Barn och pengar.

Jag satt bredvid en nioåring i bussen. Jag frågade barnet vad hen skulle göra resten av sportlovet - om hen skulle skida eller skrinna nåt? "Nehej du", svarade barnet tillbaka och skrattade. "Jag ska köra skoter", sa hen. "Jaha", undrade jag och hen berättade om alla andra motorfordon hen hade. Och ipaden. Den brukade hen spela på tills klockan blev ett på natten. "Jamen, blir du inte trött då?" frågade jag. "Nej, det blir jag inte - jag brukar dricka energidricka och så blir jag pigg", svarade hen. Så jag läste en vers om vad nioåringar nog borde göra och inte göra. Fast den gick nog inte hem.
 
På samma resa handlade kidsen för tjugolapp efter tjugolapp. Inte alla förstås - men många. Det gick åt mycket pengar, eftersom en helt vanlig Marsstång på ifrågavarande ställe kostade huisiga 2,70 euro (en sån som kostar 60-70 cent i matbutikerna). En normal, Ingmans glasstrut kostade 3,70 euro - men det bekom ingen. Och så var det kramdjur, bollar och jag vet inte vad. En annan hade inte fått med pengar annat än till maten och inträdet och var lite ledsen över att hen inte hade pengar till någon glass.
 
Jag blev att fundera mycket över det här. Speciellt eftersom Marius kom hem en dag och sa att hen inte vill komma och leka hit, då vi har så dåliga leksaker. Hur barnen, vars föräldrar strör pengar över sina barn - styr andras barn. Hur det indirekt kanske påverkar andra familjers (ekonomiska) situation? Ger man pengar för att man har mycket pengar, eller ger man pengar för att man tror att barnet verkligen behöver sådär mycket pengar? För jag är en sån där förälder som tänker läsa lusen av mina barn gällande pengaanvändning. Jag kommer aldrig att glömma mitt första sommarjobb, då jag som trettonåring slet sommardag efter sommardag med att måla plankor till en lagerbyggnad och jag kånkade tioliters hink efter tioliters hink med färg som jag målade upp för 22 mark i timmen och hade händerna fulla med stickor. Den sommaren var lärorik. I många år efteråt tänkte jag på hur många timmars jobb ett par nya jeansbyxor skulle kosta mig - ochdet var sällan jag köpte några. Men betyder det att jag skapar en kanal för mobbning då?
 
Nioåringen fick sedan skjuts i min bil. När jag sedan skulle installera bilstolarna i bilen igen, hittade jag en ihopskrynklad Red Bull-burk slängd på golvet vid hens plats. Var gick det fel?
 
 
36 kommentarer
Annika

Jag är mållös. :(

AnnaWK

Svårt ämne det där. I min värld är det dyrbaraste jag kan ge mitt barn tid. Kan det vara så att saker kompenserar för bristen på tid hos en del föräldrar? Jag vet inte förutom den egna erfarenheten jag har av det hela.
I Sverige har många butikskedjor åldersgräns för köp av energidryck (även om det inte finns någon lag om det hela).

Svar: Säkert handlar det delvis om kompensation. Men det blir ju så fel, på alla plan. Här finns också åldergränser, men långtifrån på alla butiker. Det borde komma en lagändring på dryckerna snarast, så att det skulle bli likadan riktlinje.
Eva - Kakkakaffe

Maggan

Oroväckande, tycker jag. Man kan ju fundera vad föräldrarna tänker med som låter sin 9-åring dricka energidrycker och sitta upp och spela till mitt i natten? Nä, jag förstår inte. Mitt barn får inte dricka energidrycker, absolut inte! Och mina barn skulle vara de som har med pengar till inträde och mat och inget annat. Det borde ju räcka med "upplevelsen" av utflykten. Nog i den åldern. Vem är det som lär barnen? Det är ju vi vuxna, och många gånger är det vi vuxna som lär barnen (medvetet/ omedvetet) att mobba, vi lär dem vem som är mindre värda och hur man borde vara för att passa in. Nä, oroväckande är ordet. Eller överreagerar jag?

