (barnen sov middagsvila! barnen somnade tidigt om kvällarna! jag var hemma betydligt mer!) Men det var också en tid med betydligt mer läsare, granskande ögon och "press" på att leverera. Idag trivs jag mycket bättre här med sporadiska texter och bekanta läsare som hängt här i åratal (!).
 
 
 
Hursomhelst ska jag få gå på Galan 2015 som nominerad i kategorin i Årets företagare. Vi har utvecklat och investerat (i våra ögon mycket) i Polkuped det senaste året, samtidigt som vi försöker använda oss av enbart egna kapital. I perioder känns det hopplöst att konkurrera på det stora nätet i kombination med alla ökade kostnader och höjda priser, men i perioder är vi stolta över att vi ändå lyckas snurra vår verksamhet "på sidan av". "På sidan av" betyder utanför Thomas jobb som det brittiska skidlandslagets serviceman och sitt jobb som massör hemma på gården där han har sin mottagning. "På sidan av" betyder också utanför mitt heltidsjobb som lärare som just nu tar mer än bara vanlig arbetstid i anspråk. "På sidan av" betyder alltså nästan alla kvällar, nästan alla helger och jag skulle önska mig ännu mer tid för att lyckas upprätthålla våra butiker www.polkuped.fi och www.springochlek.se på bästa sätt. Men vi sliter på så gott vi kan och eftersom jag också älskar mitt lärarjobb och vår trygghet att äntligen ha en fast inkomst (jag har trots allt inget fast arbete), kan jag inte i det här skedet tänka mig att enbart vara företagare. Det är därför en ganska skön sits att få lämna hemmet på morgonen och veta att Thomas för det mesta hålls på hemmaplan om dagarna (och sköter det - i mina ögon - tråkiga jobbet, papper och sånt). Vi är nämligen lika bra på det den andra är dålig på.
 
Samtidigt känns det häftigt att bli uppmärksammad i ett större sammanhang. Speciellt i bloggens begynnelse stötte jag på många frågor kring att blotta sig på nätet och en mammabloggare har inte alltid varit den häftigaste titeln i mediasammanhang. Men det är fortfarande tack vare bloggen som vi nu ska gå på Galan och vara nominerade i en annan katergori än tidigare. Vill ni ännu en gång rösta på oss - kan ni göra det här(Och bilden vittnar om att vi nog skulle kunna be någon ta en bild på oss ibland i stället för att använda en fyra år gammal.)
 
Så skulle det vara en klänning också och ingen klänning utan bekymmer. Den största frågan hur jag ska hitta en klänning som jag inte fryser ihjäl i. Jag borde ju ha ett merinounderställ underst om jag ska klara skivan.
 
 
 
2 kommentarer

Hur det går.

Hejsan. Kan du skriva ett inlägg om hur det går med huden och antikortisonmissionen?
 
Ja, vad ska jag svara. Det går väl bra och uruselt på samma gång. Jag är på dag 93 utan kortison och jag lever, men mår nog egentligen rätt ruttet. Samtidigt befinner jag mig fortfarande mig i de första kritiska fyra månaderna som för många är den tydliga dåliga perioden, då dagarna är en enda berg- och dalbana upp och ner. Min kortisonfria resa följer tydligt samma mönster som de flesta andra, där huden blir rejält sämre, huden blir illröd och "brinner" samt att den avger gult, klibbigt sekret när jag kliar hål på huden. På det viset är allt "normalt".
 
Kliet är absolut värst. Det kliar så in i helvete. Det kommer i skov och jag slåss varenda gång med känslan att stå emot. Och jag klarar inte på något sätt av att stå emot. Känslan att klia är obeskrivligt skön samtidigt som jag får världens ångest när jag lyckas sluta och det enda som återstår är röd, eldig, vätskande hud. Jag kan på något sätt förlika mig med personer med självskadebeteende - vetskapen om att jag inte borde, men känslan som inte går att övervinna, för att sedan känna ångest över att jag inte klarade stå emot. Och de fula resultatet som lämnar.
 
För en månad sedan svullnade mina fötter utan dess like. Jag har aldrig någonsin haft så svullna fötter. De brann och vätskade i några dagar - och gjorde så ont, men sedan täcktes de av ett massivt skorplager (som naturligtvis var ljuvligt att klia bort). Sakta men säkert blev de dock bättre. Före brinnandet fortsatte upp mot brösten. Och så vidare.
 
Under vår resa blev också läget sämre, vilket också var rätt väntat. Jag hade inte möjligthet att ta nytvättade bomullströjor varje dag, det var fuktigt och regnigt, vi körde mycket bil (världens tid att klia) och jag utsattes för många oplanerade situationer (vilket i normala fall inte är några som helst problem, men som kroppen i detta läge direkt svarar på med fruktansvärda kliskov). Det förvärrades ändå inte hopplöst mycket och mitt hopp väcktes om att jag kanske ändå är på bättringsvägen och i slutet av förra veckan var jag i hyfsat okej skick igen, trots en fullkomligt tokig arbetsvecka.
 
I lördags skulle jag ta det lugnt och slappna av. Påbörja min slutuppgift till hälsokunskapen och ägna mig åt skrivande hela helgen.
 
Jag föll djupt. Det kliade. Det kliades så SATANS mycket. Och varje sekund framför datorn kliade mina kortklippta naglar sig allt djupare ner i huden. Och jag grät. Och det kliade mer. Och jag grät ännu mer. Orkade inte vara mamma. Orkade inte vara mig. Orkade inte skriva det där arbetet jag borde.
 
