Balansen.

Jag har funderat mycket på livet och balansen den senaste veckan. Framförallt igår kväll när jag steg ut från universitetsbyggnaden halv nio på kvällen. Luften var kylig, stjärnorna prydde himlen och under de några timmar jag hade läst på och skrivit tent i folkhälsovetenskapliga frågeställningar, hade världen gått från full dag till stilla natt. Medan jag körde hemåt, räknade jag  snabbt på bilklockan att det var mindre än tio timmar tills jag skulle köra samma väg tillbaka in till stan igen - en timme skulle jag dock få tillbaka eftersom klockan fortfarande snurrar på i sommartid.
 
När jag steg innanför dörren hörde jag - liksom så många andra kvällar, rösterna uppifrån vinden. Mamma mamma! Kom och sov med mig! Kom och natta mig! Och i ett ögonblick skulle jag vilja klona mig i tre pigga mammor som skulle orka fråga hur dagen har varit, lyssna på deras berättelser, se deras skapelser, paja dem på håret, ligga tålmodigt bredvid dem tills de somnar, läsa en till saga. För de kan inte sova, förrän jag har gått till dem alla.
 
I stället är jag en urvriden trasa som önskar att de ska somna i följande ögonblick. Mina ben kliar, jag erinrar mig svettlukt under armarna efter att ha stått timmar i en fuktig och varm simhall. Jag orkar inte fråga, jag orkar inte läsa, jag orkar inte se. Ja ja, svarar jag på berättelserna som avlöser varandra. Ja ja, sov nu.
 
Jag tänker att det är bara tillfälligt. Det är tillfälligt för andra året i rad. Eller kanske är det redan ett tredje eller fjärde. Det bara råkar sig att tillfälligheterna hopar sig i mångt och mycket. Jag kan stå ut med att det är bara tillfälligt.
 
Men tänk om det är så här det ska vara. Tänk om det är så här det ska vara i tio eller femton år framöver. För barnen får ju inte direkt mindre hobbyn, det lär inte minska med föräldramöten, det lär inte minska med föreningsuppdrag och -engagemang och det lär inte heller minska efterfrågan på ledare i alla verksamheter. Och herregud, för att inte tala om när det ska läsas finskaläxor med tre jon vid köksbordet om något år. Tänk om det bara är så att alla dagar ska vara kroniskt fyllda med program. Alla har det så.
 
Förmodligen är det så, mer i regel än undantag. Men det känns allt annat än idealiskt. De ska inte behöva vara idealiskt att sopa undan föregående dags smulor vid följande dags frukostbord. Eller ha ens hela klädskåp i tvättkorgar där nere (en del i de rena dock). Eller ha tv:n som barnvaktar i korta skarv mellan Thomas som jobbar i gårdsbyggnaden och jag är på hemgång från något annat.
 
Jag upplever inte vardagen på något sätt idealisk så här.
 
Problemet är att jag trivs överallt, med allt vad jag gör. Jag gillar att bidra. Jag gillar allt, ända tills jag stiger in över tröskeln till egen dörr. Därför är det också så svårt att välja bort och prioritera om. Jag väger fördelar mot nackdelar och någonstans funkar det ändå, dag efter dag. Månad efter månad. År efter år.
 
Kanske för att jag alltid tror att det nog blir lugnare nästa vecka. Det måste ju nog bli lugnare nästa år.
13 kommentarer
Sanna

Känner igen mig i det som du beskrev, ena skall skjutsas till fotboll, en får en kompis på besök, samtidigt som jag skall hjälpa den tredje med att läsa till prov, laga mat o amma den minsta däremellan :-) Men jag är glad att barnen har aktiviteter de gillar, kompisar att leka med etc. Men att vara mamma till aktiva barn är som att vara privatföretagare, förhoppningsvis vara steget före. "Snart" är de stora o flyttat hemifrån, vad tomt det skall bli. DÅ skall jag börja med något eget, vad de då än blir. Men jag trivs med livet fastän det är lite hektiskt ibland :-) Ibland skulle det vara bra att bo närmare de egna föräldrarna...

Svar: Jag är också okej med att min tid kommer sen och har ej heller behov av en massa ledig tid - och alla säger ju att det blir tomt och trist sen. Men skulle ändå önska en mindre inrutad vardag - och nån programfri kväll emellanåt.
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Lite ska du nog se upp. Det är just människor som du som vill så mycket, orkar så mycket och orkar lite till som blir utbrända. Sköt om dej!

Svar: Förra hösten såg jag skymten av gränsen och det är nog därför jag pejlar av med mig själv också. Men oktober och november är väl kanske årets längsta månader. I såfall är vi halvvägs.
Eva - Kakkakaffe

Emma

Jag har inga barn men i övrig kunde det lika bra ha varit jag som skrivit det här... Tänker precis lika! Det blir bättre sen, det blir mindre nästa veckan/månad/vår/år....