ahå

usch ja, det brukar jag oxå tänka på, stackars föräldrar idag.. vikarierade på en förskola för nån vecka sen, och när eftisbarnen sen kom.. sa det ena barnet till mig " VA? Varför har inte du en iphone4s? alla har ju såna.. Jag fick ju en iphone5 då jag fyllde år nu.." barnet i fråga hade nyss fyllt 8.. Ett annat barn pratade om sin ipad, och det tredje barnet om att hen hade egen skoter.. Själv tänkte man, joo.. och jag har lån på bilen, telefonen duger väl, även om jag också vill ha en iphone5.. Samtidigt tänkte jag på min bonusdotter som är 6 år, kommer hon kräva samma sak av oss om 2 år, kommer mina framtida egna barn bli mobbade och utstötta för att jag anser att det är onödigt att de har sådana prylar innan de förstår värdet av pengar och ens kan räkna plus och minus ? Är det vettigt av föräldrarna, att överösa sina barn med såna otroliga summor med pengar till födelsedagar och jular, ju äldre de blir desto dyrare kommer ju presenterna att bli.. Är det rättvist mot barnen sen när de blir stora, och de själva ska börja jobba ihop till sina teknikprylar och stora leksaker.. När de inser att det tar flera månader att spara ihop till EN sak av allt de vill ha, kommer det att göra att de tappar sin motivation till att jobba och utbilda sig, för att det tar flera år innan de ens kan börja förtjäna en vanlig medellön..

ali

Trist att läsa men så är den bittra verkligheten. Jag har varit med om samma sak. Jag är ensamstående mamma och har inte haft mkt pengar. Mitt barn har blivit mobbad för att vi inte är en "riktig" familj, för att vi inte bodde i stort fint egnahemshus, för att man måste ta hänsyn till grannarna, för att mitt barn inte hade de senaste prylarna, för att vi inte reste flera ggr per år och jaa listan kan bli lång. Det slutade i att ingen kom hit till sist, dom ville inte och mitt barn skämdes över hur vi har det. Det är tragiskt och mitt barn mår inte bra och har idag psykiska problem...och mitt barn är långt ifrån vuxen ännu

Terri

Jaa jösses...! vill verkligen lära mina barn om pengars värde! Och att barn inte vill komma och leka till en för att man har för "dåliga" leksaker är ju sjukt :(

Erika

Åj vad man blir ledsen... Jag tror att många föräldrar går med i "köphetsen" utan att kompensera eller fundera djupare på saken än att de tror på barnets motivering "alla andra får/har"; för om alla andra verkligen har, nog vill ju de flesta föräldrar att ens eget barn ska ha då också.. Jag försöker stå emot så gott det går, men något säger mig att det är ganska lätt att stå emot nu, medan det äldre barnet är bara 4 år och inte kräver så mycket ännu. Men nog ska jag erkänna att jag också sneglar på alla andras kläder/bilar/telefoner/vad som helst och ju gärna vill ha samma... Synd att så mycket av "vårt värde" verkar ligga i yttre attribut!!

Sandra i sagarden

Jag blir så ledsen... Både av det du skriver, och av de övriga kommentarerna. Jag är livrädd för hur samhället kommer att fungera sedan om 7 år när min son är sju år och går i förskolan. Måste han ha en egen iPad (eller vad man nu ska ha då) för att få kompisar??! Och någon egen telefon behöver de verkligen inte i den åldern, föräldrarna har nog sån koll på dem ändå att de vet precis var de är.

cattis

lite efter jul tittade jag in på familjelivs forum och råkade hitta en tråd som jag blev riktigt chockad över. trådstartaren hade på julafton varit till någon släkting och barnet i den familjen som var 3 eller 4 år hade fått en Ipad till julklapp. trådstartaren skrev att hon inte förstod varför ett så litet barn skulle behöva en Ipad och att hon tyckte det var onödigt att så småa barn ska få så dyra saker, precis som jag tycker. Då jag läste genom kommentarerna blev jag helt mållös, de flesta förstod inte alls varför hon tyckte som hon gjorde. det fanns kommentarer som "varför skulle man inte köpa en Ipad åt sin 3 åring?" "Det finns så lärorika spel på en Ipad" och "du är bara avundsjuk för att du inte själv har någon Ipad".

Michaela

Åh.nu reagerar jag kraftigt.jag har 4 barn var den äldsta är 8 år och den yngsta 7 månader.jag tror stenhårt på att man bör lära barnen pengars värde.jag har vägrat köpa iphones och paddor och andra dyra prylar som "alla" andra har.istället har jag lärt barnen är spara sin veckopeng,de äldsta får fem euro i veckan per man.på så sätt sparade de själva pengar till och köpte en laptop.och jag kan säja att de uppskattar den på ett helt annat sätt än om jag hade köpt den.vad gäller energidrycker är de,självklart,förbjuda i vårt hem.jag har sagt att när de är femton kan de dricka det men inte före.jag har sagt som det är,rena giftet för alla och särskilt för barn i växande ålder.jag har också talat med närbutiken och bett att de inte ska sälja energidryck till mina barn.diktatoriskt? Kanske,men jag har en nära och varm relation till mina barn och de vänder sej till mej i alla lägen.gränser ÄR trygghet.kram och tack för en bra blogg!

