Luften som går ut.

Den senaste månaden har handlat om mycket Stafettkarneval. Även om jag har vetat att sista skolmånaden på året är stressig och snurrar på högvarv, har jag fått känna på att det verkligen är så. Och förstagångare som jag är, har jag ännu inte rutin på allt som händer och sker. Har jag fått alla anmälningar rätt? Är alla nöjda med sina löpsträckor? Har vi beställt tillräckligt med mat? Har vi alla ansvarsuppgifter under kontroll?
 
Men i natt när jag kom hem, strax efter två, kände jag bara stor lättnad. Då hade jag tillsammans med några kolleger smärtfritt lyckats reda två bussar ungdomar upp och ner till Hufvudstaden, drygt tre varv klockan runt. Jag fick en ännu större insikt i vilket fantomjobb alla stafettkarnevalsvuxna gör. För det var minst sagt en utmaning att koordinera alla ungar på rätta platser, på rätta tider, på rätt ställen.
 
Den ändrar ändå inte, Stafettkarnevalskänslan. Jag stack mig upp en stund på läktaren, när lågstadierna sprang på fredagen - efter att alla nummerlappar var hämtade och lagändringar var gjorda. Det var så mäktigt att stiga ut på stadion som då flödade i sol och titta utöver alla hundratals pojkar som just då sprang gatustafetten. Jublet var öronbedövande och ungarnas iver och glädje på innerplanen gick att ta på.
 
Jag hade nog väntat på att få vara läraren med ryggsäcken på ryggen och tidtabellerna i handen. Som får vara där och ropa tillsammans med sitt lag i uppropet och krama när de kommer tillbaka från plan. Som har ispåsar, reservkläder, plåster och stafettpinnar i väskan, som kan klippa tejp och skaka muskler - så som en massa lärare har gjort för mig under alla år. För även om det var en fruktansvärt intensiv dag med många nervösa elever, med många timmar uppvärmning, och många timmar i uppropet med tung, svettig och varm luft, så njöt jag fullkomligt av att vara mitt i Stafettkarnevalsögat där det mesta hände. Med skratt och tårar, liniment och nerkylda barn. Borttappade barn, glömda nummerlappar, vessapanik, medaljlycka, ansiktsmålande och selfies. Ömsom rann det svett längs min rygg, ömsom drog jag upp huvan ute i snålblåsten. Och lika mycket som elevernas ben hoppade och sparkade, försökte jag dämpa mina egna nervösa knyckande ben och lugna de nervösa.
 
Stafettkarnevalen är verkligen så mycket mer än det som händer, just där och då på löparbanorna. Det torde kanske ha varit min sjuttonde Stafettkarneval sammanlagt, även om det var min första som lärare. Ändå ändrar inte känslan någonsin. Men idag är man ganska matt. Som en halvtom, slattrig ballong.
 
 
Inte ens en bild hann jag ta.
2 kommentarer

Utterleden.

 
Vi hade en helg utan inbokade program. En helg som vi väl egentligen borde ha gjort undan en massa saker som står på väntelistan - men eftersom nästföljande helger å sin sina är fulla av program och Thomas sedan far ett par veckor till Norge, skulle detta vara enda chansen att kunna vandra med med övernattning (vi behöver verkligen vara två för att fixa allas sovsäckar och liggunderlag!). Vi hade dock inte särskilt bråttom iväg igår och ännu när vi startade, visste vi inte vart vi skulle åka.
 
 
Till Utterleden i Pedersöre bar det sedan sist och slutligen. På vägen kom jag ihåg en trogen bloggläsare som lovat bistå oss med bilflytt vid behov, eftersom det inte finns några rundslingor längs Utterleden. Vi hoppade således av en bit in på leden och fick sedan vår bil flyttad till punkt B. (Tack!) Vi hann inte gå många meter, före ungarna hade den första dikeskontakten.
 
 
Vi valde att börja från början av Utterleden. Enligt kartan såg rutten längs Esse å roligast och mest omväxlande ut. Den var troligen också den mest våta etappen och på grund av den senaste veckans regn, var också vattnet i ån i det högsta laget och hade svämmat över in i stigen på många ställen. Det blev således mycket förmanande om att barnen inte skulle blöta ner sig och även lite omvägar högre upp i skogen, då de två mindre som hade vandringsskor inte skulle få vatten in över vristerna.
 
 
Första pausen bjöd på kaffe och myslistång. Och lite Bamse.
 
 
Eftersom vi kom iväg rätt sent på eftermiddagen, blev det en lagom vandringsetapp på ca. 3,5 kilometer. Våra väskor vägde också rätt mycket och med tanke på att vi inte gått med packning alls i år, kändes det i höften.
 
 
Vi hade lite otur med val av övernattningsplats, eftersom en förening höll sin våravslutning med ett stort gäng glada. Våra var uppspelta samtidigt som vi kände att vi ville hålla oss ur vägen. Vi åt texmex-gryta med gurka på bron och njöt av vacker utsikt.
 
