Att vinna på tre.

Igår när vi kom hem från Pargas, väntade en stor hög med cyklar på oss under lönnen. Det betyder att vi nu nästan har fulla lager och att leveranserna från oss sker supersnabbt.
 
Puky har nog haft en bra vår. Så bra, att vi många gånger fått rulla tummarna, hoppa jämfota och tålmodigt irritera oss över nääär ska leveranserna ska komma. Det har varit slut och försenat omvartannat och det har känts som om vi legat ett steg efter hela tiden. Fast det egentligen är ett lyxproblem att få sälja slut på någonting och ha kommit så långt att vi kunnat skapa oss ett jobb kring företaget - det är en skön motvikt till allt bortajobb som Thomas har gjort - att kunna jobba hemma i sitt eget vardagsrum, även om det känns som jobbet cirkulerar kring oss hela tiden.
 
Men nu har vi för en gångs skull så bra koll i lagret, att vi ska kunna tävla ut inte bara en, utan tre vinster! En för varje socialt medium. På instagram håller vi på och får ett snyggt album av alla hashtaggade polkuped-bilder men vi vill gärna ha fler - så bland alla bilder som redan är taggade eller taggas med #polkuped, kommer vi att lotta ut en valfri cykelhjälm (om man vill är det helt okej att tagga fler bilder, vilket också betyder fler chanser).
 
Vill man å andra sidan vinna en sparkcykel i den största modellen (3 år +), ska man gå till Facebook och gilla tävlingsinlägget som finns där.
 
Den tredje vinstchansen finns här på bloggen. Genom att kommentera detta inlägg, får man en lott till att vinna en blå balanscykel i den minsta modellen (ca. 2 år +) och med det finns det tre olika möjligheter att vinna - i valfritt forum.
 
 
 
372 kommentarer

Rowlit.

 
På onsdag åkte vi ner för en pikapika-visit, vilket våra Pargasvistelser nästan alltid blir: snabbt ner och snabbt upp igen tillbaka, eftersom det är något annat som väntar (idag måste vi hem och ta emot en hiskeligt massa cyklar). Men vi hann i alla fall ner på en hejdundrande examensfest då den här minifarbrorn nu har blivit nästan 20 år, elmontör, sambo och alldeles vuxen. (Och det betyder också 12 år för mig i den Ramstedska familjen, härregud!).
 
 
Det var så fint och så roligt och så många människor, att kameran lämnade tryggt i fönsterblecket och alldeles tom på bilder, sånär som på en seg liten Simba. Eller Naala, eller vem det nu är.
 
 
I stället hängde kameran med till den här familjen. Det här är Molly och henne känner ni igen från mammasprings bloggMichaela är en lång bloggbekantskap för mig - en bekantskap som började då Michaela ännu arbetade på Crocs och kontaktade mig för bloggsamarbete. I ett par snabba turor har vi sprungit på varandra tidigare men aldrig har vi hunnit prata mer än ett hej. Plötsligt gjorde deras flytt från Esbo till Pargas det logiskt för oss att träffas, och där träffades vi hemma hos dem - i det finaste gamla hus jag sett på länge!
 
 
Det lustiga med att ha läst varandras bloggar under en lång tid, är att man bara kan hoppa in i varandras liv och umgås - precis som om man känt varandra mer än det där "hejet" som vi träffats tidigare. Barnen var glada över lekkompis och GERBILERNA! De hade gerbiler och det var ju skithäftigt tyckte dom (men inte jag, heh)!
 
 
Så på en och en halv dag i Pargas fick vi båda nya vänner, och dricka vin långt in på natten med fammo och hennes väninnor som och inse att livet är gott och även fast man går mot 50. För egentligen tycker jag nog att vuxenhet mest är skönt nuförtiden. Jag fyllde ju nämligen passliga 28 häromdagen.
3 kommentarer

Om att vandra.

Idag har vi äntligen kommit oss för att boka en stuga som backup till vår sommarresa till Höga Kusten. Det blir tre dagar vandring i Skuleskogarna och utflykter kring de utflyktsmål som finns i närheten. Vi ska sova i tält och koka mat på gaskök, men med tanke på att vi är två familjer som ska resa med sex barn, känns det ändå bekvämt att ha tillgång till ett stugtak över huvudet och rinnande vatten - speciellt om vi skulle dra en nitlott gällande vädret. Inte minst för att få kläderna att torka. Den fjärde och sista dagen ska vi troligen hänga i Umeå - Umeå har jag inte besökt på nästan femton år.
 
Det fick mig att komma ihåg en läsare som för länge sen bad mig berätta hur man kommer igång med vandring med barn och vad man ska tänka på. Jag svarade optimistiskt att det kunde jag göra - men som med mycket annat har det fallit i glömska.
 
