På tur.

Vi kunde ändå inte släppa tanken på Kobåsspåret – ett milslångt spår uppe på kalfjället. Dagarna innan hade ju bjudit på perfekt längdåkningsföre och även om denna dag inte alls var lika varm som tidigare dagar då den nordvästliga vinden ven över fjället, så sken ändå solen och vädret nere i byn var vackert.

 
 
Eftersom halva spåret skulle gå uppåt på fjället och således vara ganska krävande, hyrde vi en Fjellpulken. Vi tog också liften upp till spårets start för att inte ha behövt avklara flertalet hundra höjdmeter före spåret ens startat. Både Celine och Sindre rymdes båda i pulkan även om Celine också hade skidorna med och skidade stunder emellanåt. Marius å andra sidan hade jag kopplat fast i en lina bakom mig för att hjälpa honom uppför i den långa stigningen och det lösningen fungerade faktiskt ganska bra.
 
 
 

Vi fick minsann känna på nyckfullt fjällväder och vikten av att vara välförberedd, även om det bara handlade om bara några timmars tur uppe på fjället. När vi startade var vädret rätt varmt och vi skidade i lä från fjället och vi fick skala av oss lager efter lager påväg upp. Vid högsta punkten hamnade vi sedan i snöbyar och vinden var så hård att spåren drev igen, trots att vi bara skidade ett tiotal meter efter varandra. Vår ursprungliga tanke var att hitta en pausplats i lä och solsken halvvägs, men i och med att snöfallet och vinden var så pass hård, var vi tvungna att söka oss ner tillbaka. Vi hittade sedermera en kåta som skyddade oss från den kalla vinden men vid det här laget var det så kallt att vi fick klä på oss hela arsenalen med reservkläder vi hade med i väskan och ungarnas Isbjörnskläder fick verkligen göra skäl för sina egenskaper. Det var lager på lager enligt lagens alla principer och aldrig har det känts som bortkastade pengar för vår del att ha investerat i bra ytterkläder både för barnen och för oss vuxna.

 
Kobåsspåret sägs vara ettav landets vackraste skidspår, vilket jag inte tvivlar på att det är – så länge vädret är vackert. Vi fick stundvis också njuta av den fina utsikten – medan vi stundvis inte såg något annat än vitt, vitt, vitt runtomkring oss. Och även om turen var rätt så krävande och vädermässigt inte den mest lyckade, så var det ändå en häftig känsla att möta eftermiddagssolen i ansiktet på väg ner.
 
 
 
 
3 kommentarer
Anonym

Där i Fjällfina kåtan har jag övernattat, på morgonen blev vi hämtadeav pistörerna och fick sen skjuts till arbetet med skoter :) /Nina

Svar: :) Har inga större problem att förstå ditt val av jobb för övrigt ;)
Eva - Kakkakaffe

Camilla

Fjällen ger verkligen respekt för vädrets och naturens makter... Minns t.ex fjälltoppar i dimma där man inte ser en meter framför sig... Då känner man sig ganska liten...

Svar: Jaa, vädrets makter ska man nog inte underskatta, speciellt vintertid...
Eva - Kakkakaffe

Netta

Vad ni är tuffa! Vi jobbar i olika ligor :-).

Jag var nöjd att vi äntligen kom oss iväg till Simpsiö så de båda äldre barnen (5 och 7 år) fick prova på slalom. Jag lärde mig stå på slalomskidor först i tonåren och avundades kompisar som åkt redan från små. Så det vill jag ge våra barn. Jag har själv inte åkt utför på tio år, så det var lite skakigt. Men otroligt härligt att se barnen åka, speciellt 7-åringen. Han är så otroligt orädd! Okej, barnbacken i Simpsiö är ju liten, men ändå. Det var liksom inget snack om att lära honom åka slalom, han bara for iväg. Lite störtloppsstil nog, men lite mera övning så blir det nog bra. 5-åringen var lite mera försiktig, men kom bra igång mot slutet.

Förresten, nån gång för länge sen (höstas?) skrev du ett blogginlägg om olika vandringsleder i Österbotten. I samband med det nämnde du att ni eventuellt var intresserade att gå delar av Utterleden, men kunde behöva assistans i form av flytt av bilen. Ifall det skulle bli aktuellt så kan vi säkert bistå, vi bor inte alls långt från Utterledens start. Ta bara kontakt om det behövs.