 
Barnen lyckades ändå somna snabbt, trots mycket ljud i omgivningen. Vi låg å andra sidan vakna till midnatt när de sista lämnade kåtan. Vi hade en relativt gemytlig natt och det var bara Marius som hade frusit lite och krupit in med Thomas i hans sovsäck.
 
 
I morse hade vi mer brakfrukost än vad vi brukar ha hemma, med kokta ägg, rostat bröd och gröt.
 
 
Det är ett ganska stort projekt att packa ihop hela lägret och packa väskorna, då barnen inte ännu är kapabla att hjälpa till nämnvärt ännu. Klockan var dock strax efter nio när vi kom oss iväg för att börja knata av dagens fem kilometers etapp.
 
 
Detta var första gången när barnen bar sina egna väskor själva hela vägen. De hade ett liggunderlag var, lite vatten, vantar och annat krimskrams i sina väskor.
 
 
Sindre var för omväxlingsskull stjärnan i helgens sällskap. Han gnatade på kilometer efter kilometer med sina pinnar och käppar utan nästan något som helst gnäll.
 
 
Mellanmålspaus längs vägen med saft och riskaka.
 
 
Vatten överallt...
 
 
Framme vid målet mötte oss en fors, vilket fascinerade barnen. "Ett vattenfall, ett vattenfall!"
 
 
 
 
Före vi begav oss hemåt igen, åt vi vandringens sista måltid med äppel, tomatsoppa och batong med ost. Och så en kokosboll som belöning för att vi kommit i mål. Maten var verkligen exakt beräknad, då vi bara hade två ostskivor, lite smör och en liter vatten av dryga åtta när vi kom tillbaka. 
 
Bara 40 kilometer kvar då.
4 kommentarer

Rimita green.

Jag hade en gång en tvål - men som är slut för länge sen. Det var en bra tvål. En tvål som gjorde slut på mitt kvällskli. Som sved skönt i skinnet när man duschade.
 
 
 
Det var Minna som mailade mig då, någon gång i vintras. När jag ännu en gång hade bannats över min hopplösa, kliiga atopiska hud. "Jag har en tvål" skrev hon. "Vill du pröva den?". Javisst, nog kan jag pröva, men jag har prövat en miljon olika husknep, salvor, vitaminer och andra preparat under åren lopp - men inget hjälper ändå, svarade jag henne.
 
Och inte heller tvålen botade mina hudproblem. Men jag har ändå insett att ingen enskild salva eller produkt kommer att eliminera mitt kli. Kliet är kroniskt och stressrelaterat och det hjälper inte hur mycket jag bankar in i mitt huvud "läget är lugnt, jag fixar det", då huden genast reagerar med att klia då ungarna bråkar, kalendern är full, telefonen ringer och det är bråttom till följande aktivitet. Mitt liv och min hud drar inte direkt jämt. Ganska långt ifrån till och med.
 
Men jag tyckte ändå den här tvålen pajade mig. Kändes skön på huden. Och i kategorin "alla prövade specialtvålar genom tiderna", tycker jag faktiskt den här är allra bäst. Den lugnade hela min kropp, varje kväll. Men nu är det alltså slut - därför skriver jag i imperfekt. Men jag rekommenderar den.
 
Tvålen fick jag alltså från Minna och Rimita Green. Rimita Green är ett familjeföretag som grundades i höstas. De började sin verksamhet genom att sälja RimitaPrima-ekotvålen. De håller på att ta fram också andra ekoprodukter och deras Arganolja är ny i sortimentent. Produkterna är noggrant utvalda och de är "designed" för kunder som väljer ekologista produkter eller på grund av hälsoorsak behöver renare produkter. Att jobba med familjeföretag har ett etiskt värde för Rimita Green. På det sättet kan de stöda småföretagen och ge slutkunderna alternativ.
 
Tvålen är tillverkad för hand i ett familjeföretag i Portugal. Tvålen skiljer sig från övriga olivtvålar genom att den är tillverkad av den bästa jungfruolivoljan (Minna använder samma olja hemma i köket, de har köpt den direkt från tvålfabriken). Jungfruoljan tillverkas genom kallpresning dvs värme förstör inte de goda vårdande egenskaper som oliven innehåller. RimitaPrima-tvålarna tillverkas i en kallprocess, där temperaturen inte stiger över 62 grader. På det sättet säkerställer man att de goda vårdande och fuktgivande ämnen inte förstörs under tvåltillverkningen. De viktigaste vårdande ämnena, är glyceriner, skvalen (en stark naturlig antioxidant) och e-vitamin.  RimitaPrima-tvålen är tillgänglig som oparfymerad och med doft av lavendel eller eukalyptus. RimitaPrima-tvålen säljs via apotek och naturkostaffärer. Produkten kan köpas även i nätbutiker.
 
Vi är också ett småföretag som stöder andra småföretag. Det är jäkligt tufft att vara företagare men i många avseenden hjälper det att hjälpa och samarbeta med varandra. Detta är alltså ett samarbete - men ändå inte.
1 kommentar