Balansen.

Jag har funderat mycket på livet och balansen den senaste veckan. Framförallt igår kväll när jag steg ut från universitetsbyggnaden halv nio på kvällen. Luften var kylig, stjärnorna prydde himlen och under de några timmar jag hade läst på och skrivit tent i folkhälsovetenskapliga frågeställningar, hade världen gått från full dag till stilla natt. Medan jag körde hemåt, räknade jag  snabbt på bilklockan att det var mindre än tio timmar tills jag skulle köra samma väg tillbaka in till stan igen - en timme skulle jag dock få tillbaka eftersom klockan fortfarande snurrar på i sommartid.
 
När jag steg innanför dörren hörde jag - liksom så många andra kvällar, rösterna uppifrån vinden. Mamma mamma! Kom och sov med mig! Kom och natta mig! Och i ett ögonblick skulle jag vilja klona mig i tre pigga mammor som skulle orka fråga hur dagen har varit, lyssna på deras berättelser, se deras skapelser, paja dem på håret, ligga tålmodigt bredvid dem tills de somnar, läsa en till saga. För de kan inte sova, förrän jag har gått till dem alla.
 
I stället är jag en urvriden trasa som önskar att de ska somna i följande ögonblick. Mina ben kliar, jag erinrar mig svettlukt under armarna efter att ha stått timmar i en fuktig och varm simhall. Jag orkar inte fråga, jag orkar inte läsa, jag orkar inte se. Ja ja, svarar jag på berättelserna som avlöser varandra. Ja ja, sov nu.
 
Jag tänker att det är bara tillfälligt. Det är tillfälligt för andra året i rad. Eller kanske är det redan ett tredje eller fjärde. Det bara råkar sig att tillfälligheterna hopar sig i mångt och mycket. Jag kan stå ut med att det är bara tillfälligt.
 
Men tänk om det är så här det ska vara. Tänk om det är så här det ska vara i tio eller femton år framöver. För barnen får ju inte direkt mindre hobbyn, det lär inte minska med föräldramöten, det lär inte minska med föreningsuppdrag och -engagemang och det lär inte heller minska efterfrågan på ledare i alla verksamheter. Och herregud, för att inte tala om när det ska läsas finskaläxor med tre jon vid köksbordet om något år. Tänk om det bara är så att alla dagar ska vara kroniskt fyllda med program. Alla har det så.
 
Förmodligen är det så, mer i regel än undantag. Men det känns allt annat än idealiskt. De ska inte behöva vara idealiskt att sopa undan föregående dags smulor vid följande dags frukostbord. Eller ha ens hela klädskåp i tvättkorgar där nere (en del i de rena dock). Eller ha tv:n som barnvaktar i korta skarv mellan Thomas som jobbar i gårdsbyggnaden och jag är på hemgång från något annat.
 
Jag upplever inte vardagen på något sätt idealisk så här.
 
Problemet är att jag trivs överallt, med allt vad jag gör. Jag gillar att bidra. Jag gillar allt, ända tills jag stiger in över tröskeln till egen dörr. Därför är det också så svårt att välja bort och prioritera om. Jag väger fördelar mot nackdelar och någonstans funkar det ändå, dag efter dag. Månad efter månad. År efter år.
 
Kanske för att jag alltid tror att det nog blir lugnare nästa vecka. Det måste ju nog bli lugnare nästa år.
13 kommentarer

Goodwill.

Jag vill puffa för ett projekt som jag kom i kontakt med och gillade, av ren och genuin välvilja. Det är Fredrik Petrusson som designat och dragit i gång verksamheten kring en ryggsäck som heter Baccypacks - som förutom att den är jäkligt snygg, också ligger i tiden för hållbarhet, miljövänlighet och välgörenhet.
 
 
 
För att dra i gång verksamheten och få startkapital för produktion, använder Fredrik sig av Kickstarter - vilket betyder att man kan antingen kan stöda verksamheten genom frivillig donation eller förhandsbeställa sin väska med uppskattad leveranstid i april. Det finns ett flertal stödalternativ att välja på. För kunden är det dock totalt riskfritt - för ifall Fredrik inte uppnår det startkapital som behövs - dras inte heller några pengar från kunden - men ingen väska levereras förstås heller.
 
 
Väskan är tänkt till både barn och vuxna och det finns ett särkilt fack åt en padda eller en 13 tums dator samt att en A4-mapp ska rymmas i väskan utan att hörnen blir böjda. Färgsättningen är lite retro och fickan framme på väskan gör att väskan får ett utseende som skiljer sig från många andra väskor.
 
 
Jag hoppas Fredrik lyckas i sitt projekt och att väskorna blir verklighet, för jag skulle gärna ha en egen Baccy Urban. På Kickstarter finns som sagt mer info och så kan man ju såklart alltid lajka på Facebook.
 
 
0 kommentarer

Kånken.

 
Sådärja. Där satt den sista nödvändiga investeringsprylen för vårt friluftsintresse. Det blev en 30-årspresent, vi-har-varit-tillsammans-i-12-år-present, farsdagspresent och julklapp i en och samma. En Kajka 85.
 
 
Jag har läst, begrundat, mailat och frågat. Och landade mellan en Fjällräven och en Osprey. Valde sen slutligen den första, för svenskheten, för miljömedvetenheten och för gedigheten. Och för att den fanns att köpas i Vasa vid Kurres jakt & fiske. För lika ofta som folk väljer oss för lokalheten och småföretagsamheten, försöker vi också göra samma gentjänst tillbaka och välja lokalt och/eller småföretag så långt det är möjligt. För att inte tala om servicen jag fick vid Kurres - jag hade nämligen glömt plånboken hemma - men det löste sig genom att jag fick en faktura med mig hem. PÅ RÄIN DIALEKT.
 
 
Det är alltså Thomas väska. Jag var inställd på att vi klara oss med en 75 liters (jag har själv en 60 liters), men eftersom han ändå är rätt lång och att det rent viktmässigt bara skiljde 300 gram mellan 75 och 85 liter, landade beslutet på den större. De liggunderlag och sovsäckar vi har, är dessutom budgetprylar, vilket i de flesta fall betyder att de större och tyngre grejer än de dyrare. Barnen kommer inte heller ännu på några år att bära någon betydande vikt i sina väskor, men jag tänker att vi kanske redan nästa år kan göra en längre, flerdagars tältvandring och då behövs förmodligen hela utrymmet. Om inte annat för att fylla det sista med de viktiga stenarna och pinnarna som alltid hittas i skogen och kan följa med under en hel vandring.
 
Det värsta är bara att vandringssäsongen nog börjar vara slutförklarad för i år. Men nu har i alla fall pappa också en Kånken, säger Sindre.
 
 
1 kommentar