Svar: Och förmodligen är det ju nog också lättare veckor emellanåt, men dem märker man inte av ;) Mina jumppagrupper föll t.ex bort idag pga allhelgona och det gör ganska stor skillnad.
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Om jag var du skulle jag satsa på barnen (och jobbet) vara hemma på kvällar isf jumpagrupper och kurser. Om fem till sju år är barnen så stora att de vill vara med kompisar och jumpa ifred utan mamma då har du tid för kurser själv o som dragare! Mina är nu 15 snart 17 (bonus18 o 24) och vill bara vara med oss föräldrar då de vankas mat och pengar och lite mys ibland vid brasan och kvälkskaffet. Annars är de mopeder kompisar o pojkvän som gäller. Så de komnande fem åren av gonattmysstunder värna om dem och tro på oss som säger att det tar slut fortare än man vill. Dra andan välj mys o lugn och ro att tjäna pengar o jumpapoäng hinner du sen du är ju ung :)
Hälsar 40+ med fyra två hemma än :)

AktivaDagar

Viktiga frågor det där. Som tål att fundera på, igen och igen... Pejla av var man är... Särskilt när man är en person som hittar så mycket roligt som man VILL göra. För det är ju de som är engagerade och "på" som riskerar att bränna ut sig någonstans bland alla roliga intressanta saker en engagerar sig i. Säger jag som själv får försöka hålla styrsel på mig själv och mina prioriteringar...

mammaspring

Känner igen mig. Och mer nu efter att vi flyttat till landet och lugnet än tidigare.
Med hus kommer alla projekt och göromål som hör till huset. Och här i Pargas kan ungarna plötsligt ha fritidsintressen vareviga kväll om de så vill. Och så är det en jävla massa att göra hela tiden. Mamma-ledigheten har passerat i ett huj och jag springer mest från ställe till ställe med andan i halsen och känner att jag inte hinner med. Inte hänger med. Så mycket att göra. Så mycket att uppleva. Och dagarna går för fort. Hur fan ska det gå då jag ska börja jobba. Och då Mathias börjar jobba heltid och håll i dig nu - träna kvällstid.
Hur fan ska det gå?

Melli

Jag har valt bort ALLT annat än barnen. De har inga hobbyn (förutom då äldsta som scoottar all ledig tid, men han åker ju själv iväg och behöver inte oss till det). Jag har blankt vägrat alla extra uppgifter och funderar om föräldramötena verkligen är av den viktiga sorten eller om jag kan höra en kort version senare.. Vi är helt slut redan såhär, så förstår inte hur ni orkar, ni som håller på!? :D

Cecilia

Jag känner spontant - stopp! Dra i handbromsen. Prioritera om. Annars kan det hastigt ta stopp i alla fall då den där omtalade väggen kommer emot. Glöm inte dig själv! Du behöver också lugn och ro ibland även om du vill så mycket.

idrotts-mamman

Det är alltid svårt att räcka till för alla som mamma.
Jag har valt att jobba halvtid för att hinna vara med våra 2 yngre barn under 2-3 vardagar i veckan. Kvällstid är det idrotts-aktiviteter och föreningsliv 4/5 vardagar + helger med de 2 äldre barnen. Visst finns det mycket jag varit tvungen att säga nej till, men jag är ändå nöjd. Nu hinner jag dessutom röja upp huset, laga riktig mat, baka bröd, mm.
Det blir INTE mer tid över då barnen blir större! Inte om de vill idrotta eller ha andra intressen.

Anonym

Satsa på hemmet och familjen,skippa resten rakt av!

Jonna

Intressant inlägg eva. Ja du...hur funkkar vi en del så här? Har pratat mycket med sara om förmågan att aldrig ta det lungt och hur svårt det är att inse att man även kan bli överbelastad med "roligheter", alltså bara roliga göromål. Men jag tror det ligger mycket i personligheten. Jag gissar att vad du än skulle ta dig an skulle du utföra det en aning överambisiöst och dessutom ha 15 ideer till hur man kunde utveckla "projektet" i fråga. Det här är ju en otrolig gåva samtidigt som det är en belastning.
Kämpa vidare du starka kvinna. E vaar no bra hitche!
Har du framtidsdrömmar om förändring i vardagen? Hurudana i så fall?
Ha en bra höst!

Hannah

Jag har konstant tänkt de senaste fem sex åren att snart kommer det nog en lugn period. Det blir nog lugnare snart. Hoho. Det blir det nog inte, men hoppet är det sista som överger en ;)

Och ibland kommer de där stunderna fortfarande när jag är den bästa mamman som finns och lyckan glimtar fram här och där jag tänker att det uppväger kanske lite. Det gör det nog, för mina barn mår fint och det gör egentligen jag med, det är bara det att det livet går i 120 sju dagar i veckan, 52 veckor i året... fast jag har blivit så mycket bättre på att prioritera, struntar mer och mer i värdsliga saker, sitter mer och lyssnar, pratar eller bara stirrar rakt framför mig när diskbänken svämmar över och golvet försvunnit. Eller sover en stund på soffan. Det är ändå likadant imorgon, övermorgon och nästa vecka. Det otacksamma evighetsarbetet. Ha det bra Eva, det blir säkert lugnare nästa år. det måste det bli ;)

Hannah

Måste bara tillägga vad min man bonden brukar säga när jag försiktigt gnäller lite på att det kanske är lite mycket just nu. " Va tyst tu nu, eje ji int nait viloheim" :)

Svar: hahahaha! Du gjorde min dag Hannah. En kram på det!
Eva - Kakkakaffe