Varje morgon.

Någon gång borde jag kolla blodtrycket 07:45 på morgonen. Den tiden på dygnet förkortas alltid min livslängd med några timmar.
 
Jag vaknar alltsomoftast prick klockan sex. Min timme mellan sex och sju är helig. Hämtar Vasabladet och sätter i motorvärmaren. Äter frukost, dricker kaffet och läser tidningen i knäpptystnad. Klär mig, sätter fram barnens kläder, kollar igenom nån skolartikel och matar undan kvällssena mail från webshoppen. Borde egentligen elda också, men har prutat på det. Hinner inte. Pyltar i stället på mig tjocktröja och stickastrumpor.
 
Väcker barnen klockan sju. Försöker låta så gladneutral som möjligt och bär ner dem, mjukvarma, en i gången genom den iskalla hallen. Tassar kring dem med största försiktighet för att jag inte ska stiga nån på tårna. Pajar och slätar. Försöker skynda så långsamt det är möjligt samtidigt som vi måste framåt hela tiden. Kokar gröt om nån vill det, brer smörgås om nån vill det, skalar mandarin om nån vill det. Är snäll och ljuv, lugn i rösten, lätt på fot. Gör allt för att undvika gråten, utbrotten, gnället.
 
Ända tills klockan blir tjugofem före. Då finns inte strumpan längre som jag satt fram - utan den har halkat in  under soffan. Nån har en smörgås som den andra inte har och jag plockar fram osten och smöret ur kylskåpet igen. Ett barn har jag fått ut på trappan och detta springer och vädrar i dörren NÄÄÄR KOMMER NI? stup i sekunden och jag bara känner hur kalluften drar kring fötterna. Handskarna finns inte, för de ligger fortfarande i bilen trots att jag VARJE EFTERMIDDAG SÄGER "TA IN HANDSKARNA UR BILEN SÅ ATT NI HAR NÅNTING ATT SÄTTA PÅ ER I MORGON BITTI" men de gör de inte och då får man skylla sig själv och gå ut i bilen utan handskar och sätta på sig de iskalla.
 
Tre väskor med. Och min egen också, plus skridskorna. En Puppekanin glöms på vinden (och JAG VILL OCKSÅ HA MIN GOSIGA HUND MED!) och jag låser upp dörren igen. Stänger och ser att lampan i köket fortfarande lyser. Låser upp, släcker, låser igen. Jag lyfter upp en i bilstolen. JAG KAN SJÄLV, och så får jag lyfta ner igen och 'tålmodigt' titta på när han klättrar upp SJÄLV, FASTNAR och BEHÖVER HJÄÄÄLP. På andra sidan står en annan och hysteridrar i handtaget som inte går upp. JAG FÖRST vrålar de och så knäpper jag bältena i fel ordning - idag igen. Jag får inte fast mitt bälte, tjatar en annan. Och jag tänker MÅ DIESELÅBÄKET STARTA när jag med största frenesi går över bilrutorna med parkeringsbrickan. Och så hostar vi iväg. Hjärtat klappar uppe i halsen och jag har fått tre nya rynkor i pannan.
 
Idag när vi kurvade in på gården på eftermiddagen igen, låg fleecebyxorna ensamma mitt på vägen. Lite snödammiga, överkörda och övergivna. De hann tydligen inte med den här morgonen.
14 kommentarer

Slalomsöndag.

 
I sista stund fick jag kalla fötter och ringde momma. Kan du ta Sindre ändå? Vi skulle åka slalom idag och har jag bestämt att vi ska åka slalom, så ska vi det - oberoende vad. Men jag fick ingen annan vuxen med mig och när Marius började prata railar, guppor och ramper och jag såg Sindre första gången på slalomskidor framför mig, började jag tro på min överkvinna. Dessutom såg jag hur vi, fyra personer på fyra och en halv sekund skulle ställa oss på startplats och nappa ankarliften åt oss, då jag vet att två av dem varken är fågel eller fisk - och skulle jag ens få ta tre ungar i liften upp? Och ingen styrlina hade jag heller.
 
Och det var en himla tur.
 
För Celine hade glömt hur skidornas tår skulle lukta på varandra och grätfnittrade sig genom den första timmen och mitt tålamod krympte til minimum KONCENTREEEERA DIG, före det plötsligt släppte och ungen plogade sig genom snygga svängar nerför pisten.
 
Och Marius, vars största kall i livet är idrott, försvann ner i det djupa diket, gjorde en sväng uppåt stenväggen, lättade över guppet och gjorde en svängom inne i skogen. Så starka nerver man borde ha.
 
Vad ska vi hitta på i morgon då? frågar dom vid läggdags. Jag börjar nämligen sent, och efter lördagsskrinning och söndagsslalom är det kanske måndagsskidning i tur. Det är ett angenämt vinterbekymmer att varva alla världens vinteraktiviteter.
 
Bara någon skulle laga maten, städa huset, elda i spisen och tvätta våra kläder också. Thomas?
 
1 kommentar

Sen sist.

Det var tydligen det som behövdes - en bloggpost om den vidriga medicinen och lite självömkan. För sen plockade jag fram en Panda konfektask från julen med de äckligaste kvar och sen svalde barnet tablett efter tablett och sedan var det ett lyckligt slut på den historien.
 
Idag är det tre år sedan jag blev mamma till min ljuvliga Sindre. Poff, gick tiden. Ibland tänker jag tillbaka och undrar hur jag orkade då. Har svårt att förstå att Marius inte var mer än 2 år och 8 månader då Sindre föddes.
 
Ibland tycker jag att det inte blivit ett dugg lättare. Tjatiga, långa dagar som de strider för minsta lilla, inget kan de hitta på, ropar i mun på varandra, råddar i det oändliga, är ständigt hungriga, ingen orkar klä på sig, ingen ids hänga upp sina kläder. De skriker, jag skriker och jag bara önskar att jag kunde stänga dörren för en stund och ta vägen någonstans.
 
Fast i och för sig var mycket lättare då förr. De hade inte lika hög ljudvolym, deras bråkande var rätt simpelt, åt nån var det bara att hinka fram bröstet, de andra sa inte att maten var äcklig. De somnade i tid på kvällarna (och kunde inte klättra ur spjälsängen) och de sov evighetslånga stunder på dagarna. Fattade det bara inte då, att det inte blir ett dugg lättare fastän de växer. Man vet bara inte vad som väntar.
 
Men ändå är jag glad att vi är här idag. Att vi är förbi den mesta småbarnstiden. Gläds över att de kan kommunicera med ord, att de kan sköta sina vessabestyr själva, att de äter utan klott, har egna kompisar och intressen. Uppskattar att de är så stora att vi kan inteagera aktiviter på ett helt annat sätt än när de var mindre och det mesta handlade om övervakning.
 
Jag var ändå inte jätteglad när syskonen som jag med mycket möda väckt vi sju under alla veckans morgnar, mycket ljudligt tyckte att det på lördag morgon å andra sidan var tjohejsan att vakna 05:30. Och halvtrötta barn i kombination med sockersöt eftermiddag gjorde kalasandet kortvarigt, för det enda som hjälper är luft och så mycket fysisk aktivitet som går att få ur de korta benen.
 
 
 
6 kommentarer