Duudsonit Activity Park

Åtminstone fyller vi vårt sportlov med sportiga aktiviteter. Hittills har vi #1 skidat #2 simmat #3 cyklat och idag på den fjärde dagen besökte vi den relativt nya Duudsonit-parken i Seinäjoki. Och vilken park sen! Jag är rätt allergisk mot Duudsonit-konceptet överlag men aktivitetsparken vill jag kalla succékoncept.
 
Aktivitetsparken - för er som inte känner till den, är en industrihall fylld med närmare 4000 kvadratmeter lek- och idrottsaktiviteter - lite som ett lekland men med mångsidigare utbud och mer betoning på motoriska färdigheter. Förutom en enorm klätterlabyrint fast otaligt utbud av andra aktiviteter såsom futsal- och innebandyplan, aktivitetsplan för spark- och balanscyklar samt trampbilar, en fin parkourbana, trampolinhall och skumbitshav, skatehall och airtracks, klättergrotta, basebollsplan och redskapsbana. Plus otaliga småpunkter med t.ex. flipperfotboll, linbana, höjdhopp och jag vet inte vad. För vi hann inte ens med allt. Jag tog inga egna bilder alls - dels för att jag inte hade någon kamera med och dels för att det var så många andra barn där.
 
Årets sportlov är säkerligen en guldgruva för aktivitetsparken sett ur väderleksperspektiv. För det var vansinnigt mycket folk idag - och säkert alla andra dagar också den här veckan. Men folket verkade inte röra våra ungar (vi lämnade Sindre hemma och tog i stället grannflickan med och även Marius kompis) - och egentligen var det kanske bara bra att köandet emellanåt tvingade ner barnens puls - för de gick på i 220 - fyra timmar i ett sträck - och de skulle förmodligen gå på ännu om vi inte dragit ut dem därifrån när klockan blev kväll. Och det gjorde majoriteten av alla barn OCH TONÅRINGAR. Det fanns liksom ingen hejd på spring och hopp och klätter hos någon. Det var svettiga röda ansikten och det var bråttom fram hela tiden. Tyckte det var så otroligt fint att de lyckats skapa en sådan plats, att framförallt tonåringarna ville hänga där. Och på något vänster kunde även de yngre barnen hänga där de äldre befann sig. Dock antar jag att det idag och övriga dagar denna vecka är rörigare än normalt p.g.a av den stora folkmängden.
 
Våra pojkar gillade skejthallen mest och bäst. Och trampolinhallen med volter ner i skumgummihavet. De körde varv på varv med kickarna - ett varv tog 16 sekunder  och vi försökte räkna ut hur många varv de hann på 20 minuter - vi lyckade dock inte komma till något resultat i huvudräkning. Celine å sin sida gillade kanske parkoursidan bäst - och alla klätterväggar. Där var det mycket klättra och hänga och hon är både fruktansvärt stark och smidig. Jag var också själv klädd i träningstajts och tröja, dock gjorde jag aldrig något själv, eftersom det räckte för barnen att köa utan att vi vuxna också sällade oss till sällskapet. Men jag skulle gärna också jumppat med barnen.
 
I övrigt tyckte jag att stället var rent och snyggt. Inträdet var okej för barnen (under 6 år 12 euro, över 6 år 18 euro), men dock sved det lite att betala 18 euro som förälder för att övervaka. Jag är också överraskad över hur bra allt förlöpte och hur bra barnen ändå förhöll sig till turtagning och regler med tanke på hur många som faktiskt var där - däremot hade jag kanske önskat lite tydligare instruktioner/regler vid respektive aktivitet. Det förblev oklart huruvida man t.ex. fick hoppa en heller flera på trampolinerna och i skumgummihavet var det otydligt var man skulle ta sig bort. Jag skulle inte heller säga att Sindre (4 år) skulle ha varit för liten för parken - dock krävs det nog att barnet kan ta och förstå instruktioner och kunna vänta på sin tur. Det fanns ingen yngre åldersgräns, men man såg nog inte särskilt många under 3 år...
 
Vi kommer med säkerhet att besöka aktivitetsparken igen, trots att den kräver 80 minuters körning enkel väg. För enligt somliga var det den bästa dagen i mitt liv. Så idag var dumma mamma en snäll mamma, hehe.
 
 
 
2 kommentarer

I Jurva fanns det ju snö!

 
 
 
Det är ju verkligen ingen vinter att utöva vintersport här hos oss. I år heller. Trots att vi jämfört med fjolårets två veckor, i alla fall ha fått motsvarande fyra i år med skrinnis och lite snö. Som vi faktiskt utnyttjat till max och fyllt alla småluckor och hål. Har man öppnat bakluckan till min bil, har det alltid fallit ut en skrinnsko eller skidstav.
 
Nå, nu har vi inget som ens skulle förlikna en vinter kvar och vi är ju inte direkt bortskämda med en massa aktiviteter runt hörnet. Men i Jurva har dom snö! (Tänk att det räcker att köra 40 kilometer i landet för att en helt ny värld ska öppna sig!) Och i Jurva hade dom skidspår! Fina, pistade med räfflor. Djupa, tydliga diagonalspår som skidorna hålls stadiga i. De överlägset finaste österbottniska spår jag skidat i den här vintern (vilket i och för sig inte är så många - för bortskämda med skidspår är vi inte heller).
 
