Varje morgon.

Någon gång borde jag kolla blodtrycket 07:45 på morgonen. Den tiden på dygnet förkortas alltid min livslängd med några timmar.
 
Jag vaknar alltsomoftast prick klockan sex. Min timme mellan sex och sju är helig. Hämtar Vasabladet och sätter i motorvärmaren. Äter frukost, dricker kaffet och läser tidningen i knäpptystnad. Klär mig, sätter fram barnens kläder, kollar igenom nån skolartikel och matar undan kvällssena mail från webshoppen. Borde egentligen elda också, men har prutat på det. Hinner inte. Pyltar i stället på mig tjocktröja och stickastrumpor.
 
Väcker barnen klockan sju. Försöker låta så gladneutral som möjligt och bär ner dem, mjukvarma, en i gången genom den iskalla hallen. Tassar kring dem med största försiktighet för att jag inte ska stiga nån på tårna. Pajar och slätar. Försöker skynda så långsamt det är möjligt samtidigt som vi måste framåt hela tiden. Kokar gröt om nån vill det, brer smörgås om nån vill det, skalar mandarin om nån vill det. Är snäll och ljuv, lugn i rösten, lätt på fot. Gör allt för att undvika gråten, utbrotten, gnället.
 
Ända tills klockan blir tjugofem före. Då finns inte strumpan längre som jag satt fram - utan den har halkat in  under soffan. Nån har en smörgås som den andra inte har och jag plockar fram osten och smöret ur kylskåpet igen. Ett barn har jag fått ut på trappan och detta springer och vädrar i dörren NÄÄÄR KOMMER NI? stup i sekunden och jag bara känner hur kalluften drar kring fötterna. Handskarna finns inte, för de ligger fortfarande i bilen trots att jag VARJE EFTERMIDDAG SÄGER "TA IN HANDSKARNA UR BILEN SÅ ATT NI HAR NÅNTING ATT SÄTTA PÅ ER I MORGON BITTI" men de gör de inte och då får man skylla sig själv och gå ut i bilen utan handskar och sätta på sig de iskalla.
 
Tre väskor med. Och min egen också, plus skridskorna. En Puppekanin glöms på vinden (och JAG VILL OCKSÅ HA MIN GOSIGA HUND MED!) och jag låser upp dörren igen. Stänger och ser att lampan i köket fortfarande lyser. Låser upp, släcker, låser igen. Jag lyfter upp en i bilstolen. JAG KAN SJÄLV, och så får jag lyfta ner igen och 'tålmodigt' titta på när han klättrar upp SJÄLV, FASTNAR och BEHÖVER HJÄÄÄLP. På andra sidan står en annan och hysteridrar i handtaget som inte går upp. JAG FÖRST vrålar de och så knäpper jag bältena i fel ordning - idag igen. Jag får inte fast mitt bälte, tjatar en annan. Och jag tänker MÅ DIESELÅBÄKET STARTA när jag med största frenesi går över bilrutorna med parkeringsbrickan. Och så hostar vi iväg. Hjärtat klappar uppe i halsen och jag har fått tre nya rynkor i pannan.
 
Idag när vi kurvade in på gården på eftermiddagen igen, låg fleecebyxorna ensamma mitt på vägen. Lite snödammiga, överkörda och övergivna. De hann tydligen inte med den här morgonen.
14 kommentarer
Mia

Ja, du Eva, det låter tyvärr väldigt bekant, det där. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite skönt att jag inte är den enda vars morgnar liknar helvetet. "Mammaaaaa, handsken är dåliiiigt!!!!" Mammmmaaaaaa, varför sätter du ALLTID x först?????" Men mAmmmmaaaaa, jag är trött, förstår du int'????" Och visst förstår jag och måste bita mig i tungan för att inte påminna om hur det såg ut på insomningsfronten kvällen innan. Förhoppningsvis är detta, som så mycket annat, övergående. Kämpa på!

Svar: Jag trodde att det nångång skulle bli lättare, men har hållit på såhär i mer eller mindre 1,5 år nu, så jaa. Jag vet inte.
Eva - Kakkakaffe

Sara S

Så mitt i prick!

Svar: Bara sanningen. Hur man än skulle vilja att den inte skulle vara så.
Eva - Kakkakaffe

Michaela

Det låter så bekant. Exakt så är det när jag för. Jag vaknar 6. Duchar och tar det lugnt. Sätter fram lite frukt och dricka åt barnen. Ända tills lite före 7 då jag väcker barnen. Och sen är jag bara snäll och lugn och skyndar lugnt. Klär på och tjatar inget. Och helt samma i bilen. Nån annan sku först, nån ska klättra själv och bildörren ska absolut stängas själv. Men oftast är vi 7.30 i bilen och 8 far jag från dagis.

Och varje gång jag far känner jag sån enorm tomhet. Dit har jag fått med mig två ungar och väskor och fått av dem kläder och kläder på hyllor och det har varit intensivt och sen far jag bara och det är inget. Känns så tomt och skumt och sku helst ha blivit på dagis med dem en stund till.

Barnen tycker inte riktigt om dehär tidiga morgnarna för de hinner inte alls leka. När Micke för dem är det först till 9 och de hinner leka lite. Som tur för jag dem bara sådär 1 gång i veckan så det funkar helt bra. Ändå känns det så lika.

