Luften som går ut.

Den senaste månaden har handlat om mycket Stafettkarneval. Även om jag har vetat att sista skolmånaden på året är stressig och snurrar på högvarv, har jag fått känna på att det verkligen är så. Och förstagångare som jag är, har jag ännu inte rutin på allt som händer och sker. Har jag fått alla anmälningar rätt? Är alla nöjda med sina löpsträckor? Har vi beställt tillräckligt med mat? Har vi alla ansvarsuppgifter under kontroll?
 
Men i natt när jag kom hem, strax efter två, kände jag bara stor lättnad. Då hade jag tillsammans med några kolleger smärtfritt lyckats reda två bussar ungdomar upp och ner till Hufvudstaden, drygt tre varv klockan runt. Jag fick en ännu större insikt i vilket fantomjobb alla stafettkarnevalsvuxna gör. För det var minst sagt en utmaning att koordinera alla ungar på rätta platser, på rätta tider, på rätt ställen.
 
Den ändrar ändå inte, Stafettkarnevalskänslan. Jag stack mig upp en stund på läktaren, när lågstadierna sprang på fredagen - efter att alla nummerlappar var hämtade och lagändringar var gjorda. Det var så mäktigt att stiga ut på stadion som då flödade i sol och titta utöver alla hundratals pojkar som just då sprang gatustafetten. Jublet var öronbedövande och ungarnas iver och glädje på innerplanen gick att ta på.
 
Jag hade nog väntat på att få vara läraren med ryggsäcken på ryggen och tidtabellerna i handen. Som får vara där och ropa tillsammans med sitt lag i uppropet och krama när de kommer tillbaka från plan. Som har ispåsar, reservkläder, plåster och stafettpinnar i väskan, som kan klippa tejp och skaka muskler - så som en massa lärare har gjort för mig under alla år. För även om det var en fruktansvärt intensiv dag med många nervösa elever, med många timmar uppvärmning, och många timmar i uppropet med tung, svettig och varm luft, så njöt jag fullkomligt av att vara mitt i Stafettkarnevalsögat där det mesta hände. Med skratt och tårar, liniment och nerkylda barn. Borttappade barn, glömda nummerlappar, vessapanik, medaljlycka, ansiktsmålande och selfies. Ömsom rann det svett längs min rygg, ömsom drog jag upp huvan ute i snålblåsten. Och lika mycket som elevernas ben hoppade och sparkade, försökte jag dämpa mina egna nervösa knyckande ben och lugna de nervösa.
 
Stafettkarnevalen är verkligen så mycket mer än det som händer, just där och då på löparbanorna. Det torde kanske ha varit min sjuttonde Stafettkarneval sammanlagt, även om det var min första som lärare. Ändå ändrar inte känslan någonsin. Men idag är man ganska matt. Som en halvtom, slattrig ballong.
 
 
Inte ens en bild hann jag ta.
2 kommentarer
Jessica

Oj den där stafettkarnevalskänslan, som jag saknar den. Hoppas verkligen man får chansen att vara med och uppleva den igen.Dock från läktaren som förälder förstås ;)

Ida

Hej! Jag har en Puky-relaterad fråga. Vi har tänkt skaffa en åt vår flicka so fyller 1 år i juni. Funderar dock om det är Pukylino eller Wutsch som rekommenderas? Hon är ungefär 77 cm lång och går inte ännu själv (men står nog upp). Tanken är att hon skulle kunna ha den ute nu på sommaren och sedan använda den innomhus under hösten/vintern.

Svar: Då skulle jag nog nästa rekommendera Pukylinon. Inte så himla stor skillnad i storlek, men Pukylinon är ett säkrare val för direkt användning.
Eva - Kakkakaffe