Hård snurr på karusellen.

Det finns ingen accelererande återgång till skoljobbet. Det är liksom 0 till 100 samtidigt som ungarna stegar in i skolbyggnaderna igen och sen blir det aldrig lugnare. Jag har haft långt över 200, för mig helt splitternya, elever i mina papper under den första veckan - allt från små miniettor till stora, nästanvuxna abikillar och dessutom Jyväskylästuderande jumppalärare och det har minsann varit kontrast på alla plan.
 
Och så har jag ju också en egen minietta som har modersmål, MN, matte och läxor. (Och även en förskoleelev för den delen!). Som drar hem böcker och häften som jag försöker plasta utan bubblor klockan halv sju på morgonen och en skrivstilsbok med första sidan fylld av A med snirkel som skrivits med mycket möda, med skarvningar här och där som suddats ut emellanåt. Just bokstäverna gjorde störst intryck, för vi börjar totalt från noll med läsning och skrivning och läxor kommer minsann att bli ny vardag. Plötsligt fylldes också kvällarna igen med förenings- och föräldramöten var och varannan kväll och det bästa jag gjort, var fem kilo pastalåda i söndags, för att utfodra fyra hungriga, trötta på eftermiddagen. Och stackars stackars webshoppar som också skulle behöva lite omvårdnad och kärlek, men som just nu bara måste stå i kö och vänta på sin tur.
 
För jag lever fortfarande själv på strikt föda, som närmast liknar vegansk kost och jag försöker kompensera livets alla stora matnjutningar med...nötter. Dessutom har jag börjat yoga och blivit frälst, gått på akupunktur och köpt grönväxter (det sista har dock däremot inget med tillfrisknande att göra). Man kunde nästan tro att det är en begynnande trettioårskris, men det är bara led i att ordna upp mig själv. Jag börjar ha en månad bakom mig på diet och det är 23 dagar sedan jag tog den sista kortisontabletten - och det har varit 23 tuffa dagar med lite sömn, mycket kli och mycket hud som ramlat av, men jag har så mycket hopp till den här resan (som jag f.ö instagrammar på @atopiskteksem) att det bär mig på något vänster framåt.
 
Det är bara inte så jäkla enkelt att lägga sig ner på soffan och läsa en bok. Eller vad jag nu borde göra _för att ta det lugnt_, då det är stimmigt runtomkring en mest hela tiden. Men jag ska banne mig reda ut det. Och vet ni, det är ganska gött att få vara jumppalärare i det här vädret.
4 kommentarer
Jessica

Heja heja och kämpa vidare! Jag förstår på riktigt inte hur du/ni orkar och hinner med allting. Jag blir matt i lacken av att bara läsa dina rader ;)

Fru Katt

Det låter som vi har ett liknande liv just nu. Här är det också full fart i egna skolan med nya elever. Och hemma har äldsta barnet också börjat första klass (även om det i Sverige fortfarande mest handlar om lek), mittenbarnet är i förskolan och minstingen är fortfarande hemmabarn.

Imorgon skall jag vara hemma med bebis på förmiddagen (läs: styra upp städningen, tvätten och lektionsplanerandet), på eftermiddagen blir det jobb (medan barnens farföräldrar ställer upp som barnvakter) och på kvällen skall jag unna mig att gå ut med bara vuxna, utan ett enda barn med mig.

Jenny

Här sitter jag och hejar på dig Eva! Det är okej att bara stirra i taket också, för att komma ner i varv. Det har jag gjort många gånger för att få ordning i huvudet, åtminstone för stunden :)

Pernilla

oj oj vilket tempo. hoppas verkligen att ditt kli och att hela kropp o knopp ska börja må bätter, å det snart :)