Lite feelgood i skogen.

 
 
 
 
 
 
 
 
Det har varit fattigt på nya bilder på bloggen länge. Minneskortet har varit fullt och jag har inte orkat flytta över bilderna till datorn för att kunna tömma det. Å andra sidan har jag också saknat inspirationen för att släpa kameran med mig. Men nu så!
 
Jag har väntat och längtat efter att vandra. Men det har varit medvetna val att bara hänga i husknutarna de senaste veckorna. Jag har försökt eliminera stressmoment hemma, vi har lagt fokus på att få ungarna tidigt i säng om kvällarna och vi har försökt underlätta för arbetsveckorna under helgerna, genom att laga mat, tömma tvättkorgarna och hålla efter på gården. Även om det mest innebär glädje att ränna runt, så leder det ändå ofta trötthet på söndagskvällarna, ouppackade väskor och frukostskålar som står kvar på bordet. Och detta har ju i normala fall hanterbart, men eftersom kroppen inte fungerar till 100 % just nu, så tränar jag mig själv i att rensa bland saker. Vilket gör att jag både känner en känsla av rofylldhet, men också en känsla av att jag tappar outnyttjad tid.
 
Men idag kom vi oss äntligen ut i skogen igen. Vi valde ungarnas favorit, Risnäset och vädret var alldeles ljuvligt. Det är så tacksamt när både vi vuxna och barn har sällskap - tre timmar gick i ett enda huj. Jag lagade (6 liter) ärtsoppa igår som vi bara värmde på trangian och med plättar som efterrätt, åt ungarna som vanligt som vargar. Det är lagom kaosartat med, idag, sju små hungriga på samma gång, men den tystnaden när alla sitter med en sked i handen och matkoppen framför sig, är påtaglig.
 
Sen traskade vi tillbaka till bilen, blåbärssmutsiga och fyllda med ny energi (det stämmer verkligen det där uttrycket "ny energi" - tidigare har jag trott att frisk luft och motion skulle trötta ut barn, men har insett att få saker får de våra att bli trötta) och det var precis lika härligt i skogen som jag tänkte i tanken att det skulle vara.
2 kommentarer

Tankar om kost.

Jag har och har alltid haft ett väldigt okomplicerat förhållande till mat, kost och föda. Jag har alltid ätit allt (är inte kräsen alls!), jag har ätit mycket och generellt sett hälsosamt. Jag har och lever ett aktivt liv samt en fungerande ämnesomsättning och jag har i princip aldrig behövt fundera på hur mycket jag äter. Jag har vägt mer eller mindre samma sedan högstadiet plusminus något kilo, jag har ätit semimycket godis och pizza någon gång nu som då.
 
Trangiatortillas
 
Barnen har också de ett väldigt okomplicerat förhållande till mat. De har alltid ätit mycket. De äter i princip all slags mat och vi har som allmän regel (men inte tvång) att de äter upp all mat på sin tallrik före de lämnar bordet. Vi konstaterar att all mat inte är supergod, men sånt är livet och man äter det som lagas, oberoende om det är favoritmaten eller om det är mindre gott. Ibland gör jag t.o.m på flit sån mat som jag vet att de inte älskar, flera dagar i ett sträck, för att visa att livet inte bara är makaroner, korv och ägg. De gillar godis men får det bara på fredagar, de skulle gärna dricka mer limsa om de skulle få - men det får de sällan, ibland får de leverlåda, men oftast får de hemlagad husmanskost.
 
Gillar egentligen inte lösgodis åt barnen, men häromveckan fick de ändå dela på 90 gram.
 
 
 Jag har således egentligen aldrig behövt reflektera över våra matvanor. Grundstommen har varit i skick men vi har ändå kunnat spela med ohälsosammare mat emellanåt. Jag har i det stora hela alltid handlat finskt och ekologiskt (mer och mindre i perioder) så långt det varit möjligt, valt flingor med minsta möjliga socker, inte köpt färdigsaft, försökt variera makaroner med andra kolhydratskällor, valt yoghurt med mindre tillsatser och inte köpt chokladpuddingar. Vi har äter lite för lite fisk (?!) men också helvegetariskt mellan varven. Jag har ansett mig själv vara medveten men inte "fanatisk". Jag skulle bedöma att vår kost i det stora hela var/är bra och fungerande i det stora hela.
 
Sen blev jag ännu mer medveten.
 
 
 
I början av juni lämnade jag bort glutenet. Jag saknade mest brödet och det att jag inte kunde köpa Sias brownieglass. Att äta glutenfritt blev egentligen inte ett större problem än så, eftersom jag insåg att mjölmarknaden var stor och de ersättande alternativen var många. I samma veva försökte jag medvetet också sänka barnens intag av bröd och bullar, eftersom de lätt kunde klämma i sig fem smörgåsar var till kvällsmål. Jag började köpa lite mindre bröd och vi ökade på morgongröten. Efter drygt sex veckor kunde jag inte upptäcka ens en liten skillnad i mitt mående och bestämde mig för att ändå (jag hade dragit mig) för att göra en ännu större kostförändring. Och där omkullkastades lite av min matvärld.
 
