Hobby och livsstil.

Ibland ställs frågan i kommentarsfältet. Om era barn inte vill idrotta - måste de ändå göra det då? Naturligtvis inte! Vi har ju redan medvetet begränsat deras aktiviteter och vi har redan bestämt att så länge det är möjligt, skjuta på alla skjuts-aktiviteter. Eftersom vi också har ett allmänt idrottsintresse i familjen, behöver vi inte en organiserad aktivitet/förening för vart och ett av barnens intressen, utan vi kan varva aktiviteterna själva i egen takt enligt egen tid/ork/lust. OBS! Dessutom är våra barn blott 6 år, 5 år och 4 år ännu.
 
Däremot MÅSTE de röra på sig. Precis lika viktigt som jag tycker det är att äta bra regelbundet och tillsammans samt sova tillräckligt och ordentligt, tycker jag vikten av att röra på sig är. Det är ett av våra grundbehov och att röra på sig betyder inte att tävlingsidrotta. Röra på sig betyder att gå ut på promenad, cykla till butik/skola/kompisar, leka utomhus dagligen, besöka simhall och simma ibland samt att lära sig att röra sig i skogen, till exempel. Dessutom finns det hur mycket forskning som helst, som visar att de barn som fått ett motionsgrund med sig hemifrån som barn, har en hälsosammare livsstil och lättare att skapa sig en motionsvana också som vuxen.
 
Min blogg har de senaste två åren medvetet vinklats mot barn och fysisk aktivitet (och också lite företagssamhet). Dels av den orsaken, att mina barn blivit egna individer och jag varken har ett behov eller intresse att blogga OM barnen på mammabloggssättet (däremot kommer jag ju alltid att vara mamma). Dels är jag "offentlig" i mitt arbete - jag har förmodligen en hel del kolleger, elever samt föräldrar som känner till och läser min blogg, vilket gör att det alltid finns ett extra filter på för vad jag kan och vill skriva om. Och dels är det faktiskt mitt yrke att inspirera, motivera och ge barn och ungdomar redskap för att röra på sig mer - och tack vare bloggen har jag en kanal där jag rätt enkelt kan förmedla det. Därför består stor del av innehållet just nu av uteliv och aktiviteter - även om vi också tvättar kläder, lagar mat och tittar på barnprogram alla kvällar. Så mycket mer hinner inte heller hända i den jobbvardag vi just nu lever i.
 
 
"hur kommer du att reagera när de kommer i högre ålder och inte vill vara ute och t.ex. vandra eller springa varje ledig helg? Jag tror det finns flera som kan bli provocerade av att sport och uteliv är det viktigaste och av att vila och slappande inte är det bästa?"
 
 
Sen kan jag bli provocerad av att man per automatik utgår från att äldre barn/"normungdomen" tappar intresset för att röra på sig och att deras helgintresse är att hänga på stan, festa eller chilla med kompisarna. Både jag och Thomas har under hela vår ungdom, ägnat 50 av årets 52 helger till att vara på läger, tävlingar och träningsresor - utan att på något vis ha blivit traumatiserade (som mest kunde vi väl betraktas som tråkiga, men det kunde i alla fall jag leva med). Jag som jobbar med ungdomar dagligen, vet ju också att de gör allt möjligt annat än bara vilar, chillar, slappar och hänger runt. (Här hade jag tänkt länka till ett inlägg som jag trodde jag hade skrivit, Om vikten av att ha en hobby eller fritidsintresse, men som jag nu inte hittar. Kanske har jag inte ens skrivit det? Men pointen skulle ha varit att varje fritidsintresse, vare sig det handlar om att baka, skruva på mopeder, dansa eller rita är mer betydelsefullt än bara drischa runt.) Sen behöver jag inte överhuvudtaget ta ställning till hur jag kommer att reagera då, eftersom jag har fullt upp att leva dagen här och nu.
 
Ni som dessutom följt bloggen från tidernas begynnelse, kanske minns vilket energipaket Marius var redan från att han föddes. De som känner oss privat vet skulle gapflabba högt om jag skulle nämna mina ungar i samma mening som ta det lugnt och slappa. De som har umgåtts med oss, har sett att man ogärna hålls inomhus någon längre stund med våra barn. Den bild jag målar upp i bloggen om våra barn som energipaket är i högsta grad sann och deras intresse för att röra på sig är genuint. I alla fall hos två av barnen - för vi har ett mer s.k normalt barn också.
 
