Den framgångsrika julaftonen.

Jag bävade faktiskt lite för julafton. Inte minst med tanke på hur dagarna före hade utspelat sig. Jag vet inte om det var förväntan, tristess eller bara hederligt trots som gjorde inledningen av jullovet outhärdligt men kanske den kombinationen tillsammans med en mycket terminstrött mamma och en veckas bortaarbetande pappa gjorde att ungarna släppte alla hämningar.
 
Och tidigareårsjular minns jag också som en enda lång väntan med uppskruvade barn på hypervarv med ständig uppassning av mat och andra bestyr. Och ett ständigt godisvaktande.
 
Men som av en uppenbarelse vaknade vi sent, till ett alldeles tyst hus. (Ungarna vaknar i och för sig alltid efter sex, men de klarar sig numera själva och så länge man hör dem strida mellan varven, så vet man att de är i liv.) Förmiddagsstöket lyckades vi mirakulöst mota i grind genom att de fick öppna den "bästa" julklappen - ett djursjukhus, som faktiskt sysselsatte vilddjuren över förväntan. Sedan förebyggde vi energiöverskottet genom att i tre olika omgångar fösa ut dem på gården och PROMENERA till morfar för att bereda grund för ett bra matintag - vilket ÄVEN det lyckades och de slevade i sig som om de inte ätit på dagar. Så efter sex års stående bord med butlersuppgifter, kunde vi äntligen sitta ner och äta i lugn och ro och tystnad.
 
Och sen kom tomten redan 16:30. Så tidigt att de inte ens hann börja vänta på den, än mindre jaga upp sig. Dessutom var årets julklappshög rekordliten med endast ett fåtal klappar per barn och detta resulterade i att vardagsrummet inte förvandlades till ett bombnedslag av papper och prylar, utan var och en hade en liten prydlig hög med saker som inte förorsakade kaos i vårt relativt städade vardagsrum.
 
Sen somnade de i normal tid och vi drack vin, spelade spel och tittade på Pretty Woman. Och för första gången var julen så fridfull, lugn och skön som man bara önskar sig och som den alltid ser ut på bild. Skillnaden var bara att jag i år inte tog en enda bild med kameran, utan bara levde med i aftonen. Just där och då.
1 kommentar
Netta

Visst ändras det då barnen blir äldre, vi har visserligen lilla fröken på knappa två, men hon är ett ganska lätt fall. Det här är andra året som vi kört tidig tomte, 15.30. Ifjol var det en nödlösning orsakad av helt andra orsaker, men i år valde vi det för att det visade sig vara en superlösning. Lite hann våra barn börja vänta, men det blev aldrig olidligt och det eviga löpandet runt huset blev aldrig av. Dessutom hann båda de äldre bygga ihop sina legobyggsatser redan på julaftonskvällenl. Jag rekommenderar helt klart tidig tomte.