I natten.

 
 
 
Jag skulle packa ikväll. Jag vet ju hur det är att packa när de inte sover. Och varje gång lovar jag mig själv att inte göra om det. Jag packade dock inte. Klockan rann iväg som vanligt, samtidigt som den ljuvliga svala luften slingrade sig allt längre in i huset från den öppna ytterdörren.
 
Jag stod en stund ute. Tog in en ensam puppekanin som låg i det daggvåta gräset. Tittade en stund på de färgglada lyktorna som hängde mellan lönnarna och lyste allt klarare ju mer skymningen föll. Lät vagnen stå kvar mitt på gräsmattan, plockade upp ett par minikalsonger från trappan. Blickade ut över ängen som höll på att lindas in ett hölje av dimma och rätade på ryggen medan jag obekvämt tassade med bara fötter över stenarna.
 
Borde ha lagt mig sedan länge. För man måste vara trött efter sommardagar som man vill aldrig ska ta slut. I alla fall på kvällen när man hör kylskåpets surr igen. Sommar med barn är så fantastiskt, uttömmande, enervererande, enastående och bisarrt på samma gång att det inte går att förklara ifall man inte gjort det.
 
Och alltid kommer det en morgondag man inte vet vad den bjuder på. Förutom en mångfald av känslor. Så lycklig jag knäpper av den ensamma lampan och tassar upp den ljusgråa trätrappan i vad som nu redan är mörk natt.
 
 
 
 
 
4 kommentarer