 
Det är lite som att lära sig äta på nytt - även om de begynnande testerna från sjukhuset fortfarande inte visar på att jag skulle ha någon som helst födoämnesallergi (dock håller mer omfattande tester på att göras och pricktest kan inte utföras på mig ännu, eftersom huden är i för dåligt skick). Men i stället har jag börjat tro mer och mer på teorin triggers - att det finns födoämnen som triggar kroppen till mer stress, kli och obalans. Tack vare nätet har jag kommit i kontakt med otaliga människor över hela världen och mönstret verkar vara detsamma: socker, gluten, mjölkprodukter och tillsatsämnen är de stora bovarna - vilket i och för sig är någon världsnyhet, men som det inte finns särskilt mycket vetenskapliga belägg och samband om - förutom inom alternativmedicinen. Nu äter jag i och för sig ännu mer begränsat tillsvidare, då min kropp är svag, nedbruten och påvisar höga IgE-värden, för att rena kroppen och läka eventuella inflammationer. Eftersom min pappa även i sommar har haft krämpor som kan ledas till kosten och förbättras med förändrade kostvanor, börjar jag mer och mer tro att vi är det vi äter - även om jag egentligen tycker att vi har en bra kostbakggrund.
 
 
 
 
Detta har i alla fall gjort att mina butiksresor räcker ännu längre. Jag läser på varenda paket och har blivit jättenoga med bland annat citronsyran (surhetsreglerande medel! Citric Acid! E330, E331, E332, E333!) - jag visste t.ex. inte att det fanns i bland annat matlagningsgrädde. Jag är ännu noggrannare med ekologiskt (som jag hoppas är ekologiskt), jag är ännu noggrannare med finskt och närproducerat samt att jag undviker i ännu större utsträckning socker, smaksatt och halvfabrikat.
 
Så nu är jag väl en sån där som jag kallat fanatiker förut men det är förmodligen en naturlig utveckling på att ständigt försöka söka och hitta vari felet ligger. Problemet är dock att det enda jag kan påverka är maten som köps, lagas och äts inom husets väggar, men till all lycka går i alla fall Sindre på ett sockerfritt dagis och de får alla husmanskost ur ett litet skolkök, lagad på plats varenda dag av en duktig kock och med bra råvaror i fokus.
 
Åtminstone är allt bara hemåt.
 
(Eftersom jag fotograferat lite på sistone, är alla bilder i inlägget gamla instagrambilder, där jag förövrigt heter @evaramstedt.)
 
 
8 kommentarer

Hård snurr på karusellen.

Det finns ingen accelererande återgång till skoljobbet. Det är liksom 0 till 100 samtidigt som ungarna stegar in i skolbyggnaderna igen och sen blir det aldrig lugnare. Jag har haft långt över 200, för mig helt splitternya, elever i mina papper under den första veckan - allt från små miniettor till stora, nästanvuxna abikillar och dessutom Jyväskylästuderande jumppalärare och det har minsann varit kontrast på alla plan.
 
Och så har jag ju också en egen minietta som har modersmål, MN, matte och läxor. (Och även en förskoleelev för den delen!). Som drar hem böcker och häften som jag försöker plasta utan bubblor klockan halv sju på morgonen och en skrivstilsbok med första sidan fylld av A med snirkel som skrivits med mycket möda, med skarvningar här och där som suddats ut emellanåt. Just bokstäverna gjorde störst intryck, för vi börjar totalt från noll med läsning och skrivning och läxor kommer minsann att bli ny vardag. Plötsligt fylldes också kvällarna igen med förenings- och föräldramöten var och varannan kväll och det bästa jag gjort, var fem kilo pastalåda i söndags, för att utfodra fyra hungriga, trötta på eftermiddagen. Och stackars stackars webshoppar som också skulle behöva lite omvårdnad och kärlek, men som just nu bara måste stå i kö och vänta på sin tur.
 
För jag lever fortfarande själv på strikt föda, som närmast liknar vegansk kost och jag försöker kompensera livets alla stora matnjutningar med...nötter. Dessutom har jag börjat yoga och blivit frälst, gått på akupunktur och köpt grönväxter (det sista har dock däremot inget med tillfrisknande att göra). Man kunde nästan tro att det är en begynnande trettioårskris, men det är bara led i att ordna upp mig själv. Jag börjar ha en månad bakom mig på diet och det är 23 dagar sedan jag tog den sista kortisontabletten - och det har varit 23 tuffa dagar med lite sömn, mycket kli och mycket hud som ramlat av, men jag har så mycket hopp till den här resan (som jag f.ö instagrammar på @atopiskteksem) att det bär mig på något vänster framåt.
 
Det är bara inte så jäkla enkelt att lägga sig ner på soffan och läsa en bok. Eller vad jag nu borde göra _för att ta det lugnt_, då det är stimmigt runtomkring en mest hela tiden. Men jag ska banne mig reda ut det. Och vet ni, det är ganska gött att få vara jumppalärare i det här vädret.
4 kommentarer