Ergobaby - en stolt nyhet

Bland TOPP 3 på alla sökningar och googlingar på min blogg under min sjuåriga blogghistoria - hamnar "kakkakaffe manduca". Flera gånger i veckan hittar folk till min blogg genom att googla bärselen Manduca och vi har skojat många gånger om att vi skulle ha varit rika ifall vi skulle ha fått provision för varje såld sele jag har genererat genom bloggen. Lika många gånger har folk frågat mig om jag säljer mina selar begagnade och jag har alltid svarat - att bärselen är den enda babypryl jag vill ha kvar utifallomatt någonting någon gång skulle hända. (Fastän jag inte ska ha fler barn.) Jag har också sagt - att ifall jag ändå någon gång mot förmodan skulle få ett barn till - så skulle jag nödvändigtvis inte ens behöva ha vagn, utan jag skulle klara mig långt med en bärsele. För mitt intresse att bära, växte för varje barn - och idag inser jag att tiden att kunna vara så nära sitt barn som man faktiskt var när man bar - var fruktansvärt kort. Mitt bloggarkiv innehåller förmodligen långt över hundra bilder med barn i selar och sjalar. Idag är stunderna få och korta som barnen hoppar upp och sitter i famnen - och taniga tunga sjuåringar är inte ens så himla sköna att ha i famnen.
 
Skulle jag få välja en enda babypryl av alla tusen som finns - skulle det vara en bärsele (och en bärsjal om jag får välja två). Jag tror min syster Åsa i Norge skulle svara precis detsamma. Ni skulle bara se hennes sele*! Den är så ingrodd i fårfarm och hon har arbetat imponerande många timmar med att mocka fårdynga, kärra hö, bygga staket och valla får på fjället med barn sovandes på ryggen. Varkendera av hennes två barn har varit äldre än några dagar, när de börjat vara med i föuset. (*Eller egentligen har hon också två - den andra är en "finsele".)
 
Därför är det kanske överraskande att jag i det här inlägget presenterar en helt annan bärsele: ERGOBABY! Vi har nämligen pratat lite löst om att också ta bärselar till Polkuped (men så har det känts som om "alla har ju redan köpt och har en bärsele") det senaste halvåret. Men efter att ha forskat i saken och hört med Manduca (som jag egentligen köpte då utan någon större erfarenhet) så var varken bemötande, villkor och möjligheterna för oss som småföretag särskilt upplyftande och det hela rann ut i sanden. I stället hörde jag med Ergobaby - som är stort i Sverige och som egentligen är fullständigt likvärdig med den tyska versionen - och dessutom har utvecklat ett betydligt större utbud av bärselar de senaste året. Till exempel kan man OCKSÅ bära barnet ergonomiskt framåtvänd i deras splitternya 360-kollektion - vilket är en möjlighet som många efterfrågat (även om jag själv aldrig saknat att funktionen att bära barnet framåt).
 
Så nu har vi också bärselar. Och jag sörjer att jag har så stora barn att jag inte direkt kan testa dem - även om jag burit till och med femåringar! Även denna bild tycker jag är så beskrivande: Här har Sindre sparkcyklat många timmar i skogen - och till sist blev han så trött att han behövde ta sig en lur - med cykelhjälmen på huvudet.
 
 
 
Men det var så här vi började. Vad vi inte visste var att det skulle bli Polkuped.
 
 
 
 
 
 
 
2 kommentarer

Det tråkiga, vuxna livet.

Klockan är 22 och jag stänger dörren till vår Polkuped-butik. Jag har packat klart dagens beställningar, jag har städat upp lite och jag har sett över lite lagersaldon samtidigt som jag lyssnat på det första sommarpratet, av Lena Olin. Jag trivs ändå rätt gott att plocka lådor ur hyllorna, tejpa paket och skriva små hälsningar att stoppa in påsarna. Det är så direkt. Gillar sååå känslan att jobba åt sig själv, för sig själv.
 
På vägen in hänger jag upp både mina och ungarnas simkläder över räcket på terrassen. Det var överraskande nog simväder (_allt är ju relativt_) idag när vi inledde simskolan och det var lagom kaos här hemma hos oss i morse, när jag skulle iväg på jobb, Thomas hade bokat in massagekunder, PostNord stod på gården och väntade på paket, sotaren skulle sota och telefonen ringde stup i kvarten. Så det var bara att ringa efter min momma som förstärkning och som kunde reda upp läget.
 
Inne fortsätter jag med att gå igenom hemsidorna för att kolla att lagersaldot stämmer överens ditåt. Det är ett evigt underhåll av nätbutikerna - ett underhåll som aldrig blir färdigt. Överallt hittar jag stavfel, satsfel eller konstiga meningar men jag brukar åtgärda vartefter jag orkar. Vi sitter framför tv:n med varsin dator i famnen - såsom vi brukar göra de flesta kvällar. Vi behöver bland annat beställa mer packmaterial, -påsar och jumpparingar ikväll.
 