Svar: Jag tycker våra morgnar alltid ha varit kaotiska - oberoende om vi ska på dagis eller inte. Det är bara allt på en gång och jag tappar nerverna på sånt onödigt tjafs, som att jag delar tallriken före åt ena trots att jag har en annan tallrik i andra handen och delar ut den sekunden efter - VOI HÄRRE! Och att de inte kan springa upp på vinden och hämta sina saker själv utan att det är jag som ska springa upp och ner femton gånger på 10 minuter. Och så mycket mer ;) Jag känner mig också helt tömd efter att ha lämnat på dagis, men samtidigt också lättnad över att vi kom oss dit idag igen.
Eva - Kakkakaffe

Sanna

Du är så bra att beskriva morgonkaoset som råder i många familjer nästan varje morgon :-) Du är inte ensam om det tröstar, o det blir bättre med åren.

Svar: Ja, det tröstar! Trodde nog att det löpte mycket smidigare i andra familjer :)
Eva - Kakkakaffe

Östermyran

Förlåt, men fleecebyxorna fick det att rycka i mungiporna på mig. En så välbeskriven berättelse. Vi har bara ett barn, så nåt kaos känns det inte som, men oj så många detaljer man känner igen sig på! Och skamset medger jag att ibland känns det helt övernaturligt att hålla sig lugn med bara en unge att få till dagis...

Svar: Hehe, jaa, det var nog nästan så jag var tvungen att skratta åt eländet också när jag kom körande och funderade vad det var för svart som låg på vägen :)
Eva - Kakkakaffe

Ingrid

Jag ville bara skriva och berätta hur mycket jag älskar ditt blogg. Jag bor här i USA, min mamma är finlandsvensk, och jag njuter varje dag när jag får läsa om hur vi har det ganska lika som småbarnsmamma fastän vi bor långt ifrån varann. Tack för att du orkar skriva och vet att din ärlighet hämtar glädje enda över Atlanten.

Svar: Tack snälla Ingrid för att du säger hej! Det gläder mig också att du får något ut av att läsa mig blogg. Må gott och tack för din omtanke.
Eva - Kakkakaffe

Sofi

Helt fantastiskt. Känner pulsen och svetten och värken i käkarna! Härliga tider man lever :) Må så gott.

Svar: Du vet vad du har att vänta ;)
Eva - Kakkakaffe

Jessica

Underbar beskrivning av morgnar i de flesta barnfamiljers hem!
Sitter som bäst och är alldeles förstörd av dagens gråt och tandgnissel.
Som Michaela också skrev här så är det en sån intensiv tid att det känns så tomt efteråt, när de har kommit till dagis. Och varje gång bannar man sig att det inte gick utan gråt idag heller och undrar vad/var man gör fel. För att igen konstatera att det knappast går att undvika.

Svar: Jag vet inte heller hur och vad man ska göra. De dagar som gått helt bekymmersfritt har varit lätträknade men vad skulle det när fyra personers morgonkemi ska klicka perfekt den tiden på morgonen under stress.
Eva - Kakkakaffe

Erika

Mitt i prick! Speciellt det där neutralglada och ljuva som sedan plötsligt har övergått till att man är hysterisk och inte alls speciellt neutralglad och ljuv i sättet.. Roligt och tröstande att läsa att det tycks vara ungefär så hos de flesta barnfamiljer!

Svar: Ska tänka på er alla hädanefter när jag är frustrerad och uppgiven på morgnarna :)
Eva - Kakkakaffe

AktivaDagar

Härlig beskrivning av ett fenomen som vi är många som känner igen :)

Svar: Det känns alltid lite torftigt efter stormen - att det finns så mycket värre bekymmer, men just då i den stunden är det hemskt hursom.
Eva - Kakkakaffe

Michaela

Eva, du får använda våra cykelbilder! (Jag får kommentarer som är på gamla inlägg till mailen, men det var tydligen den mailen jag checkar 1 gång i månaden...)

Netta

Just nu är jag vårdledig, tack och lov. Men jag minns ju dagismorgnarna med två kids. Inte kul. Nu är det alldeles tillräckligt bestyr att få iväg äldsta till förskolan, fast det bara är några hundra meter bort.
Men en sak som jag tyckte var guld värt var att ungarna åt frukost på dagis. Det tog bort mycket stress. Funkar sånt inte med era tider? Här serverades nog frukost ännu åt de barn som började åtta.

Svar: Jopp, de äter frukost på dagis OCKSÅ. Det är liksom två dukningar på en halvtimme. För att inte göra saker och ting så himla lätt.
Eva - Kakkakaffe

Anonym

På tal om nåt helt annat, har ni varit och testat simparadiset i Jyväskylä, visst är det nyrenoverat? Tänkte om du kan säga om det är värt att köra från Jeppis dit och övernatta på hotell och simma med barnen eller on man skall satsa på Tropiclandia igen en gång...

Svar: Vi simmade mycket då i Laajavuori Rantasipi, eftersom vi då bodde alldeles nära. Tycker inte kan jämföras i storlek med t.ex. Tropiclandia och Eden, men då var det ju alldeles splitternytt och oftast ganska lite folk och lämpligt för små kids. Finns ganska många små olika bassänger men skulle kanske nog satsa på något lite häftigare om man i stort far för sim- och badupplevelsen. Finns ju inga rutschbanor och så.

Fast förresten, nu tänker du säkert på Peurunka?! Dit var vi aldrig sen efter att de hade renoverat stället, så vet faktiskt inte hur det är. Men Peurunka är annars ganska trevligt ställe med fin natur och spår runtomkring. Där finns ju också en ishall och andra motionsmöjligheter, så som helhetsupplevelse tror jag nog att det bra kan konkurrera med Tropiclandia.
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Jo det var nog Peuranka jag tänkte på, hade glömt vad det hette.. Tack för svar skall se vad vi kommer fram till...