Tänk att en dag kan vara så vacker.

 
Allra helst hade vi velat vara siste man/kvinnar/barn i liften i Isosyöte med Frödings, precis som i fjol. Men nu gjorde livssituationen och hälsotillståndet det att vi inte bokade någon nyårsresa. Vi hoppades kanske innerst inne att vi skulle få snö till jullovet. Kanske var det också ett klokt beslut att bara hänga hemma i egna knutar och försöka återhämta sig, även om kroppen skriker efter snö, slalom och den härliga farten i pisterna samt längdskidåkning i djupa, hårda, nypistade spår. Idag fick vi i alla fall lite (eller ganska mycket) plåster på såren. Det enda taskiga var att jag saknade min kamera så infernaliskt mycket - i stället fick ipaden dokumentera så gott det gick.
 
Risnäs träsk är ju vår närmaste favoritplats som vi alltid återkommer till, oberoende hur många andra vandringsleder vi har besökt. Den är så lättillgänglig för barnen och naturen gör att man för en stund glömmer att man befinner sig i den risiga sydösterbottniska skogen. Risnäs stillar alltid Lapplandslängtan för en liten stund. Och idag ville vi visa Fammo, Faster och Moster
 
Vi hinner inte längre med barnen när de sätter fart. Över välbekanta stenar, runt välbekanta hål - och alltid alltid I diket som saknar spång. De har särskilda klätterträd, egna gömställen och egna välval som alltid rundas. De springer med iver och glädje - och långt framme där stigen kröker sig - möter oss oftast solen i det glittrande vattnet. Celine har redan bestämt att hon ska ha sitt sjuårskalas i september vid Risnäs - precis som när hon fyllde fem. Sexårskalaset hemma var nämligen alls inte lika bra.
 
Hur en decembersol kan vara så varm och ljuv från en klarblå himmel. Hur en is fylld med små snörosor och -kristaller vara så slät och klar. Hur en värld kan vara så knäpptyst från omgivningens ljud, så att jag på långt håll hörde barnen forcera fram runt träsket medan jag förberedde fiskrisotton på muurikkan åt vargarna.
 
Vi måste tillbaka - så snart isen växt sig lite starkare så att vi med god säkerhet kan ta barnen ut på isen. Jag hoppas vi hinner få glida fram över den nattsvarta isen med långa skär - för sällan är våra naturisar så där jämna och blanka. För visst kan Finland också vara särskilt vackert i december när det en gång bjuder till.
 
Det var tur vi tankade. För sen sa vi hejdå både till mostern som varit så stor hjälp i vår vardag de senaste två veckorna och farmor som betjänat oss de senaste dagarna.
3 kommentarer

Julen och mellanåret.

Det här året känns på många vis som ett mellanår - eller jag försöker tänka på det som ett mellanår även om det många gånger känns som jag slarvar bort dagar. Jag försöker tänka att om jag skulle ha den förmånen att jag skulle få leva till 80 - så är ett år en väldigt liten del i slutändan. Även om denna tredje natt när jag låg vaken till 06:00 utan att ha sovit en blund före, kändes hopplöst lång.
 
 
 
Jag har svårt att glädjas åt de små framsteg som sker, när jag vet att jag över en natt - eller bara på några timmar kan stjälpa allt. Jag vet inte om det var all matfrossa den här gången, men julen kom och gick utan den minsta glädje för mig - jag försökte bara hålla masken för barnens skull. Idag har jag i stället satt mig in i histaminintolerans och låg histaminkost - och det här med att reda ut vilken mat jag kan äta känns svårbegrepligt om inte omöjligt. Om jag bara kunde leva på vatten.
 
 
 
Våra högtider är vanligen väldigt anspråkslösa men den här julen kom verkligen och gick utan att göra något större avtryck. Jag önskade mig mest av allt mer ork, sömn och en bättre tillvaro men hoppas att de vita kuverten av de allra närmaste med en liten reskassa som tomten hämtade med tanke på en ny resa någon gång framöver, ger oss något att se framemot. Vi väntar på Hemavan i påsk och hoppas att sommaren kan föra med sig en ny cykelresa, eftersom sommarens var ett minne för livet. För att inte tala om allt annat som står på min lista som är bra mycket längre än dessa punkter: Öluff i Grekland, vandring på Irland, besöka systrarna i Norge, jul i Thailand.
 
