Hemavan.

Nu fattar jag också grejen med Hemavan. Tänker mest – är det det här jag gått miste om under mina hittills 28 levda år? Inte för att jag har några Alperna eller dylikt exotiska ställen att jämföra med – utan bara 2 x skidresor till Isosyöte. Men Hemavan – det duger mer än väl åt mig!
 
 
 
Vår första dag i backarna var en sådan som man bara läser om i reklammagasinerna. Vindstilla, inte ens en tillstymmelse till ett moln, utan bara brännande het sol. Värmegrader så in i norden och snö – massor av gnistrande ljuvlig vit snö! Och så glada ivriga barn på det – tänk att de inte ens bråkade en minut. Nästan så tårarna trängde fram i ögonvrån och man undrade om det här faktiskt händer på riktigt.

 

 
 

Kalfjäll är verkligen något magiskt. Jag har ju sprungit rätt mycket på kalfjäll tidigare, men inte skidat. Tycker att naturen är så himla mäktig – mäktigt vacker och mäktigt respektingivande. Ser bara en massa saker och aktiviteter vi vill göra här ännu. Längdskida runt Kobåsspåret, vandra Kungsleden, övernatta i Syterskalet och pausa i Viterskalstugan. Skulle också själv vilja göra ett helikopterlyft till någon av topparna och skida offpist ner – samtidigt som jag tycker det är skrämmande att det faktiskt kan bli laviner. Fast det finns så många andra vackra platser att upptäcka här i vår värld.

 

 

Vi är nästintill ensamma här. Inte en gång har vi behövt stå i kö. I Kungsliften kan man se några enstaka skidåkare åka upp. Aldrig behöver man ens akta för andra åkare i nedfarterna. Mycket barnvänligt, mycket sköna pister.

 
 
 

Mest negativt är att liftarna bara är öppna sju timmar om dagen. Vi skulle lätt åka ett par timmar till – för vi måste ju avklara en obligatorisk lunchpaus mitt i dagen, - då också Sindre somnar som en klubbad säl med slalomhjälm på huvudet och pjäxor på fötterna. Varenda dag, lika slut.

 

 

Jag är så fascinerad över att kunna göra en sådan här resa redan nu med barnen – nästan enligt samma villkor som om vi skulle vara utan barn. Vi kan åka i alla backar och med rejäl fart. När vi åkte upp till toppen sa jag åt Celine, att något här skulle jag aldrig vågat göra som femåring – att det dröjde 28 år innan jag fick åka så här stor backe. ”Är det sant?” frågade hon och kastade sig ut för fjällbranten som om hon vore född med skidorna på fötterna. Sindre har också han gjort stora framsteg i backen och åker mycket snyggt med carvingsvängar (kunde jag aldrig tro för någon månad sedan) – dock är han en fartdåre av värsta sort (”jag vill vinna! jag vill vara först”). Och efter en rejäl och obehaglig vurpa första dagen då foten vreds ur skon och slalomskidan blev att hänga i byxbenen (hände alltså inget, men innan vi fått reda på att benet inte var ur led, var det en nervös stund), har jag kört med honom i sele för att kunna bromsa honom när vettet lämnat huvudet. Vi är nämligen tre familjer som hänger ihop med sex skidande knattar och det är ingen som direkt är av den försiktiga sorten – snarare ser man hur deras ögon hela tiden söker efter svårare, snabbare och våghalsigare – samtidigt som de ändå har en imponerande kontroll och situationsuppfattning. Ungarna deltog en dag i en hastighetstävling i barnbacken, där de skulle komma upp i så hög hastighet som möjligt. Marius kom upp i 60,4 km/h och syrran - ja hon klarade 59,9 km/h - ungefär som om det var lättaste saken i världen.

 

 

Vi har bara skidat. Och simmat en kväll. Det räcker mer än väl för oss. Vi har somnat tidigt varje kväll och vaknat i gryningen (halv sex!). Det finns ju säkert andra små utflyktsmål här också, men det enda som har existerat, har varit skidåkning. Först i liften, sist från liften. Och vackert så. Så länge man får dra ungarna från skidspåret snarare än dra dit dom, är allt bara hemåt. Sexåringen vinner mig 10-0 outsinlig energi. ”Mamma, kan vi skida flataskidor nu?” säger han när vi klampar in från backen med tunga ben och väderbitna ansikten.

 

 

Att resa eller inte resa känns alltid som en övervägning. Det finns alltid någon bättre och vettigare sak man kunde lägga pengarna på – och visst skulle man klara livet utan resor också. Men de upplevelser som resorna ger, är nog så värt varenda cent. Hittills har barnen i och för sig varit ganska billiga (t.ex. kostar ju inte våra något i liften ännu) men jag hoppas innerligt att vi också hädanefter också har möjligheten att göra både större och mindre resor. Det är så hälsosamt med miljöombyte och så länge det är fysisk aktivitet inkluderat, kan det inte bli annat än bra. Nästan så vi kan boka vecka 12 nästa år igen, på stående fot. Med så dåliga vintrar som vi dessutom haft, känns det mer eller mindre som en nödvändighet att få se snö för att kunna fostra skidåkare.

 

Som Celine sa i liften, på 1200 meters höjd med solen i ryggen och fjällinramning från alla håll: Vår familj gillar nog äventyr jättemycket.

4 kommentarer
Camilla- AktivaDagar

Ser helt underbart ut! Låter lite som när vi är ute, fast våra barn är större då :) Skidor från liften öppnar tills den stänger... Och lyckan som kan få ögonen att tåras :)

Svar: Lättsysselsatt (y)
Eva - Kakkakaffe

Mia

Vad vackert det är! Själv har jag bara varit på en skidresa i mitt liv (Levi), men förstår absolut tjusningen...

Svar: Detborde vara obligatoriskt att få skida i marssolen - inte i januarikylan. Men ja, det var så otroligt vackert att man bara kunde sitta i en snögrop och njuta.
Eva - Kakkakaffe

Anu

Oh my god, mitä kuvia! Olen sanaton!

Anonym

Helt underbara foton Eva!Du har ju fångat både djup och känsla i den på väg ner för jungfrurännan.En rysning igen;) /anna