Sommaren tvärtemot.

Jag är nog lite jobb-bakfull. Det blev måndag och jag letade reda på min visselpipa. Och klädde mig i merinoull, fleece, windstopper och goretex (och till sist en dunjacka ovanpå det). Och grävde förstås i möss- och vantlådan som jag i något skede av sommaren var tvungen att hämta ner från vindsskrubben igen.
 
I tre dagar har jag stått på en strand, med nordanvinden som en iskall piska i ryggen. Havet har levt sitt eget liv och vita vågor har med en förunderlig kraft slagit mot stranden. Och suset som vinden och vågorna tillsammans har bildat, har fortsatt att ringa i öronen trots att eftermiddagen har blivit kväll.
 
Mot vinden och kylan har jag jobbat, och med min röst har jag kämpat för lekande och aktiva barn. I nordanvinden den burit några meter, förrän orden försvunnit långt någonannanstans. Om natten halsen värker, bönar och ber, var snäll mot dig själv, som jag glömmer på dagen när jag får stå i mitten med barnen runtomkring.
 
En B-plan hastigt skapades, förde oss till simhallen. Till klarblått, stilla vatten och varm fuktig luft. Med barna vi äntligen kunde simma - men fyra timmar i bassängen gör också mos i huvudet åt vem som helst.
 
Så därför känner jag mig jobb-bakfull. En första arbetsvecka efter ledighet med så mycket vind att jag går runt och svajar samt knaprar värkmedicin om nätterna för att kunna sova. Så långt från solbränna och sand mellan tårna man komma. Ändå är jag precis där jag gillar att vara allra mest.
 
 
0 kommentarer