Dagen som gick för fort.

Konstigt ändå hur en timme kan stjäla så mycket dag. Plötsligt var klockan långt förbi lunchtid, mötet blev eftermiddag och middagen bortåt sex. Och sen var det redan läggdags. Fast vaaarfööör måste man gå och sova när det är ljust ute?
 
Men idag sa jag att jag ska vara simlärare i sommar igen för jag tänker att det ännu kommer att dröja länge innan jag får njuta av mitt första betalda lärarsommarlov då jobb finns i Raseborg och på sådana ställen men kanske inte här just nu. Väntar så mycket att pusselbitarna ska falla på plats - utan att egentligen ens veta vad jag väntar på och om pusselbitarna ens ska falla.
 
Fast i övermorgon är det ju redan april och jag snuddar på 30 Vasadagar kvar till examen och det är så stort för mig att äntligen vara så nära slutet. Även om det väl är då det börjar - sådär egentligen.
 
Till sist blev det för tungt att vänta på att grannkompisen skulle komma hem.
1 kommentar

Vårkärleken.

 
"Ikväll måste jag blogga, det har redan gått en vecka sedan sist", sa jag till Thomas när vi körde hem från guddotterns tvåårskalas ikväll. Det övergår mitt förstånd att jag någon gång i tiden hann skriva tre, fyra inlägg om dagen - men å andra sidan är det skönt att den tiden är förbi.
 
Men jag var fortfarande kvar i semestermode när veckan körde igång med dunder och brak i måndags och sedan radade sig bara långa och tuffa universitetsdagar upp sig resten av veckan. Och eftersom jag jobbar på lördagar, var det först idag på eftermiddagen jag kunde skaka av mig känslan att jag borde göra någonting vettigt, och bara hugga tag i räfsan och flanera omkring på gården. Svanplog efter svanplog flög över oss så lågt att deras vingslag hördes i vinden som var alldeles tyst, och det välbekanta tjutet av fisktrutarna kompade nånstans i bakgrunden, precis som om det vore sommar. Tänk att det här var samma dag ifjol.
 
 
4 kommentarer

Skidresan.

 
I onsdags for vi till Iso-Syöte. Efter skolan och Annas jobb körde vi i solnedgången ända tills kvällen var sen. Vi har väntat hela vintern och uppspeltheten visste inga gränser. Jag hade bävat mycket för bilresan, för från att de har varit exemplariska bilresenärer i sitt tidigare liv när vi snittade på trettitusen i året, så kommer vi oss nätt och jämt de knappa två kilometrarna till dagis vissa morgnar utan att de påtar ögonen ur varandra i baksätet. Men det gick faktiskt ganska bra. Över förväntan.
 
Jag har en gång tidigare varit till Iso-Syöte men då var jag kanske elva och det enda jag minns är att vi klättrade uppför slalombacken i mörket och pulkade ner efter att backarna hade stängt, vilket förmodligen var förbjudet - men  desto roligare. Hade således ingen aning om var vi vaknade upp på morgonen, men solen mötte oss från en klarblå himmel och så mycket snö som låg på marken hade vi inte fått se tidigare i vinter.
 
 
 
 
På torsdagen var det otaliga skolor på plats i backen och emellanåt väldigt lång kö, men vi var de som tog första liften upp på morgonen och sista backen ner på kvällen och då var vi helt ensamma i backarna.
 
 
Det här är den allra första skidresan vi gör och jag har således inte så mycket erfarenhet av andra skidcenter, men jag gillade Iso-Syöte jättemycket. Det var inte särskilt stort och man kunde relativt enkelt hålla koll på varandra utan att behöva ringa sinsemellan trots att vi åkte i olika konstallationer och det var korta förflyttningssträckor samtidigt som utbudet backar räckte mycket väl för oss i det här skedet. Dock var utbudet av mat väldigt dåligt på plats och hyllorna i den lilla butiken gapade till största del tomma. Vi hade handlat lite på vägen upp men eftersom det var närmare 60 kilometer till följande samhälle, borde vi ha varit mer förutseende med att handla maten.
 
 
Det fanns också ett snöland för barnen med en mycket passlig backe, både knapplift, mattlift och replift, slalombana och mycket guppor, railar och boxar för han som aldrig får nog av sådant. Och en spännande äventyrsbana i skogen med massor av hemliga vägar. I snölandet hade våra barn lätt kunnat tillbringa all tid.
 
 
 
På fredag snöade utan dess like. Det fullkomligen vällde ner snö och backarna var en enda gröt - svåråkta men samtidigt roliga, eftersom det gav lite större utmaning. I skogsbrynet var det å andra sidan grym offpist och vi lovade att aldrig berätta åt momma vilket äventyr vi gjorde hem genom skogen i mörket.
 
 
 
 
 
 
 
Marius är den som är självlärd nästan oberoende vad det gäller, när det handlar om fysisk aktivitet. Han handlar först och tänker sen. Celine å sin sida tänker först och handlar sen - men är även hon väldigt duktig idrottsmässigt. Sindre är deras raka motsats och vill helst pausa och äta kex. Jag ägnade otaliga timmar tillsammans med honom i backen enligt alla konster jag kan, men ja - vi får nog fortsätta att öva på att bromsa och ploga nästa vinter. Fast sen är han ju ändå bara tre år och även om han inte kunde åka helt självständigt, åkte han som kungen själv med stöd. Det var också en otroligt lyx att vara tre vuxna, för då kunde vi åka en vuxen per barn och helt enligt barnens behov.
 
 
 
 
 
Egentligen hade vi nog också tänkt göra annat än att åka utför. Åka mera längd och kanske åka till Kuusamo till en inomhusaktivitetspark. Men de hade en aldrig skådad ork - det var bara backarnas öppethållningstider som begränsade vårt (läs: deras) åkande. På tre dagar stod Marius 25 timmar (!) på slalomskidorna och Celine bara ett par timmar mindre. Men vi vandrade hela tiden på en hårfin gräns mellan lagom trötthet och övertrötthet där det senare kan vara verkligt tålamodsprövande.
 
 
Det enda "negativa" var att backarna öppnade först klockan 10 på förmiddagarna - skulle de ha öppnat ett par timmar tidigare, hade det besparat oss bra mycket mindre gnäll på morgnarna. Således stod de först i kön på förmiddagarna och väntade på att liftarna skulle starta.
 
 
 
Idag hade vi inget liftkort, utan vi skidade på längden i stället. På grund av den fruktansvärt dåliga vintern hemma, har barnen inte skidat nästan alls i vinter - vilket också märktes tydligt idag. Det blev ingen lång dagstur, men vi tackade dem ändå för den dryga timme de orkade. Spåren var fantastiska och jag längtar tills de är stora nog att orka skida långa rutter.
 
 
Men underbart är kort. Tre hela dagar och en avfärdsdag var alldeles för kort - och även om vi utnyttjat dagarna maximalt, hade jag inget hellre än velat stanna några dagar till. Det har varit så himla skönt att få koppla bort skolan helt några dagar och bara hänga tillsammans och bara göra sånt som vi älskar att göra. Vi har haft minimalt med familjetid hela hösten och vintern, och nu fick vi äntligen ta igen lite av den. Men det var tråkigt att lämna snön, spåren och backarna och skulle det bara vara lite närmare till snön och fjällen, skulle vi lätt åka upp igen om en månad. I stället får vi längta till nästa vår.
 
 
Men före vi startade hemåt, avslutade vi ännu med att barnen fick åka luftring - allt för att underlätta hemresan så mycket som möjligt. Tacksam över att ha fått dela resan tillsammans med barnen.
8 kommentarer