Ett paradis.

 
 
Igår gjorde vi Storsand. Hur många gånger har vi inte susat förbi Monå- och Munsalaskyltarna längs Riksåttan, många gånger med de uttalade orden Vi borde ta av och se vad Storsand är för ställe. Men igår kom den dagen, då vi inte hade ett mål längre norrut eller en tid vi sagt att vi skulle vara framme. I värmen och ivern kändes den krokiga vägen ut till havet lång och ändlös, men den sista biten ut med glesnande tallskog anade klippor och strandlandskap som är olikt vårt eget.
 
Äntligen framme och halvspringandes den korta vägen längs spångarna, mötte oss en varm, fuktig bris och ett oändligt klarblått hav. Och där satt vi, låg och sprang vi omvartannat i det grunda, klara vattnet som var Tropiclandiavarmt, i timmar utan paus. Vattendropparna bara glittrade mot solen när vi tog fart och sprang ikapp i havet till en ny plats, där vi lade oss med hakan stödjandes i händerna fyllda med tid att lyssna på barnens alla ord.
 
Men vi åt upp vår Trangiamat och energin sinade sakta vartefter tiden gick och för sent insåg vi att vi borde ha haft tältet med för att kunna somna och vakna upp på samma plats med morgondopp och mera vattentid för dom som är födda med simhud mellan tårna. Men vi fick ändå en sagolik dag, för tillsammans i vatten och mycket mat kan sällan slå fel.
4 kommentarer
Anonym

Åh så härligt!

Hanna

Jaaaa! Min absoluta sommarfavorit!! Så fint ställe. Härligt att ni hittade dit!

Anonym

Ge gärna tips på mat man kan ha med på vandring.

Sabina

Wow vad härligt det ser ut!