Varje morgon.

Någon gång borde jag kolla blodtrycket 07:45 på morgonen. Den tiden på dygnet förkortas alltid min livslängd med några timmar.
 
Jag vaknar alltsomoftast prick klockan sex. Min timme mellan sex och sju är helig. Hämtar Vasabladet och sätter i motorvärmaren. Äter frukost, dricker kaffet och läser tidningen i knäpptystnad. Klär mig, sätter fram barnens kläder, kollar igenom nån skolartikel och matar undan kvällssena mail från webshoppen. Borde egentligen elda också, men har prutat på det. Hinner inte. Pyltar i stället på mig tjocktröja och stickastrumpor.
 
Väcker barnen klockan sju. Försöker låta så gladneutral som möjligt och bär ner dem, mjukvarma, en i gången genom den iskalla hallen. Tassar kring dem med största försiktighet för att jag inte ska stiga nån på tårna. Pajar och slätar. Försöker skynda så långsamt det är möjligt samtidigt som vi måste framåt hela tiden. Kokar gröt om nån vill det, brer smörgås om nån vill det, skalar mandarin om nån vill det. Är snäll och ljuv, lugn i rösten, lätt på fot. Gör allt för att undvika gråten, utbrotten, gnället.
 
Ända tills klockan blir tjugofem före. Då finns inte strumpan längre som jag satt fram - utan den har halkat in  under soffan. Nån har en smörgås som den andra inte har och jag plockar fram osten och smöret ur kylskåpet igen. Ett barn har jag fått ut på trappan och detta springer och vädrar i dörren NÄÄÄR KOMMER NI? stup i sekunden och jag bara känner hur kalluften drar kring fötterna. Handskarna finns inte, för de ligger fortfarande i bilen trots att jag VARJE EFTERMIDDAG SÄGER "TA IN HANDSKARNA UR BILEN SÅ ATT NI HAR NÅNTING ATT SÄTTA PÅ ER I MORGON BITTI" men de gör de inte och då får man skylla sig själv och gå ut i bilen utan handskar och sätta på sig de iskalla.
 
Tre väskor med. Och min egen också, plus skridskorna. En Puppekanin glöms på vinden (och JAG VILL OCKSÅ HA MIN GOSIGA HUND MED!) och jag låser upp dörren igen. Stänger och ser att lampan i köket fortfarande lyser. Låser upp, släcker, låser igen. Jag lyfter upp en i bilstolen. JAG KAN SJÄLV, och så får jag lyfta ner igen och 'tålmodigt' titta på när han klättrar upp SJÄLV, FASTNAR och BEHÖVER HJÄÄÄLP. På andra sidan står en annan och hysteridrar i handtaget som inte går upp. JAG FÖRST vrålar de och så knäpper jag bältena i fel ordning - idag igen. Jag får inte fast mitt bälte, tjatar en annan. Och jag tänker MÅ DIESELÅBÄKET STARTA när jag med största frenesi går över bilrutorna med parkeringsbrickan. Och så hostar vi iväg. Hjärtat klappar uppe i halsen och jag har fått tre nya rynkor i pannan.
 
Idag när vi kurvade in på gården på eftermiddagen igen, låg fleecebyxorna ensamma mitt på vägen. Lite snödammiga, överkörda och övergivna. De hann tydligen inte med den här morgonen.
14 kommentarer