Hobby och livsstil.

Ibland ställs frågan i kommentarsfältet. Om era barn inte vill idrotta - måste de ändå göra det då? Naturligtvis inte! Vi har ju redan medvetet begränsat deras aktiviteter och vi har redan bestämt att så länge det är möjligt, skjuta på alla skjuts-aktiviteter. Eftersom vi också har ett allmänt idrottsintresse i familjen, behöver vi inte en organiserad aktivitet/förening för vart och ett av barnens intressen, utan vi kan varva aktiviteterna själva i egen takt enligt egen tid/ork/lust. OBS! Dessutom är våra barn blott 6 år, 5 år och 4 år ännu.
 
Däremot MÅSTE de röra på sig. Precis lika viktigt som jag tycker det är att äta bra regelbundet och tillsammans samt sova tillräckligt och ordentligt, tycker jag vikten av att röra på sig är. Det är ett av våra grundbehov och att röra på sig betyder inte att tävlingsidrotta. Röra på sig betyder att gå ut på promenad, cykla till butik/skola/kompisar, leka utomhus dagligen, besöka simhall och simma ibland samt att lära sig att röra sig i skogen, till exempel. Dessutom finns det hur mycket forskning som helst, som visar att de barn som fått ett motionsgrund med sig hemifrån som barn, har en hälsosammare livsstil och lättare att skapa sig en motionsvana också som vuxen.
 
Min blogg har de senaste två åren medvetet vinklats mot barn och fysisk aktivitet (och också lite företagssamhet). Dels av den orsaken, att mina barn blivit egna individer och jag varken har ett behov eller intresse att blogga OM barnen på mammabloggssättet (däremot kommer jag ju alltid att vara mamma). Dels är jag "offentlig" i mitt arbete - jag har förmodligen en hel del kolleger, elever samt föräldrar som känner till och läser min blogg, vilket gör att det alltid finns ett extra filter på för vad jag kan och vill skriva om. Och dels är det faktiskt mitt yrke att inspirera, motivera och ge barn och ungdomar redskap för att röra på sig mer - och tack vare bloggen har jag en kanal där jag rätt enkelt kan förmedla det. Därför består stor del av innehållet just nu av uteliv och aktiviteter - även om vi också tvättar kläder, lagar mat och tittar på barnprogram alla kvällar. Så mycket mer hinner inte heller hända i den jobbvardag vi just nu lever i.
 
 
"hur kommer du att reagera när de kommer i högre ålder och inte vill vara ute och t.ex. vandra eller springa varje ledig helg? Jag tror det finns flera som kan bli provocerade av att sport och uteliv är det viktigaste och av att vila och slappande inte är det bästa?"
 
 
Sen kan jag bli provocerad av att man per automatik utgår från att äldre barn/"normungdomen" tappar intresset för att röra på sig och att deras helgintresse är att hänga på stan, festa eller chilla med kompisarna. Både jag och Thomas har under hela vår ungdom, ägnat 50 av årets 52 helger till att vara på läger, tävlingar och träningsresor - utan att på något vis ha blivit traumatiserade (som mest kunde vi väl betraktas som tråkiga, men det kunde i alla fall jag leva med). Jag som jobbar med ungdomar dagligen, vet ju också att de gör allt möjligt annat än bara vilar, chillar, slappar och hänger runt. (Här hade jag tänkt länka till ett inlägg som jag trodde jag hade skrivit, Om vikten av att ha en hobby eller fritidsintresse, men som jag nu inte hittar. Kanske har jag inte ens skrivit det? Men pointen skulle ha varit att varje fritidsintresse, vare sig det handlar om att baka, skruva på mopeder, dansa eller rita är mer betydelsefullt än bara drischa runt.) Sen behöver jag inte överhuvudtaget ta ställning till hur jag kommer att reagera då, eftersom jag har fullt upp att leva dagen här och nu.
 
Ni som dessutom följt bloggen från tidernas begynnelse, kanske minns vilket energipaket Marius var redan från att han föddes. De som känner oss privat vet skulle gapflabba högt om jag skulle nämna mina ungar i samma mening som ta det lugnt och slappa. De som har umgåtts med oss, har sett att man ogärna hålls inomhus någon längre stund med våra barn. Den bild jag målar upp i bloggen om våra barn som energipaket är i högsta grad sann och deras intresse för att röra på sig är genuint. I alla fall hos två av barnen - för vi har ett mer s.k normalt barn också.
 
Sindre. Han har ju från början varit ett ganska speciellt barn, på ett odefinierbart sätt. På ett bra sätt dock, men han har ändå skiljt sig ganska mycket från de andra två. Han är bara en så kiva mysgubbe. Eller så blir man bara så när man är barn nummer tre. Han uppfyller maximal skärmtid nästan varje dag - och mer därtill, ifall man inte skulle plocka kortet ur digiboxen mellan varven. Han hänger med huvudet mellan axlarna och spelar ipad tills man drar den ur händerna på honom. Han fikar hellre än skidar - och ja, tittar på tv hellre än far ut och cyklar. Men eftersom vi inte ser obegränsad skärmtid som ett "godtagbart intresse", är det vår uppgift att begränsa det - för han MÅSTE också RÖRA på sig. Och oftast, när vi väl är där, i slalombacken, på cykelvägen, i skogen, i skidspåret - ja, då går det också bra för honom och visst trivdes han också i Hemavan trots att han var den enda som gnällde mellan varven att jag inte OOORKAR. Med det vill jag bara säga, att vi också har ett barn som behöver motiveras lite extra - i varjefall i jämförelse (även om jag ogillar att jämföra!) med storasyskonen.
 
För oss är idrott, frilufts- och uteliv en hobby och en livsstil. Jag gillar också att fotografera, blogga och företaga. Barnen gillar att pyssla, de går på musikskoj, målar gärna teckningar och räknar matte i sina matteböcker. Vi läser böcker och tidningar varje kväll, och Sindre läser extramycket Bamse. Dessutom leker de gärna med kompisar så ofta de får.
 
Det ena utesluter inte det andra.
 
För oss ha vandringarna blivit ett sätt att släppa vardagsstressen och ett ställe där vi hinner prata med barnen om allt och inget. Vandringarna ger oss tid att vara tillsammans, samtidigt som vi fått en massa nya upplevelser. En av fjolårets finaste, var Lauhanvuori i april, då dagen var exceptionellt varm med tanke på tidpunkten.
9 kommentarer