Sindre. Han har ju från början varit ett ganska speciellt barn, på ett odefinierbart sätt. På ett bra sätt dock, men han har ändå skiljt sig ganska mycket från de andra två. Han är bara en så kiva mysgubbe. Eller så blir man bara så när man är barn nummer tre. Han uppfyller maximal skärmtid nästan varje dag - och mer därtill, ifall man inte skulle plocka kortet ur digiboxen mellan varven. Han hänger med huvudet mellan axlarna och spelar ipad tills man drar den ur händerna på honom. Han fikar hellre än skidar - och ja, tittar på tv hellre än far ut och cyklar. Men eftersom vi inte ser obegränsad skärmtid som ett "godtagbart intresse", är det vår uppgift att begränsa det - för han MÅSTE också RÖRA på sig. Och oftast, när vi väl är där, i slalombacken, på cykelvägen, i skogen, i skidspåret - ja, då går det också bra för honom och visst trivdes han också i Hemavan trots att han var den enda som gnällde mellan varven att jag inte OOORKAR. Med det vill jag bara säga, att vi också har ett barn som behöver motiveras lite extra - i varjefall i jämförelse (även om jag ogillar att jämföra!) med storasyskonen.
 
För oss är idrott, frilufts- och uteliv en hobby och en livsstil. Jag gillar också att fotografera, blogga och företaga. Barnen gillar att pyssla, de går på musikskoj, målar gärna teckningar och räknar matte i sina matteböcker. Vi läser böcker och tidningar varje kväll, och Sindre läser extramycket Bamse. Dessutom leker de gärna med kompisar så ofta de får.
 
Det ena utesluter inte det andra.
 
För oss ha vandringarna blivit ett sätt att släppa vardagsstressen och ett ställe där vi hinner prata med barnen om allt och inget. Vandringarna ger oss tid att vara tillsammans, samtidigt som vi fått en massa nya upplevelser. En av fjolårets finaste, var Lauhanvuori i april, då dagen var exceptionellt varm med tanke på tidpunkten.
9 kommentarer

På tur.

Vi kunde ändå inte släppa tanken på Kobåsspåret – ett milslångt spår uppe på kalfjället. Dagarna innan hade ju bjudit på perfekt längdåkningsföre och även om denna dag inte alls var lika varm som tidigare dagar då den nordvästliga vinden ven över fjället, så sken ändå solen och vädret nere i byn var vackert.

 
 
Eftersom halva spåret skulle gå uppåt på fjället och således vara ganska krävande, hyrde vi en Fjellpulken. Vi tog också liften upp till spårets start för att inte ha behövt avklara flertalet hundra höjdmeter före spåret ens startat. Både Celine och Sindre rymdes båda i pulkan även om Celine också hade skidorna med och skidade stunder emellanåt. Marius å andra sidan hade jag kopplat fast i en lina bakom mig för att hjälpa honom uppför i den långa stigningen och det lösningen fungerade faktiskt ganska bra.
 
 
 

Vi fick minsann känna på nyckfullt fjällväder och vikten av att vara välförberedd, även om det bara handlade om bara några timmars tur uppe på fjället. När vi startade var vädret rätt varmt och vi skidade i lä från fjället och vi fick skala av oss lager efter lager påväg upp. Vid högsta punkten hamnade vi sedan i snöbyar och vinden var så hård att spåren drev igen, trots att vi bara skidade ett tiotal meter efter varandra. Vår ursprungliga tanke var att hitta en pausplats i lä och solsken halvvägs, men i och med att snöfallet och vinden var så pass hård, var vi tvungna att söka oss ner tillbaka. Vi hittade sedermera en kåta som skyddade oss från den kalla vinden men vid det här laget var det så kallt att vi fick klä på oss hela arsenalen med reservkläder vi hade med i väskan och ungarnas Isbjörnskläder fick verkligen göra skäl för sina egenskaper. Det var lager på lager enligt lagens alla principer och aldrig har det känts som bortkastade pengar för vår del att ha investerat i bra ytterkläder både för barnen och för oss vuxna.

 
Kobåsspåret sägs vara ettav landets vackraste skidspår, vilket jag inte tvivlar på att det är – så länge vädret är vackert. Vi fick stundvis också njuta av den fina utsikten – medan vi stundvis inte såg något annat än vitt, vitt, vitt runtomkring oss. Och även om turen var rätt så krävande och vädermässigt inte den mest lyckade, så var det ändå en häftig känsla att möta eftermiddagssolen i ansiktet på väg ner.
 
 
 
 
3 kommentarer

Hemavan.

Nu fattar jag också grejen med Hemavan. Tänker mest – är det det här jag gått miste om under mina hittills 28 levda år? Inte för att jag har några Alperna eller dylikt exotiska ställen att jämföra med – utan bara 2 x skidresor till Isosyöte. Men Hemavan – det duger mer än väl åt mig!
 
 
 
Vår första dag i backarna var en sådan som man bara läser om i reklammagasinerna. Vindstilla, inte ens en tillstymmelse till ett moln, utan bara brännande het sol. Värmegrader så in i norden och snö – massor av gnistrande ljuvlig vit snö! Och så glada ivriga barn på det – tänk att de inte ens bråkade en minut. Nästan så tårarna trängde fram i ögonvrån och man undrade om det här faktiskt händer på riktigt.

