Sen sist.

Det var tydligen det som behövdes - en bloggpost om den vidriga medicinen och lite självömkan. För sen plockade jag fram en Panda konfektask från julen med de äckligaste kvar och sen svalde barnet tablett efter tablett och sedan var det ett lyckligt slut på den historien.
 
Idag är det tre år sedan jag blev mamma till min ljuvliga Sindre. Poff, gick tiden. Ibland tänker jag tillbaka och undrar hur jag orkade då. Har svårt att förstå att Marius inte var mer än 2 år och 8 månader då Sindre föddes.
 
Ibland tycker jag att det inte blivit ett dugg lättare. Tjatiga, långa dagar som de strider för minsta lilla, inget kan de hitta på, ropar i mun på varandra, råddar i det oändliga, är ständigt hungriga, ingen orkar klä på sig, ingen ids hänga upp sina kläder. De skriker, jag skriker och jag bara önskar att jag kunde stänga dörren för en stund och ta vägen någonstans.
 
Fast i och för sig var mycket lättare då förr. De hade inte lika hög ljudvolym, deras bråkande var rätt simpelt, åt nån var det bara att hinka fram bröstet, de andra sa inte att maten var äcklig. De somnade i tid på kvällarna (och kunde inte klättra ur spjälsängen) och de sov evighetslånga stunder på dagarna. Fattade det bara inte då, att det inte blir ett dugg lättare fastän de växer. Man vet bara inte vad som väntar.
 
Men ändå är jag glad att vi är här idag. Att vi är förbi den mesta småbarnstiden. Gläds över att de kan kommunicera med ord, att de kan sköta sina vessabestyr själva, att de äter utan klott, har egna kompisar och intressen. Uppskattar att de är så stora att vi kan inteagera aktiviter på ett helt annat sätt än när de var mindre och det mesta handlade om övervakning.
 
Jag var ändå inte jätteglad när syskonen som jag med mycket möda väckt vi sju under alla veckans morgnar, mycket ljudligt tyckte att det på lördag morgon å andra sidan var tjohejsan att vakna 05:30. Och halvtrötta barn i kombination med sockersöt eftermiddag gjorde kalasandet kortvarigt, för det enda som hjälper är luft och så mycket fysisk aktivitet som går att få ur de korta benen.
 
 
 
6 kommentarer
Bitte

Hear, hear. Jag låg också och tänkte på att twinsen var lite enklare att handskas med när en inte sprang bort - eller när de inte hela tiden strider som samma leksaker och ropar mamma! pappa! kom! stup i kvarten. Å andra sidan vill inte jag heller byta tillbaka, aldrig.

Svar: Jag har faktiskt tänkt på dig - hur man orkar med två som vår Sindre på samma gång. Fast jag tror vi är igenom den värsta krisen där nu. Får bara vänta på nästa då ;)
Eva - Kakkakaffe

Melli

Stort,stort GRATTIS till den lille guldklimen och hans familj! Sockersöta Sindre,hoppas han haft en bra dag! :)
O ja, alla tider har sina för-och nackdelar. Vänta bara sen då de blir ännu fulare i mun och tycker ni är värsta idioterna (lever med en låtsastonåring på tio år och hans syskon som apar efter det bästa de kan).. Hohhoh.

Svar: Jaa, jag vet ju! Både hur det är i lågstadiet och högstadiet. Oj hoh hoh.
Eva - Kakkakaffe

mammaspring

Stort grattis till Sindre.
Inte för att jag har erfarenhet av tre ungar (ännu) men år har jag i alla fall i cv:n. Och då kan jag säga att jag ändå tycker det blir lättare.
7-åringen leker hur bara som helst med 4-åringen. Även om de både skriker, river, sprakar och bits mellan varven. Men som sagt - de är också bästa vänner.
Jag tycker faktiskt det blir lättare. För plötsligt sköter de det mesta själv. Och 7-åringen hjälper 4-åringen med påklädning och att hälla upp saft etc. då det behövs.
u har ju ni mycket tätare mellan 1,2 och 3. Men det betyder också att ni snart kommer att ha riktigt självständiga ungar hemma - hela bunten!
Tycker ditt inlägg var så lysande eftersom det var rakt upp och ner ärligt!

Svar: Tack. Två funkar alltid jättebra ihop hemma hos oss (i alla kombinationer), men när trean (här oftast den yngsta) sällar sig till sällskapet, uppgraderas allt gånger 5. Och vår stora har ett enormt kompisbehov. Tjatar hål i mina öron vareviga dag - trots att de hänger med andra barn dagligen på dagis.
Eva - Kakkakaffe

Sandra -vardagsflow

Nej säg inte att det blir tyngre när de blir äldre?! ;) Det betyder med andra ord att jag minsann ska njuta nu när man har EN ettåring, som dessutom är LUGN, för det mesta ganska TYST, och har megamycket TÅLAMOD? :P

Svar: Jag skulle gärna byta ;) Haha, nä - bajsblöjorna vill jag inte ha tillbaka. Och inte heller maten under bordet. Äh, kanske är det bara jag som har så aktiva och levande barn - som någon så fint uttryckte det :)
Eva - Kakkakaffe

Anette

Grattis till Sindre och tack för en bra blogg :). I mina svaga stunder tycker jag fortfarande att, nej, det har inte blivit så mycket lättare. Mina barn är i skolåldern... Det ändrar ju skepnad hela tiden. Med större barn blir det andra saker som ska redas upp och andra bekymmer. Och fast de är stora behöver de ju en ändå. På annat sätt. Det som är bra med stora barn är ju att de är sällskap åt en på ett helt annat sätt än små barn. Men de får också mer egen vilja ju större de blir ;). Och nej, inga ensamma lugna stunder om kvällarna mer, snarare så att föräldrarna somnar före barnen...

Maria

När tyckte du att det svängde, från att ha små barn som mest kräver övervakning, till att faktiskt kunna ta sig ut på olika aktiviteter, typ vandra, simma i simhallen, slalom, skrinna med alla barn involverade?

Svar: Nå egentligen har vi ju gjort allt hela tiden redan i fem år, men skulle säga att det var först i höst som jag verkligen kände att jag fick mer än vad det tog. Inte har heller våra barn tyckt att alla aktiviteter alltid varit jätteroliga, men jag tror på att "truga" och vara envis och de visade också stor entusiasm under höstens alla vandringar - i en helt annan klass än tidigare. Simma tycker jag fortfarande är rätt påfrestande, eftersom Sindre kan hoppa i bassängen precis var som helst och kräver att man är påpasslig men det underlättar dock mycket att Marius är helt självständig i bassängen nuförtiden. Jag har ju så ofta gjort saker själv med alla tre men det har samtidigt gett mig en kick av att klara av att simma med alla tre, skida med dem, osv - även om jag oftast känt mig som en urvriden trasa när vi kommit hem igen.
Eva - Kakkakaffe