Utekalas.

 
Idag firades vår guddotter Signe med årets hittills mest geniala kalas. Signe var inte ens fyra veckor gammal när hon ifjol gjorde sin första vandringshelg och för henne som har hängt en otrolig mängd kilometrar på ryggen sedan dess - alltid nöjd och glad - var ett utekalas som inkluderade vandring förmodligen det mest naturliga kalaset i världen. För vid ett stilla och spegelblankt Risnästräsk smakade bullarna himmelskt och med tio barn, varav de flesta har ovanligt mycket spring i sina ben, fanns det oändligt med yta att springa på mellan bullatuggorna. För visst har vi stretat på mellan varven, men i höst känns det verkligen som om vi lön för alla gånger vi släpat barnen ut i skogen, och vi själva också kan njuta av att bara gå, av naturen och av ron runtomkring oss, då barnens ryggtavlor bara syns springa ifrån framför en.
 
Och till all lycka blir det favorit i repris, för Celine fyller ju alldeles snart hon också och önskade mest av allt i världen ett kalas vid Risnästräsket hon med, att vi skulle sova i tält och grilla pinnbröd. Och det låter inte som någon hopplös idé. Alls.
 
"Bara vi tar med ficklamporna så att vi vet var vi ska kissa på natten."
5 kommentarer

Rekord.

 
När alla andra sökte sig till stugor och vatten, begav vi oss till skogs med kantareller, Aromabröd och bullar i ryggsäcken. Fast egentligen hade jag glömt att det var villaavslutning men det berörde inte oss så mycket. För barnen hade vandringslängtat hela veckan och hade vi bara haft ett tält som vi alla rymts i, hade vi begett oss på övernattningsresa - men nu har jag i varje fall beställt ett tre personers till, så om det hinner anlända inkommande vecka, får det bli nästa helgs bravad.
 
Åtta skogskilometrar blev det idag! Så långt har inget av barnen vandrat förut - Sindre som också gick varendaste meter själv, eftersom jag glömde manducan hemma - den brukar alltid hänga med i reserv. På sex och en halv timme fördelade vi kilometrarna men halvvägs, vid den sena lunchpausen somnade Sindre plötsligt mitt i en mening och vi var tvungen att dröja kvar en god stund innan vi kunde vandra vidare. Inte för att det gjorde så mycket, för de två stora sysselsatte sig med att klättra i sjutton träd så det bara svajade uppe i kronorna och leka kurragömma. Och Thomas som också hade hunnit terrängspringa 30 kilometer tidigt på morgonen, fick vila ögonen. För middagsvilan gjorde gott och det var med ett ovanligt glatt humör de alla orkade tillbaka till bilen. På ett år har vi fördubblat sträckorna som barnen orkar gå.
 
Sen visste ändå Marius att det skulle skjutas raketer ikväll och vi körde bara hem via för att hämta en chipspåse och mera vatten för att kunna laga varmt te åt oss nere på bryggan vid båthusen i hopp om att få se nån raket i den ljusa kvällen. På håll hörde vi några smällare och det räckte för att de skulle vara nöjda att åka hem och krypa ner mellan lakanen i sängen.
 
Det var en fin dag.
5 kommentarer

Ser och lär.

Nästan tre veckor senare, stupar jag i alla fall inte i säng när jag kommer hem från jobbet. Jag sjunker bara ner, tung och tyst och lyssnar på babblet från ungarna som aldrig tar slut. Jag sätter mig vid dukat bord och jag känner hur kraften, energin och förmågan återvänder i takt med att jag tuggar maten och sörplar kaffet ur muggen. Och jag orkar springa lite igen, vika kläder, fylla diskmaskinen. Försöker verkligen lämna jobbet på jobbet men sitter ändå och planerar om kvällarna.
 
Och jag kollar väderleksrapporten OCH DET SKA INTE REGNA I MORGON! Jag har fått en fråga tusen gånger fler än alla andra under mina första veckor: Ska vi vara ute eller inne? Och alltid känns det som om jag tar fel beslut - säger jag inne börjar solen skina ute och säger jag ute, väller regnet förstås ner.
 
Men på torsdagar får man bullar och gott, Stina som är min arbetsrumskollega skolar och ledsagar mig rakt på sak och i veckan tog jag mina stora elever på yoga och blev själv mycket hänryckt. I väskan har jag en hop med projektuppgifter som jag ska göra min allra första bedömning på och idag kunde jag bokföra det första stukade basketfingret.
 
Men tre veckor senare är jag (till all lycka) (redan) ändå betydligt mer rutinerad än vad jag var för tre veckor sedan.
1 kommentar