 
 
 
Barnen igen genomskådade tomten så fort denne öppnade munnen men sen trodde de med hull och hår på att tomten hade beställt de flesta julklappar från Polkuped. Det var sist och slutligen en bra tomte som kom och förvandlade deras rum till ett cirkusrum och Celine var lycklig över att få det hon önskat sig allra mest - en docka och en bärsele. Ett flyktingbarn som heter Alva. Och det beskriver minsann kontrasterna i vår söndertrasade värld.
 
 
 
Det bästa är att vi fått ha nästan alla de fina omkring oss. Gamla Farmor står ännu med och igår fick vi hit Unga Farmor från Pargas. Vi har saknat Ulvikssystern och kusinerna med norsk Molpedialekt som modersmål. Vi har promenerat i solsken, cyklat i mörket, spelat sällskapsspel om kvällarna och nyttjat soffan mer än på hela året. Och allt skulle verkligen inte ha varit eländigt om jag 1.) skulle ha fått sova och 2.) inte kliat sönder kroppen igen. Men nu ska vi se om en skål kokt kinakål och en sömntablett kan göra underverk inför en ny dag. Mellanåret.
5 kommentarer

Jag tänkte i alla fall.

Så fantiserade jag i alla fall igår, när lugnet hade lagt sig och det brann ett ensam ljus på det smuliga köksbordet. Jag glömmer lite varje kväll, hur hög energinivå de har. Och trots att de blir allt mer självständiga hela tiden, klarar sig allt mer hela tiden och lär sig mer hela tiden, så är det alltid en apelsin som ska skalas, ett glas som ska ner från hyllan, nån som sitter och galar på wc:n och ska torkas, nån som tjatar om kompis, en handske som ska dras upp över ärmen, nån som stövlar in med dyngvåta kläder genom dörren eller nån som inte får sina aviga kläder rättvända. Mamma, MAMMA, MAMMMAAA! Alltid bara mamma. (För pappa hör inget.) ((Jag önskar för övrigt att jag också hade blivit född med selektiv hörsel och kunde filtrera allt som jag inte vill/orkar/har tid att höra.))
 
Därför hann jag inte mer än till morgonkaffet denna morgon vid samma smuliga bord som nu också var myslibestrött, före jag fick glömma min Netflix- och bokplan. Barnen låg upp och ner i soffan med alla soffkuddar på golvet och ålvade om vaaaad ska vi gööraaa, och Thomas lite förstrött meddelade att han var fullbokad med kunder precis hela dagen och vi skulle ha folk som skulle ränna fram- och tillbaka för jämnan. Jag behövde inte mycket tid för att inse att vi behövde lämna hemmet för att överleva och det snabbaste jag kom på i göra-väg var Duudsonit Activity Park i Seinäjoki eller simning. Och i och med att jag själv inte klarar av att simma och dessutom stått otaliga timmar och undervisat simning de senaste veckorna, bantades alternativen snabbt ner till ett. Två minuter senare ringde jag kompisar till barnen och ytterligare två minuter senare ringde jag systersällskap till mig själv (bra med okomplicerat folk!) och på den tredje ytterligheten var vi på väg med fem lyckliga barn i baksätet.
 
 
 
Mitt taktiska drag var suveränt. Jag tänkte att alla andra skulle vara upptagna att tänka på julen och att ingen skulle tänka på att besöka en inomhuspark (som de säkert kommer att besöka alla andra jullovsdagar). Alla andra var nämligen upptagna att tänka på julen och det var bara ett fåtal andra som fanns i parken, vilket gjorde att min barnaskock kunde gå bananas utan att jag behövde stå och vakta dem som en hök. I och för sig är de oftast jätteduktiga när vi väl kommer oss ut bland folk - de tar väl hand om varandra, tar hänsyn till andra och följer regler till punkt och pricka (vilket överraskar mig varje gång med tanke på vilket liv de för här hemma). Så egentligen njuter jag rätt mycket av att hänga med dem.
 
Efter tre timmar fanns det inte längre många hårstrån på deras huvuden som inte var blöta av svett. De var hungriga som vargar och trots att jag måttat min matkorg i vikt före vi for, räckte det inga vägar och vi fick stanna i Ylistaro på hemvägen och köpa ett MEGAknackkorvspaket som vi satt och delade ut från framsätet. Sen kunde man tro att de skulle vara trötta. I stället var det jag som grät av trötthet när jag åter satte mig vid det nu smul- mysli- och soppingrodda bordet. Vi hade det ju så roligt. Det var en så bra dag, mamma. Ja, det var det. Den var bara inte så återhämtande.
 
Älskade, små liv.
 
1 kommentar