Spontanutflykten som bestämdes söndag kväll klockan nio, samlade tillslut 11 ivriga skidåkare. Med ryggsäckar fulla med mat (fortfarande den viktigaste biten) och uppspelthet för en heldagsutflykt. För utflykt blev det minsann som vanligt, för på fyra timmar företog vi oss nio kilometer och hann duka upp bordet i två omgångar, skida omkull nittiosju gånger, skratta, gråta, ropa och heja. Inte för att det ens räckte för sexåringen och åttaåringen som dessutom skidade betydligt mer än så och surade över att vi redan var tvungna att sluta. Men vi måste åka till Jurva en gång till då den här veckan, försäkrade jag och älskade att de surade över att de inte fick skida mer.
 
Och Hanna hade vi med oss! Undra-sa-flundra-Hanna eller Hannasvirrvarr beroende på hur ni känner henne. Jag blev så uppriktigt glad, förvånad och överraskad häromkvällen, då hon skickade och frågade om hon fick hänga med oss någon dag på sportlovet. Att någon utan barn frivilligt vill hänga med oss och spontaniteten i att bara fråga om hon får komma med på någon utflykt. Såklart man får!
 
Och är det något vi är ganska bra på, är det på att spontanutflykta. Det behövs sällan mer än en stund i bil och en uppsättning mat. Vem vet vart bär i morgon? Vi har ju sportlov.
 
(...säger hon och fortsätter med att skriva postlappar trots att kvällen är sen...)
1 kommentar

Vikten av grundmotoriska färdigheter.

Att barn och unga rör på sig för lite, rent generellt - det vet vi. Vi vet också att rekommendationen för fysisk aktivitet är 120 minuter - eller två timmar för barn i småbarns-/dagisålder och lågstadieålder. För ungdomarna upp till 18 år är rekommendationen 90 minuter. Vi kan även lätt enas om att dessa rekommendationen har positiva effekter för vår hälsa och vårt välmående. Rekommendationerna är inte skapade för att föda nya elitidrottare.
 
En annan anledning dock - till varför fysisk aktivitet och motoriska övningar är särskilt viktiga för barn i småbarns- och lågstadieåldern, är att kroppen är som mest sensitiv för all motorisk inlärning mellan 3-7 års ålder! Under dessa år byggs en stadig grund för de grundmotoriska färdigheterna - färdigheter som kommer att följa med oss resten av livet. Barnen är också som mest mottagliga, nyfikna, motiverade, villiga, ivriga och energiska att pröva, testa och öva. Generellt besitter barnen de grundmotoriska färdigheterna (ex. springa, kasta,  balansera, hoppa, sparka) vid 8-års ålder och då börjar det skede när barnet kan börja kombinera ex. springadet med att sparka en boll (fotboll), de lär sig koordinera armar och ben i samtidiga övningar (skidåkning) samt att löpningen är så automatiserad och kontrollerad, att detta inte orsakar några bekymmer alls i lekar och vardaliga sysslor.
 
Ovan är också en skärmavbild över de sensomotoriska åldrarna som barn lär sig grundläggande motoriska färdigheter. Jag torde ha en ännu bättre beskrivande bild i mina egna Jyväskyläpapper - men denna beskriver i alla fall några av de skeden av motorisk inlärning - dock på finska.
 
 

Detta betyder trots allt INTE - att tåget har gått för ett barn som inte har hunnit få tillräckligt med motoriska färdigheter före årskurs ett till två. Färdigheterna kan visst övas upp men det kanske krävs lite mer uppmuntran, lite mer kämpande och lite mer sporrande för ett äldre barn. Dessutom finns risken - att t.ex. skolgymnastiken känns för svår, eftersom den förmodligen ligger på en nivå högre och redan kombinerar flertalet färdigheter.
 
Sedan finns också samband mellan goda motoriska färdigheter och god inlärning, men det kommer jag inte att gå in på nu. I stället ska jag uppmärksamma Folkhälsans Hoppa På! -kampanj som just nu rör sig ute i svenskfinland och som jag själv fick ta del av i onsdags när hela "min" gymnastiksal fylldes med en massa färggranna redskap, daghemsbarn och rörelseglädje. Tyvärr hjälps det inte att bara en kampanj/part ska ansvara för barnens rörelseglädje - för barnens rörelseglädje är det absolut inget fel på! När de väl får den möjligheten.
 
 
(Observera att jag utgår från det allmänna - det finns ju naturligtvis individuella skillnader i ålder och utveckling men liksom man gör i forskning kan jag inte utgå från undantagen. De som har ett funktionshinder har t.ex. helt andra förutsättningar - vilket också beror på typen av funktionshinder.)
 
 
 
Skärmbild från svenska.yle.fi :s sida - hela artikeln finns HÄR.
 
 
 
 
Avslutningsvis: Sen finns det alltid de människor som har sina egna sätt att tänka på :)
(Bildcred till Heidi L!)
 
 
Fotnot:
 
Balansfärdigheter:
Att böja sig
Att sträcka sig
Snurra
Svänga
Hänga
Gunga
Ha kroppen i uppochnervänd ställning
Rulla
Landa/stanna
Väja
Balansera
 
Rörelsefärdigheter:
Springa
Hoppa
Hoppa på ett ben
Hoppa i rytm
Galopphopp
Glida/slira/kana
Flerstegshopp
Klättra
 
 
Hantera redskap:
Kasta
Ta emot
Sparka
Fånga
Slå / Slå från luften
Studsa
Rulla
Sparka från luften
 
Källa: Gallahue & Donelly (2003)
 
 
 
 
 
 
 
4 kommentarer