Ser och lär.

Nästan tre veckor senare, stupar jag i alla fall inte i säng när jag kommer hem från jobbet. Jag sjunker bara ner, tung och tyst och lyssnar på babblet från ungarna som aldrig tar slut. Jag sätter mig vid dukat bord och jag känner hur kraften, energin och förmågan återvänder i takt med att jag tuggar maten och sörplar kaffet ur muggen. Och jag orkar springa lite igen, vika kläder, fylla diskmaskinen. Försöker verkligen lämna jobbet på jobbet men sitter ändå och planerar om kvällarna.
 
Och jag kollar väderleksrapporten OCH DET SKA INTE REGNA I MORGON! Jag har fått en fråga tusen gånger fler än alla andra under mina första veckor: Ska vi vara ute eller inne? Och alltid känns det som om jag tar fel beslut - säger jag inne börjar solen skina ute och säger jag ute, väller regnet förstås ner.
 
Men på torsdagar får man bullar och gott, Stina som är min arbetsrumskollega skolar och ledsagar mig rakt på sak och i veckan tog jag mina stora elever på yoga och blev själv mycket hänryckt. I väskan har jag en hop med projektuppgifter som jag ska göra min allra första bedömning på och idag kunde jag bokföra det första stukade basketfingret.
 
Men tre veckor senare är jag (till all lycka) (redan) ändå betydligt mer rutinerad än vad jag var för tre veckor sedan.
1 kommentar
mamma till 4

Hej Eva
Läst din blogg sen Marius var liten och har alltid varit imponerad av din energi och ditt sunda förnuft.
Har själv varit ung mamma i tiden och skolat mig samtidigt men haft lite större ålderskillnad på dem än du.
Nu till min stora förtjusning får barn nr 3 ha dej som gymnastiklärare i gymnasiet.


Svar: Tack :) Jag har ju inte "officiellt" skrivit på bloggen var jag jobbar, så det blir trevliga möten både i kollegiet och bland andra när jag "plötsligt" är där :)
Eva - Kakkakaffe