Balansen.

Jag har funderat mycket på livet och balansen den senaste veckan. Framförallt igår kväll när jag steg ut från universitetsbyggnaden halv nio på kvällen. Luften var kylig, stjärnorna prydde himlen och under de några timmar jag hade läst på och skrivit tent i folkhälsovetenskapliga frågeställningar, hade världen gått från full dag till stilla natt. Medan jag körde hemåt, räknade jag  snabbt på bilklockan att det var mindre än tio timmar tills jag skulle köra samma väg tillbaka in till stan igen - en timme skulle jag dock få tillbaka eftersom klockan fortfarande snurrar på i sommartid.
 
När jag steg innanför dörren hörde jag - liksom så många andra kvällar, rösterna uppifrån vinden. Mamma mamma! Kom och sov med mig! Kom och natta mig! Och i ett ögonblick skulle jag vilja klona mig i tre pigga mammor som skulle orka fråga hur dagen har varit, lyssna på deras berättelser, se deras skapelser, paja dem på håret, ligga tålmodigt bredvid dem tills de somnar, läsa en till saga. För de kan inte sova, förrän jag har gått till dem alla.
 
I stället är jag en urvriden trasa som önskar att de ska somna i följande ögonblick. Mina ben kliar, jag erinrar mig svettlukt under armarna efter att ha stått timmar i en fuktig och varm simhall. Jag orkar inte fråga, jag orkar inte läsa, jag orkar inte se. Ja ja, svarar jag på berättelserna som avlöser varandra. Ja ja, sov nu.
 
Jag tänker att det är bara tillfälligt. Det är tillfälligt för andra året i rad. Eller kanske är det redan ett tredje eller fjärde. Det bara råkar sig att tillfälligheterna hopar sig i mångt och mycket. Jag kan stå ut med att det är bara tillfälligt.
 
Men tänk om det är så här det ska vara. Tänk om det är så här det ska vara i tio eller femton år framöver. För barnen får ju inte direkt mindre hobbyn, det lär inte minska med föräldramöten, det lär inte minska med föreningsuppdrag och -engagemang och det lär inte heller minska efterfrågan på ledare i alla verksamheter. Och herregud, för att inte tala om när det ska läsas finskaläxor med tre jon vid köksbordet om något år. Tänk om det bara är så att alla dagar ska vara kroniskt fyllda med program. Alla har det så.
 
Förmodligen är det så, mer i regel än undantag. Men det känns allt annat än idealiskt. De ska inte behöva vara idealiskt att sopa undan föregående dags smulor vid följande dags frukostbord. Eller ha ens hela klädskåp i tvättkorgar där nere (en del i de rena dock). Eller ha tv:n som barnvaktar i korta skarv mellan Thomas som jobbar i gårdsbyggnaden och jag är på hemgång från något annat.
 
Jag upplever inte vardagen på något sätt idealisk så här.
 
Problemet är att jag trivs överallt, med allt vad jag gör. Jag gillar att bidra. Jag gillar allt, ända tills jag stiger in över tröskeln till egen dörr. Därför är det också så svårt att välja bort och prioritera om. Jag väger fördelar mot nackdelar och någonstans funkar det ändå, dag efter dag. Månad efter månad. År efter år.
 
Kanske för att jag alltid tror att det nog blir lugnare nästa vecka. Det måste ju nog bli lugnare nästa år.
13 kommentarer