Egentligen har jag själv inga erfarenheter av riktig vandring, på det sätt att man är ute i flera dagar, bär packningen med sig och övernattar hippt som happt i naturen (jag är egentligen rätt bekväm av mig). Samtidigt har vi ändå besökt och vandrat (och löpt) på massor med olika stigar och leder genom alla år på träningsläger - men det har ju varit träning. Fast bara barnen blir tillräckligt stora att orka bära sina egna packningar själva, ska vi nog ge oss på en riktig fjällvandring.
 
 
 
Men det var när vi bodde i Jyväskylä och bodde alldeles intill skidcentret och en skog med oändliga möjligheter till skogstigar och spår, som mitt intresse för skogvistelse började. Speciellt när barnen började gå och visade sig vara av den mer yra sorten, kändes det mycket tryggare att välja skogen framom de livligt trafikerade vägarna där vi bodde. Då trillade de inte i vägen för någon, de fick ropa och vara så högljudda de ville och de behövde inte gå fint bredvid vagnen. Dessutom var jag väl medveten om fördelarna att gå i skogsmiljö för barnens motoriska utveckling. Och i takt med att barnen har växt, har också både vårat och deras intresse för vandring ökat. Det har varit och är fortfarande en sak som vi kan göra tillsammans - var och en på sin egen nivå och efter sin egen förmåga. Som med mycket annat, tror jag också det till viss del handlar om inlärning och genom upprepning och positiv feedback kan man också få barnen att gilla det man vill att de ska gilla.
 
 
 
Att tänka på:
Det som jag själv tycker är svårast, är att inse att allting inte alltid går som planerat. Det är lätt att bygga upp stora förväntningar men innan man står där med startklara barn och välpackade ryggsäckar, har i alla fall vi ofta haft både ett och annat nervsammanbrott. Om ens barnen är på det humöret att de vill gå för egen maskin. Det är också lätt att börja för svårt - en eller två kilometer låter inte särskilt långt, men i skogen kan en sådan sträcka vara mer än tillräckligt för ett barn och även räcka evighetslänge. Det handlar också om att bygga upp ett intresse för barnen och om de lägger sig på strejken och man ändå fortsätter att mana och pusha, är det i stället lätt att döda motivationen. Därför är det bättre att börja med korta rundor och duka upp picknicken efter 500 meter, även om man kanske som vuxen helst nog skulle vilja gå fem kilometer först. Och vandrar man med små barn, är ju en ergonomisk bärsele (eller någon annan typ av bärredskap) ett måste. Vi hade nog inte klarat ett liv som föräldrar utan våra båda manducor och det är få känslor som går upp mot den när ett barn lägger sig tunga huvud mot ryggen och somnar.
 
 
 
Mat:
  • För våra barn är maten och picknicken det allra viktigaste och en vandring utan mat, är ingen vandring. På senare tid har vi oftast haft med gasköket och kokat riktig mat, vilket också förstärker friluftskänslan hos barnen. Morötter, äppelbitar, riskakor och dylikt är också perfekt att ha inom räckhåll, för det motiverar ofta barnen att knata vidare trots klagomål över trötta ben om de har en morotsbit att gnaga på samtidigt. Och ifall vädret är varmt och man är ute i många timmar, är det också bra att ha med sötare saft eller något annat gott som snabb energi på slutet.
 
 
Kläder:
  • Vad bra kläder är, är säkert till viss del subjektiv, men smidiga lätta kläder som andas och håller vatten (galonkläder går bort) gör hela upplevelsen gemytligare. Smidiga kläder på barnen gör att de också har lättare att röra sig och resa sig när de faller och även om man som vuxen inte behöver anstränga sig så mycket, är det ändå skönare att vara "rätt" klädd. Eftersom tempot är rätt lågt för de vuxna, behövs oftast lite mer kläder än vid en vanlig promenad. När man inte fryser eller är våt, har man också bättre tålamod att samla in de viktiga käpparna eller titta på någon (o)intressant skalbagge. Extra kläder är också ett måste, för speciellt under hösten blir det oerhört kallt när man pausar.
 
 
Annat:
  • Bekanta sig med vandringsleden på förhand. Vissa leder är mycket väl utmärkta, andra nästan inte alls. Genom att ta bild av kartan som oftast finns på startplatsen, försäkrar man sig om att ha lite koll på läget också inne i skogen.
  • Vessapapper är bra att ha med.
  • Det finns ofta geocachar i anslutning till vandringslederna - dessa är bra delmål för barnen.
  • Samla på tiden ni är ute i skogen hellre än kilometrar - tids nog kommer kilometrarna också.
 
7 kommentarer