Utekalas.

 
Idag firades vår guddotter Signe med årets hittills mest geniala kalas. Signe var inte ens fyra veckor gammal när hon ifjol gjorde sin första vandringshelg och för henne som har hängt en otrolig mängd kilometrar på ryggen sedan dess - alltid nöjd och glad - var ett utekalas som inkluderade vandring förmodligen det mest naturliga kalaset i världen. För vid ett stilla och spegelblankt Risnästräsk smakade bullarna himmelskt och med tio barn, varav de flesta har ovanligt mycket spring i sina ben, fanns det oändligt med yta att springa på mellan bullatuggorna. För visst har vi stretat på mellan varven, men i höst känns det verkligen som om vi lön för alla gånger vi släpat barnen ut i skogen, och vi själva också kan njuta av att bara gå, av naturen och av ron runtomkring oss, då barnens ryggtavlor bara syns springa ifrån framför en.
 
Och till all lycka blir det favorit i repris, för Celine fyller ju alldeles snart hon också och önskade mest av allt i världen ett kalas vid Risnästräsket hon med, att vi skulle sova i tält och grilla pinnbröd. Och det låter inte som någon hopplös idé. Alls.
 
"Bara vi tar med ficklamporna så att vi vet var vi ska kissa på natten."
5 kommentarer