Utflykten.

Det är tre och ett halvt år sedan vi flyttade. Det är två år sedan jag besökte stan sist. I backen upp till Laajavuori hade de byggt en cykel- och gångbana. Längs vägen till skolan, hade det ploppat upp otaliga nya höghus. Och Soppabaari och Intersporten hade flyttat till nya ställen. Jo, och så hade de byggt en ny lekstuga i Mäki-Matti och tagit bort de gamla träkossorna. Men annars var allt sig likt.
 
 
Kanske var stan till och med ännu vackrare än jag kom ihåg. Vi körde förbi våra två gamla adresser. Butiken där vi handlade. Vi lekte i parken där vi har tillbringat otaliga timmar och vi strövade längs gågatan där vi släntrat så många andra gånger.
 
 
 
Det var ett kärt återseende. Jag kände både lite saknad och nostalgi över att vara tillbaka, men konstaterade att  Jyväskylä har en stor plats i mitt hjärta. Det är ändå där alla tre barnen är födda, det är där vi skapat början av vårt vuxenliv och det är där vi bott i sex år. Jag vill snart tillbaka igen, med hela familjen. Se om barnen minns något.
 
 
 
 
Vi träffade flickorna. Vi hängde i Petäjävesi igår och i Jyväskylä idag. Då var jag föräldraledig och de studerade ifrån mig. Idag är de föräldralediga - och jag arbetar. Alla sätt är bra. Det var hälsosamt att få ett dygn på finska, vi övernattade i Suvis föräldrars fina hus någonstans mitt inne i Vesanka-skogen, vi fick lika god mat som alltid på Soppabaari, vi fick färgterapi vid Kimperi, jag träffade Hetkiä-Katriina som vi bloggsamarbetat med och barnen fick leka i Mäki-Mattiparken (parklekandet var för övrigt inget jag har saknat).
 
 
Sindre lade sig ner på restaurangbänken - och somnade. Det är hans goda förmåga - han kan lägga sig ner och sova varsomhelst hursomhelst när han är trött. Igår somnade han på golvet, på en tröskel mittemellan två rum.
 
Åh, det var så roligt - sa Sindre i bilen på hemvägen. Ja, det tyckte jag också, svarade jag det enda barn jag hade med mig. Det var ett dygn som gav oss tid på många fronter - både kompis- och tumistid.
0 kommentarer