Jag tänkte i alla fall.

Så fantiserade jag i alla fall igår, när lugnet hade lagt sig och det brann ett ensam ljus på det smuliga köksbordet. Jag glömmer lite varje kväll, hur hög energinivå de har. Och trots att de blir allt mer självständiga hela tiden, klarar sig allt mer hela tiden och lär sig mer hela tiden, så är det alltid en apelsin som ska skalas, ett glas som ska ner från hyllan, nån som sitter och galar på wc:n och ska torkas, nån som tjatar om kompis, en handske som ska dras upp över ärmen, nån som stövlar in med dyngvåta kläder genom dörren eller nån som inte får sina aviga kläder rättvända. Mamma, MAMMA, MAMMMAAA! Alltid bara mamma. (För pappa hör inget.) ((Jag önskar för övrigt att jag också hade blivit född med selektiv hörsel och kunde filtrera allt som jag inte vill/orkar/har tid att höra.))
 
Därför hann jag inte mer än till morgonkaffet denna morgon vid samma smuliga bord som nu också var myslibestrött, före jag fick glömma min Netflix- och bokplan. Barnen låg upp och ner i soffan med alla soffkuddar på golvet och ålvade om vaaaad ska vi gööraaa, och Thomas lite förstrött meddelade att han var fullbokad med kunder precis hela dagen och vi skulle ha folk som skulle ränna fram- och tillbaka för jämnan. Jag behövde inte mycket tid för att inse att vi behövde lämna hemmet för att överleva och det snabbaste jag kom på i göra-väg var Duudsonit Activity Park i Seinäjoki eller simning. Och i och med att jag själv inte klarar av att simma och dessutom stått otaliga timmar och undervisat simning de senaste veckorna, bantades alternativen snabbt ner till ett. Två minuter senare ringde jag kompisar till barnen och ytterligare två minuter senare ringde jag systersällskap till mig själv (bra med okomplicerat folk!) och på den tredje ytterligheten var vi på väg med fem lyckliga barn i baksätet.
 
 
 
Mitt taktiska drag var suveränt. Jag tänkte att alla andra skulle vara upptagna att tänka på julen och att ingen skulle tänka på att besöka en inomhuspark (som de säkert kommer att besöka alla andra jullovsdagar). Alla andra var nämligen upptagna att tänka på julen och det var bara ett fåtal andra som fanns i parken, vilket gjorde att min barnaskock kunde gå bananas utan att jag behövde stå och vakta dem som en hök. I och för sig är de oftast jätteduktiga när vi väl kommer oss ut bland folk - de tar väl hand om varandra, tar hänsyn till andra och följer regler till punkt och pricka (vilket överraskar mig varje gång med tanke på vilket liv de för här hemma). Så egentligen njuter jag rätt mycket av att hänga med dem.
 
Efter tre timmar fanns det inte längre många hårstrån på deras huvuden som inte var blöta av svett. De var hungriga som vargar och trots att jag måttat min matkorg i vikt före vi for, räckte det inga vägar och vi fick stanna i Ylistaro på hemvägen och köpa ett MEGAknackkorvspaket som vi satt och delade ut från framsätet. Sen kunde man tro att de skulle vara trötta. I stället var det jag som grät av trötthet när jag åter satte mig vid det nu smul- mysli- och soppingrodda bordet. Vi hade det ju så roligt. Det var en så bra dag, mamma. Ja, det var det. Den var bara inte så återhämtande.
 
Älskade, små liv.
 
1 kommentar
Isabella

♥ God Jul på er!