Jobbet håller mig ändå sysselsatt. Jag har gått med en handduk runt halsen, under tröjan i veckan, eftersom min hals vätskar så mycket. Jag fryser så mycket att jag helst av allt skulle vilja bära min vinterjacka på mig inomhus, ovanpå mina dubbla tröjor och dubbla byxor. Jag har monsterhänder som är så svällda att min vigselring sitter som gjuten. Jag är så röd, så torr och så flagig i ansiktet att jag inte vill se mig själv i spegeln. Alla mina 30 tagna blod- röntgen, biopsiprover är perfekta. Jag gör allt rätt. Jag använder inga kemikalier vare sig på hud eller kropp. Jag äter bara ren mat. Jag äter inga tillsatser. Jag äter ingen citronsyra. Jag har också varit tre månader totalt utan socker, mjölk och stärkelser men började äta lite mjölk och socker under resan, vilket inte påverkade min kropp alls. Gluten (och vete!) har jag varit utan i fem månader. Jag försöker äta så mycket rawfood jag har möjlighet till. Jag är inte allergisk mot någonting. (Jag undanber mig återigen tips, för i det här skedet finns det inget mer jag kan eller tänker göra.) 
 
Jag hoppas bara på tid, ork och tålamod. Jag har många soulmates i min livlina på Facebook. Jag är så innerligt tacksam åt de som delat sin avvänjningshistoria åt mig på mail och orkar peppa på min Instagram. Jag har mina elever som säger åt mig att inte klia på lektionerna. Jag lever på de före- och efterbilder som andra delar - som visar på att det här inte är fullkomligt vettlöst. Som berättar att det går att komma ur det här med vettet i behåll och berättar att det är värt det, trots att jag själv tvivlar vissa dagar. För jag saknar den gamla pigga, glada, energiska Eva så himla mycket.
 
Jag publicerar inga bilder på bloggen just nu, med hänsyn till mig själv. Jag hoppas jag kan publicera dem tillsammans med efter-bilder på vårkanten.
 
20 kommentarer

Den långa hemresan - dag 8.

 
 

Såklart, vaknade vi till solsken och gassande värme. Vi som skulle åka hem. Vi åt hotellfrukost i lugn och ro och tog sedan sikte på Sarajevo. Vi hade en lång körning framför oss och ville gärna hinna så långt som möjligt före första pausen. Till all lycka var vägarna idag lite bättre (med hastighetsbegränsning upp t.o.m 70!) och rätt snart kom vi över gränsen till Bosnien. Vi körde igenom litet samhälle efter litet samhälle och kontrasterna var mycket stora där fattigdom och rikedom nästan stod knut i knut. Ute vid vägkanterna stod kvinnorna och sålde frukter och honung för en spottstyver. Vi mötte polerade blanka, stora Audin. Vi körde bakom skruttiga, rykande, gamla Oplar som dörren hängde på. Det var vackra inhängnade vitrappade hus med prunkande trädgårdar och nästintill trängdes gamla, sneda stenhus med rostiga plåttak. Ibland stod det kor på vägen, ibland rände det någon hemlös hund vid vägkanten med tovig päls. Bergstopparna stod åt alla håll samtidigt som de spikraka och till synes mycket välskötta odlingarna skymtade nere i dalarna. Det slog botten i öronen när backen banade brant utför och det vinglade i barnens huvuden när vi klättrade uppåt i otaliga serpentiner. Och vid vår sida kröp en turkosblå flod fram och fullgjorde det fantastiska landskapet. Det var en fascinerande sträcka att åka bil. Det gav verkligen en inblick hur man kan tänkas leva på den bosniska landsbygden.

 
I Mostar skulle vi ta en bensträckare i gamla stan. Någonstans på vägen tappade vi dock skyltarna och vi hamnade in i absoluta centrum. I stället gick vi en runda i ett stort och modernt köpcentrum med hög, dunkande musik. Märkeskläder i butik efter butik med normalhöga priser och unga ochstilmedvetna ungdomar som satt på café, drack latte och rökte. Precis som i vilken storstad som helst (förutom rökandet då). Vi iddes dock inte leta reda på Old town, eftersom vi hade lärt oss vid det här laget att inte räkna tiden efter antalet kilometer. Förutom ett kort middagsstopp i Sarajevo, hann vi aldrig med något mer på lördagen men att ha avklarat första etappen (lämna tillbaka hyrbilen!) och checkat in på flygfältet kändes mycket gott.
 
 
Sen kom vi till Stockholm mitt i natten. Yrvakna ungar staplade ur planet och vår ursprungliga plan var att hitta en lugn plats vid morgongaten och sova några timmar. Den planen sprack dock, när vi var tvungna att gå ut och checka in igen – men säkerhetskontrollen var ju stängd på natten. Där stod vi i de stora kalla väntehallarna och yrade framochtillbaka utan att veta vart vi skulle ta vägen. Till slut hittade vi dock ett avskilt hörn där vi bäddade med jackor under lysrören. Alla andra somnade till all lycka några timmar – och jag min frusiloppa satt och hackade tänder.
 
 
Men med morgonflyget till Helsingfors och bil till gula huset kom vi igår kväll – utan ett endaste litet missöde. Trötta, rika och tacksamma. 
7 kommentarer