I natten.

 
 
 
Jag skulle packa ikväll. Jag vet ju hur det är att packa när de inte sover. Och varje gång lovar jag mig själv att inte göra om det. Jag packade dock inte. Klockan rann iväg som vanligt, samtidigt som den ljuvliga svala luften slingrade sig allt längre in i huset från den öppna ytterdörren.
 
Jag stod en stund ute. Tog in en ensam puppekanin som låg i det daggvåta gräset. Tittade en stund på de färgglada lyktorna som hängde mellan lönnarna och lyste allt klarare ju mer skymningen föll. Lät vagnen stå kvar mitt på gräsmattan, plockade upp ett par minikalsonger från trappan. Blickade ut över ängen som höll på att lindas in ett hölje av dimma och rätade på ryggen medan jag obekvämt tassade med bara fötter över stenarna.
 
Borde ha lagt mig sedan länge. För man måste vara trött efter sommardagar som man vill aldrig ska ta slut. I alla fall på kvällen när man hör kylskåpets surr igen. Sommar med barn är så fantastiskt, uttömmande, enervererande, enastående och bisarrt på samma gång att det inte går att förklara ifall man inte gjort det.
 
Och alltid kommer det en morgondag man inte vet vad den bjuder på. Förutom en mångfald av känslor. Så lycklig jag knäpper av den ensamma lampan och tassar upp den ljusgråa trätrappan i vad som nu redan är mörk natt.
 
 
 
 
 
4 kommentarer

Favoritbilden.

 
Den här bilden har inte jag tagit, utan Anna med sin telefon. Den är från idag och innehåller så himla mycket kärlek. Marius som har somnat där på sikryssjorna och morfar i bakgrunden. I strömmingsbåten en ljuvlig sommardag. Doft av hav och sjögräsingrodda fiskebragd, skrik av fiskmåsar och ett evighetslångt monotont tuff-tuff-tuffande av den femtio år gamla fiskebåten. Pappa som dessutom fyllde 53 år idag. För 48 år sedan kunde man med stor säkerhet ha kunnat ta en nästintill exaktlikadan bild som idag - då med pappa sovandes på ryssjorna. Därför tycker jag så mycket om den här bilden. Kan till och med vara den bästa bilden någonsin.
 
5 kommentarer

Kvällen.

 
På kvällen hade vi tråkigt. Thomas jobbade och ungarna låg på golvet och brölade neeej på allt jag föreslog de kunde göra. Ingen orkade hoppa trampolin, bygga lego, leka doktor, pyssla med modellera, städa, vattna blommor, leka i sandlådan eller läsa böcker. De orkade bara ligga bredvid varandra på golvet och sparka på den andres ben och ingen ville bli sparkad fastän de alla ändå sparkade tillbaka. Och sånt gör mig fullständigt galen. Då det gnider mellan dem och det byggs upp en vulkan av retsamheter och provokation och så eggar de och trissar upp varandra. Som alltid slutar med att alla gråter och jag ropar mig hes av irritation. Och det är i de situationerna man borde ligga steget före - även om man alltid inte orkar.
 
Men idag gjorde jag det och vi lämnade huset hals över huvud. Middagen fick stå kvar på bordet, medan vi trampade iväg längs grusvägen upp mot byn och den extra energin utmynnade i den friska luften. Lika tacksamt som vanligt styrde vi kosan mot morfar, som föreslog att vi skulle komma med och vittja lite abborrnät och vi funderar aldrig särskilt länge på saker och ting.
 
1 kommentar