När man får slita för varenda en timme.

I morgon ska jag till Jyväskylä. Jag ska starta klockan sju för att hinna till tolv. Det har utlovats snö, snöblandat regn och underkylt regn längs vägen. Sen har jag 90 minuter cirkus. Mellan kvart över tolv och kvart före två.
 
Sen hoppar jag i bilen kör och 320 kilometer hem tillbaka.
 
Klockan sex borde jag vara hemma, för då börjar mina kvällskurser. Det är ju tur att man inte har brist på göra i alla fall.
3 kommentarer

Sånt som gör mig glad.

 

Skärmdumpar och bilder från Marimekko. Såklart.
 
Och triangelfeber. I sovrummet och badrummet.
 
4 kommentarer

Hur kan det vara så fruktansvärt svårt att förstå?

Nå, det är ju det här genus igen. Tjatigt, säger många. Ja, men det är det ju. Men samtidigt är det så många som vägrar förstå. Sluta göra barnen könsneutrala, skrev en Svensson i en kolumn på Aftonbladet igår. NÄR SKA FOLK FÖRSTÅ ATT DET INTE ÄR DET GENUS HANDLAR OM?! GENUS HANDLAR INTE OM ATT KLÄ POJKARNA I ROSA OCH FLICKORNA I BLÅTT OCH TVINGA POJKARNA ATT LEKA MED DOCKOR OCH FLICKORNA MED BILAR!
 
Jag är ingen genusfachist. Jag brukar inte heller kalla mig genusmedveten. För mig handlar inte genus om könsneutralitet och inte heller om att sudda ut könen. För mig är genus ett bredare spektra. En bredare synvinkel. Liksom ett dubbla upp av allt. Bara helt vanligt bondförnuft. Jag har ju två pojkar ocn en flicka, och därför har genusmedvetenhet säkerligen kommit att synas tydligare än om jag bara hade pojkar eller bara flickor. Mina barn har både snippa och snopp men det innebär inte att snopparna bara gör vissa saker och snipporna bara gör vissa.
 
Som till exempel om vi går i en klädbutik. Då går vi inte bara på flickavdelningen eller bara på pojkavdelningen - utan vi går via BÅDA avdelningarna. Ena dagen kan man använda en röd tröja, nästa dag en blå och en tredje dag en grönt. Eller bara ärva kläderna rakt av varandra. När vi går förbi leksakerna tittar vi inte bara på den mörka, blå sidan med Marius - vi tittar också på den rosa, glittriga (och så precis samma men tvärtom med Celine). För mig är också genus, att oberoende om man är pojke eller flicka, så ska man lära sig ta ansvar i vardagliga bestyr. Oavsett kön kan man städa upp efter sig, laga mat eller byta däck på bilen. Att inte förvänta sig att pojkar automatiskt tycker om bilar eller flickor om dockor. Att pojkar och flickor får gråta lika mycket och att flickor och pojkar får bråka lika mycket. Att en pojke är lika mycket söt och fin som en flicka. Inga konstigheter alls, alltså. Inget hen och inget utsudd av könen. Sen tycker jag att specialintressen som utvecklas senare (jämför till exempel bilmeck och klädsömnad) inte direkt hör till genusmedvetenhet men säkert delvis en produkt av tidigare erfarenheter.
 
Jag hade Sindre med mig på jobb idag. Vår livlina momma, är i Spanien och vi är lite uppställda med barnvakter. Sindre hade på sig den röda, klassiska Marimekkotröjan med vita bollar och ett par bruna byxor. Och så hade han ett halsband runt halsen med blåa träpärlor. Merparten av både lärarna och eleverna trodde dock han var en flicka. Till och med så att jag fick höra orden att hon var då ovanligt företagsam. Jag rättade dock få. För mig känns det inte viktigt att resten av världen vet att min tvååring är en pojke eller flicka - för det kommer ändå att synas tydligare senare, och det är absolut inget jag tar illa upp av. Jag tycker inte heller att ett småbarns viktigaste uppgift är att framhålla sitt kön. Och vad spelar det sist och slutligen för roll i sammanhanget. De är i alla fall sitt alter ego som tror att hela världen snurrar kring deras fötter.
 
Flickor får alltså vara flickor hur mycket de vill och pojkar vara pojkar och sen väljer var och en på vilket sätt man vill tänka genus, men kom inte och säg att genus handlar om att alla individer ska bli till en.
 
 
Hen är ju för övrigt begreppet man använder om man inte vet om, i det här fallet barnet, är en flicka eller pojke Man kunde alltså fråga: Vad heter barnet? Vad heter hon eller han? Eller vad heter hen?
 
 
17 kommentarer