I ett sandtag.

 
Äntligen! Efter veckor och månader av vandring, mer vandring och ännu mer vandring, varvat med cykelturer längs den mjuka, gyttjiga Stenlundsvägen som är full av gropar - fick vi äntligen göra något annat. Vi har förmodligen Finlands minsta snömängd och det millimetertunna snötäcket lyckas endast göra världen till en lite ljusare och trevligare plats att leva på. Så hos oss har vi inte det minsta skidföre. (Och det är sådana här dagar jag saknar Jyväskylä.)
 
Men minusgrader har vi ju också haft hos oss. Inte till den grad att havet skulle ha lagt sig till ro och inbjuder till oändliga vidder av stillhet men nog så att isen i några sandtag frusit sig så tjock att vi kunde leta fram våra skridskor. Och vilken frihet och glädje att få glida fram över lite skrovlig naturis, i skogen i skydd av den envist kalla havsvinden, i det orange ljuset som lyckades tränga sig igenom väggen av trädstammar på några få ställen.
 
Det gav oss en stund. Då barnen koncentrerade sig på annat än varandra. Då kinderna rosades, de spelade om samma puck och energin förbrukades på rätt sätt. För syskonkärlek i all ära - men den är verkligen inte lätthanterlig.
2 kommentarer
Lina

roligt se att någon vuxen också har hjälm på isen

Svar: Ja! Jag kan bli så provocerad själv av att vuxna inte använder hjälm, att jag går i taket ;) Speciellt om de inte använder i barns sällskap.
Eva - Kakkakaffe

Lina

Hej igen. Måste bara fråga dej om du använder hjälm i pulkabacken också? Använder era barn de? Googlade lit från Sverige och där tycks ungarna iallafall använda och även vissa föräldrar.

Svar: Beror på backe. När vi bodde i Jyväskylä, barnen var små och pulkabacken stor, använde de. Här, där backen är en liten minikulle, använder de inte.
Eva - Kakkakaffe