Hur vissa saker bara kan vara bättre än andra.

 
Jag har länge velat ha ringar åt barnen att hänga i inomhus. Jag har speciellt önskat att de skulle vara i trä - precis sådana där som finns i skolornas jumppasalar. Men vi har inte tyckt att vi har haft utrymme. För vi har inte velat ha dem i barnens rum - utan på en sådan plats att de skulle komma i användning många gånger dagligen. För så har också våra goda vänner det - ringarna hänger i anslutning till köket och vardagsrummet och varje gång vi är där, inser jag att inget barn kan gå förbi dem utan att hänga några sekunder, gunga ett varv framochtillbaka, göra en kullerbytta eller någon annan konst. Och detta har fascinerat mig.
 
Så jag beställde, trots allt, ett ringpar i alla fall åt våra egna barn och åt syskonbarnen i julklapp. Vi tänkte att vi kanske ändå kan leva med att sätta upp ett par i balken mittemellan köket och vardagsrummet fastän det är mitt ivägen - att det går att sätta en krok i väggen som man kan häkta krokarna när de stör.
 
Redan under julaftonskvällen visade sig ringarna bli en succé. Träringarna i det slätaste trä och anpassade för barnhänder. För ingen kunde gå förbi ringarna utan att ta sig en svängom i ringarna. Och det är just det här som är den bästa träningen för barnen. På ett omedvetet (och "gratis") sätt tränar de styrka, balans och kroppsbehärskning samt en rad andra motoriska egenskaper varje gång de greppar ringarna som finns där framför dem hela tiden.
 
Och i samma eufori av lyckad julklapp insåg jag att det är ju är en perfekt Polkuped-produkt, eftersom den har alla kvalitéer som är viktiga för oss i val av produkter: Den sätter barnets rörelse i fokus, det är en enkel och hållbar produkt av hög kvalité som inte ska förorsaka en massa reklamationer och dessutom är den tillverkad i Finland av finskt material av ett mindre företag. Och om nu julaftonen kan ses som fredad ledig dag, väntade vi tålmodigt till juldagen för att forska i saken. Den stora fördelen med att samarbeta med mindre företag, är att kommunikationen ofta är snabb och vänlig och det dröjde inte mer än en löplänk (på juldagen!) före jag med glädje kunde lägga ut gymnastikringar till försäljning i vår egen butik. För det har blivit på det sättet vi jobbar och därför kommer aldrig vårt produktutbud att bli särskilt brett. Det är bara vissa produkter som är bra nog att platsa i butiken.
 
Men ringarna - de rekommenderar  jag varmt när folk har återhämtat sig från julaftonspärsen. Jag tänker att de till och med kan fungera som doppresent.
 
4 kommentarer

I ett sandtag.

 
Äntligen! Efter veckor och månader av vandring, mer vandring och ännu mer vandring, varvat med cykelturer längs den mjuka, gyttjiga Stenlundsvägen som är full av gropar - fick vi äntligen göra något annat. Vi har förmodligen Finlands minsta snömängd och det millimetertunna snötäcket lyckas endast göra världen till en lite ljusare och trevligare plats att leva på. Så hos oss har vi inte det minsta skidföre. (Och det är sådana här dagar jag saknar Jyväskylä.)
 
Men minusgrader har vi ju också haft hos oss. Inte till den grad att havet skulle ha lagt sig till ro och inbjuder till oändliga vidder av stillhet men nog så att isen i några sandtag frusit sig så tjock att vi kunde leta fram våra skridskor. Och vilken frihet och glädje att få glida fram över lite skrovlig naturis, i skogen i skydd av den envist kalla havsvinden, i det orange ljuset som lyckades tränga sig igenom väggen av trädstammar på några få ställen.
 
Det gav oss en stund. Då barnen koncentrerade sig på annat än varandra. Då kinderna rosades, de spelade om samma puck och energin förbrukades på rätt sätt. För syskonkärlek i all ära - men den är verkligen inte lätthanterlig.
2 kommentarer

Den framgångsrika julaftonen.

Jag bävade faktiskt lite för julafton. Inte minst med tanke på hur dagarna före hade utspelat sig. Jag vet inte om det var förväntan, tristess eller bara hederligt trots som gjorde inledningen av jullovet outhärdligt men kanske den kombinationen tillsammans med en mycket terminstrött mamma och en veckas bortaarbetande pappa gjorde att ungarna släppte alla hämningar.
 
Och tidigareårsjular minns jag också som en enda lång väntan med uppskruvade barn på hypervarv med ständig uppassning av mat och andra bestyr. Och ett ständigt godisvaktande.
 
Men som av en uppenbarelse vaknade vi sent, till ett alldeles tyst hus. (Ungarna vaknar i och för sig alltid efter sex, men de klarar sig numera själva och så länge man hör dem strida mellan varven, så vet man att de är i liv.) Förmiddagsstöket lyckades vi mirakulöst mota i grind genom att de fick öppna den "bästa" julklappen - ett djursjukhus, som faktiskt sysselsatte vilddjuren över förväntan. Sedan förebyggde vi energiöverskottet genom att i tre olika omgångar fösa ut dem på gården och PROMENERA till morfar för att bereda grund för ett bra matintag - vilket ÄVEN det lyckades och de slevade i sig som om de inte ätit på dagar. Så efter sex års stående bord med butlersuppgifter, kunde vi äntligen sitta ner och äta i lugn och ro och tystnad.
 
Och sen kom tomten redan 16:30. Så tidigt att de inte ens hann börja vänta på den, än mindre jaga upp sig. Dessutom var årets julklappshög rekordliten med endast ett fåtal klappar per barn och detta resulterade i att vardagsrummet inte förvandlades till ett bombnedslag av papper och prylar, utan var och en hade en liten prydlig hög med saker som inte förorsakade kaos i vårt relativt städade vardagsrum.
 
Sen somnade de i normal tid och vi drack vin, spelade spel och tittade på Pretty Woman. Och för första gången var julen så fridfull, lugn och skön som man bara önskar sig och som den alltid ser ut på bild. Skillnaden var bara att jag i år inte tog en enda bild med kameran, utan bara levde med i aftonen. Just där och då.
1 kommentar