 

 
 

Kalfjäll är verkligen något magiskt. Jag har ju sprungit rätt mycket på kalfjäll tidigare, men inte skidat. Tycker att naturen är så himla mäktig – mäktigt vacker och mäktigt respektingivande. Ser bara en massa saker och aktiviteter vi vill göra här ännu. Längdskida runt Kobåsspåret, vandra Kungsleden, övernatta i Syterskalet och pausa i Viterskalstugan. Skulle också själv vilja göra ett helikopterlyft till någon av topparna och skida offpist ner – samtidigt som jag tycker det är skrämmande att det faktiskt kan bli laviner. Fast det finns så många andra vackra platser att upptäcka här i vår värld.

 

 

Vi är nästintill ensamma här. Inte en gång har vi behövt stå i kö. I Kungsliften kan man se några enstaka skidåkare åka upp. Aldrig behöver man ens akta för andra åkare i nedfarterna. Mycket barnvänligt, mycket sköna pister.

 
 
 

Mest negativt är att liftarna bara är öppna sju timmar om dagen. Vi skulle lätt åka ett par timmar till – för vi måste ju avklara en obligatorisk lunchpaus mitt i dagen, - då också Sindre somnar som en klubbad säl med slalomhjälm på huvudet och pjäxor på fötterna. Varenda dag, lika slut.

 

 

Jag är så fascinerad över att kunna göra en sådan här resa redan nu med barnen – nästan enligt samma villkor som om vi skulle vara utan barn. Vi kan åka i alla backar och med rejäl fart. När vi åkte upp till toppen sa jag åt Celine, att något här skulle jag aldrig vågat göra som femåring – att det dröjde 28 år innan jag fick åka så här stor backe. ”Är det sant?” frågade hon och kastade sig ut för fjällbranten som om hon vore född med skidorna på fötterna. Sindre har också han gjort stora framsteg i backen och åker mycket snyggt med carvingsvängar (kunde jag aldrig tro för någon månad sedan) – dock är han en fartdåre av värsta sort (”jag vill vinna! jag vill vara först”). Och efter en rejäl och obehaglig vurpa första dagen då foten vreds ur skon och slalomskidan blev att hänga i byxbenen (hände alltså inget, men innan vi fått reda på att benet inte var ur led, var det en nervös stund), har jag kört med honom i sele för att kunna bromsa honom när vettet lämnat huvudet. Vi är nämligen tre familjer som hänger ihop med sex skidande knattar och det är ingen som direkt är av den försiktiga sorten – snarare ser man hur deras ögon hela tiden söker efter svårare, snabbare och våghalsigare – samtidigt som de ändå har en imponerande kontroll och situationsuppfattning. Ungarna deltog en dag i en hastighetstävling i barnbacken, där de skulle komma upp i så hög hastighet som möjligt. Marius kom upp i 60,4 km/h och syrran - ja hon klarade 59,9 km/h - ungefär som om det var lättaste saken i världen.

 

 

Vi har bara skidat. Och simmat en kväll. Det räcker mer än väl för oss. Vi har somnat tidigt varje kväll och vaknat i gryningen (halv sex!). Det finns ju säkert andra små utflyktsmål här också, men det enda som har existerat, har varit skidåkning. Först i liften, sist från liften. Och vackert så. Så länge man får dra ungarna från skidspåret snarare än dra dit dom, är allt bara hemåt. Sexåringen vinner mig 10-0 outsinlig energi. ”Mamma, kan vi skida flataskidor nu?” säger han när vi klampar in från backen med tunga ben och väderbitna ansikten.

 

 

Att resa eller inte resa känns alltid som en övervägning. Det finns alltid någon bättre och vettigare sak man kunde lägga pengarna på – och visst skulle man klara livet utan resor också. Men de upplevelser som resorna ger, är nog så värt varenda cent. Hittills har barnen i och för sig varit ganska billiga (t.ex. kostar ju inte våra något i liften ännu) men jag hoppas innerligt att vi också hädanefter också har möjligheten att göra både större och mindre resor. Det är så hälsosamt med miljöombyte och så länge det är fysisk aktivitet inkluderat, kan det inte bli annat än bra. Nästan så vi kan boka vecka 12 nästa år igen, på stående fot. Med så dåliga vintrar som vi dessutom haft, känns det mer eller mindre som en nödvändighet att få se snö för att kunna fostra skidåkare.

 

Som Celine sa i liften, på 1200 meters höjd med solen i ryggen och fjällinramning från alla håll: Vår familj gillar nog äventyr jättemycket.

4 kommentarer