Vi skulle behöva en dammsugare till, säger Thomas. Ja, och diskmaskinen har inte diskat rent och ordentligt på över ett år, svarar jag. Bilens vindruta skulle i alla fall gå på försäkringen, kontrar Thomas. Ja, men båda bilarnas försäkringar och dieselskatten kommer ju nu i juli, konstaterar jag. Jag beställde tid för ackubyte, avslutar Thomas.
 
Och ja. Det är ju fint att ha arbete och en inkomst att kunna betala alla de räkningar som ska betalas. Men usch, vad tråkigt att vara vuxen och bara jobba - vad som känns dygnet runt - för att sedan använda upp dem i amorteringar, försäkringar, tråkiga inköp och mat på bordet. Och sedan bara jobba ännu mer. Spara pengar, för att tänka FRAMÅT och kanske kunna byta ut bilen lånefritt om något år. Och spara ännu mer pengar för att ens ha en liten buffert när nästa grej på huset måste fixas, typ någon avloppskoppling eller kabel eller något annat som egentligen inte intresserar ett skvatt.
 
Kanske bara min längtan efter lyx, flärd och resor bara är extra stor ikväll.
2 kommentarer

Femton euros resan. (Plus glasspengar.)

Här satt vi soffan på lördagseftermiddagen; trötta, rastlösa och uttråkade på samma gång med outhärdligt mycket myggor på gården (när det för första gången på ett halvår inte blåste en storm). "Nä, nu måste vi aktivera oss" sa Thomas. "Packar vi tältet och åker då? Vart åker vi? Till Björneborg?" svarade jag.
 
Eftersom vårt enda mål var att slippa myggorna, googlade jag övernattning bredvid havet och hittade vad som såg ut att vara perfekt, i Tahkoluoto utanför Björneborg. Klockan var redan eftermiddag, vi hade inte ätit lunch, men jag hastighetskokade potatis (ni vet när man svirvlar runt nypotatisen i diskhon så det strittar vatten i halva köket - jag är snabb på det också) och packade maten medan Thomas stuvade ihop tälten och sovsäckarna ute. En dryg timme senare satt vi i bilen påväg söderut och vårt första utflyktsstopp skedde i Fagerö, där de har så stora bollaglassar att det är värt att köra dit när som helst! 
 
Knappt två timmar var vi framme vid Yyteris sanddyner. Så ofantligt många gånger som vi kört förbi Björneborg med tanken att någongång stanna till där ("när vi har extra tid"), men bara en enda gång har jag tidigare besökt Yyteri - och det var som liten flicka. "MAMMA, MAMMA, TITTA ÖKEN" ropade Sindre medan barnen sprang som tokiga upp och över och hit och dit över den hela stora stranden som om de aldrig sett sand förut.
 
 
Vi gick efter, småleende, över den fullständiga glädje som barnen uttryckte över en strand och en plats de aldrig besökt.
 
 
Barnen fick äntligen bada och simma för första gången i sommar, iklädda sina nya våtdräkter.
 
Ljuset på stranden var fantastiskt och vi passade på att ta en massa produktbilder till hemsidan samtidigt. 
 
 
 
 
Tösa tog bilder på oss och fnittrade så mycket att kameran bara hoppade.
 
 
Himlen var så oerhört fotogenisk och mäktig - i alla fall på avstånd.
 
 
Och barnen skulle ha sysselsatt sig i timmar ifall vi inte hellre hade velat få upp tälten före regnet.
 
 
Campingen där vi övernattade var jättefin och kostade 15 euro. I jämförelse med skogsövernattningarna kändes det lyxigt att ha tillgång till riktigt wc och varmt vatten, även om vi fick vår dos primitivt boende då regnet öste ner hela kvällen och allas kläder var genomblöta innan vi kom oss så långt som till sovsäckarna (och Sindre  kissade dessutom ner sin sovsäck under natten, haha). Middagsutsikten var dock värt det flera gånger om.
 
 
 
 
Ungefär lika roligt som det var att springa i sanddynerna, var det att hoppa runt på klipporna och stenhällarna i morse. Efter att vi ätit frukost i den kyliga morgonen och packat ihop lägret, körde vi in mot Björneborgs centrum.
 
 
I två timmar gjorde vi den stora lekparken vid Kirjurinluoto medan Thomas körde en bit bort, mot Eura för att hämta de två begagnade kajaker vi köpt via en annons på Facebook tidigare.
 
 
Sedan startade vi hemåt igen med ett redigt stopp vid Lankoskikvarnen (= tyoiskt ställe där man normalt inte pausar men varje gång säger att man borde), där vi kokade en sen trangialunch åt oss medan barnen fortfarande hade mycket energi till övers och sysselsatte sig med löptävlingar under tiden. För förutom bränslet och glassen, slösade vi femton euro på vår dygnslånga spontanutflykt till Björneborg och bidrog således inte till att förbättra statsekonomin genom stöd till turistnäringens skatteintäkter. Men samtidigt blir det en kul grej att kunna göra riktigt billiga utflykter och som dessutom skänker både upplevelser och glädje. För det här blev en toppenbra spontanresa och ett skönt avbrott bland alla saker som måste göras hela tiden.
 
 
 
 
 
1 kommentar