Sommarfesten och överraskningen.

 
Igår skulle vi ha mitt och Annas examenskaffe. Ett anspråkslöst och okomplicerat med de närmaste, sa vi. Momma ville ju att vi skulle ha kaffebjudning, men jag har ju jobbat hela veckan och inte hunnit engagera mig så mycket. Men partytältet behövde vi, eftersom det ju är isande kallt om kvällarna och vi har ju inte några extra kvadratmetrar inomhus. Pappa skulle väl fixa lite fisk. Å så.
 
Inga konstigheter alls. Trots att Thomas mamma, syster och bror dök upp på gården på fredag eftermiddag. För lillbrorsan ska ju in i armén nästa vecka och det var länge sen de var hit.
 
Sen hade jag också glömt att köpa kaffekoppar och Sindre kissade ner sig och skulle hämtas bara en timme före kaffet. Och gamlafammo - hämta henne också på samma gång. Inga konstigheter alls, tyckte han igen.
 
Tills alla de fina sommarklädda, leende kom sjungande Ja må han leva längs uppfarten i sommarvärmen som just igår uppenbarade sig, inför en totalt överraskad, blivande 30-åring (först i augusti - men orka ordna flera fester, heh). För nog hade vi fixat allt.
 
Så det blev examenskaffe och 30-årsfest och sommarfest i ett underbart kaos med långt fler människor än vad vi hade stolar och sjutton ungar sprang i benen (och jag har själv så många goda minnen av fester i barndomen när vi alla barn fick vara med) som slutade när himlen blev rosafärgad och kylan trängde in i bara ben och bordet svämmade över av vinglas, muminmuggar, barnmatsburkar och tuttflaskor i en salig blandning.
 
Det är fint att vara vuxen.
 
 
2 kommentarer

Sommaren tvärtemot.

Jag är nog lite jobb-bakfull. Det blev måndag och jag letade reda på min visselpipa. Och klädde mig i merinoull, fleece, windstopper och goretex (och till sist en dunjacka ovanpå det). Och grävde förstås i möss- och vantlådan som jag i något skede av sommaren var tvungen att hämta ner från vindsskrubben igen.
 
I tre dagar har jag stått på en strand, med nordanvinden som en iskall piska i ryggen. Havet har levt sitt eget liv och vita vågor har med en förunderlig kraft slagit mot stranden. Och suset som vinden och vågorna tillsammans har bildat, har fortsatt att ringa i öronen trots att eftermiddagen har blivit kväll.
 
Mot vinden och kylan har jag jobbat, och med min röst har jag kämpat för lekande och aktiva barn. I nordanvinden den burit några meter, förrän orden försvunnit långt någonannanstans. Om natten halsen värker, bönar och ber, var snäll mot dig själv, som jag glömmer på dagen när jag får stå i mitten med barnen runtomkring.
 
En B-plan hastigt skapades, förde oss till simhallen. Till klarblått, stilla vatten och varm fuktig luft. Med barna vi äntligen kunde simma - men fyra timmar i bassängen gör också mos i huvudet åt vem som helst.
 
Så därför känner jag mig jobb-bakfull. En första arbetsvecka efter ledighet med så mycket vind att jag går runt och svajar samt knaprar värkmedicin om nätterna för att kunna sova. Så långt från solbränna och sand mellan tårna man komma. Ändå är jag precis där jag gillar att vara allra mest.
 
 
0 kommentarer

Midsommarvandringen.

 
Jamen ja! Förslaget och svaret var enigt och några tafatta googlingar i hopp om att hitta nån ny stig nära, röstades ner av högljudda röster. Men ibland är det bara skönt att gång på gång få återvända till samma bekanta ställe och ställen som kan skydda från ilskna hagelskurar och kylig vind är alltid bra ställen.
 
Så med kall vind i ryggen, satt jag där på bordet som ett vindskydd åt gasen som försökte orka koka upp vattnet i en alldeles för stor kastrull då vi glömde vår egna. (Och jag har önskat mig ett nytt kök i examenspresent - men vet inte vilket och hurdant?) Men lite hårda nudlar med räkor, tomater och grädde var just då världens godaste mat och de små slevade förmodligen i sig för hela veckan utan att fundera vare sig på dillen eller löken.
 
Och med den midsommarvandringen pausar jag i mitt sommarlov och intar arbetsmode. Det fina i den här kalla kråksången, är att det är alldeles för kallt för att ens kunna gå i vattnet.
 
 
4 kommentarer