Marie

Usch så ledsen jag blir av detta (väl skrivna!) inlägg och alla kommentarer. Vart är vårt samhälle på väg? Jag blir så rädd.

Jag har bosatt mig mitt i skogen med min familj, långt bort från den hets som finns i den stad som jag själv kommer ifrån, och det dröjer inte länge förrän den kommer att knacka på också hos oss. Vad har vi gjort med (eller mot) våra barn, när de inte längre kan uppskatta fysisk aktivitet utomhus, naturlig rörelse och lek med alldagliga ting? Jag sorterar mina barns lekrum med jämna mellanrum, för att jag vill att de ska uppskatta kvalitén och inte kvantiteten och jag kan inte för mitt liv förstå, hur jag ens skulle ha råd med en iPad till min 3-åring. Många gånger hör jag argumentet att det handlar om ekonomisk prioritering... och jag håller helt med, men för mig handlar det snarare om en fråga, hur en Ipad till ett barn kan vara en ekonomisk prioritering över huvud taget.

Jag funderar så mycket på vårt ansvar, inte bara för vår egen familj och situation, utan också på andra människors familj och situation. Hur kan vi hjälpa varandra att klara av livssituationen? Dyra leksaker, dyra barnkalas och dyra skolutflykter (m.m) delar upp barnen redan från början och små barn tvingas från början att hantera känslan av ett människovärde som är knutet till ekonomi. Det gör ont i mig. Och barnfattigdomen bara ökar.

Vad hände med ett vanligt barnkalas med tårta och bullar - en tröskel som kan vara nog så hög för den som inte har 20 kronor över varje månad...

Föräldrarnas ansvar och del, förstås, men det borde verkligen reflekteras mer över detta. Hjälper jag mitt barn genom att låta det påbörja fyra olika verksamheter samtidigt, var av tre av dem ligger på samma dag och tid, och där verksamheterna faktiskt kräver att de ska vara där? Hur skulle det vara om jag som förälder hjälpte mitt barn att faktiskt göra ett val, att förklara att man inte kan vara på tre platser samtidigt och att hjälpa barnet att se att en verksamhet kräver ett engagemang (men också att peka på den känsla som blir när man väl lyckas genomföra något från början till slut).

Just detta stöter jag på mycket i mitt arbete. En av grupperna påbörjade under flera månader våra träffar med att fråga, när det hela var slut. Det var första frågan när de steg innanför dörren. Eftersom tydliga riktlinjer har funnits från början, vet man mycket väl, när gruppen börjar och slutar. Jag funderade som ledare över detta ett bra tag, tills jag mötte föräldrarna på en jullunch som lika tyligt hade meddelats skulle vara i 45 minuter och som var gratis för hela familjen. De flesta föräldrarna ställde sama fråga innanför dörrposten: När är detta slut? När kan vi åka hem? Vi har ett annat möte klockan...

Det är lätt att förfasa sig över det hela, inte minst eftersom jag ser att det faktiskt blir värre och värre med "hetsen" för varje år som går. Och en dag kommer kampen också att börja här hemma hos oss.

(Förlåt, ett LÅNGT inlägg!)

Svar: Tack för välskrivet inlägg! Gillar.
Eva - Kakkakaffe

Jenny

Köpte en iPad i julas. Har sparat ett bra tag och är ensam mamma till en 4 åring. iPaden är nu då " bådas" för hon spelar ju också på den o som sagt det finns bra spel som hon lär sig bokstäver och siffror och klurigheter med. Hon kommer inte att kunna få 20 euro med om hon far på utflykt, om hon inte tar av egna spargrisen då, men nån euro tycker jag själv att borde räcka. Tycker själv att hetsen att behöva ha grejer e stor. Men man kan inte heller dra alla över en kam och jag pratade 1000 ggr med henne om att jag sparade pengar innan vi kunde köpa iPad o den var så dyr och det gick nog hem, hon använder den försiktigt och vet att den är bådas och nu har jag tagit ett extra jobb och det vet hon också är för att vi behöver pengar om vi ska kunna göra något speciellt nån gång.

Sofia

Jaa, det är sorgligt! Och otroligt svårt att göra något åt... Än så länge är ju våra barn rätt små och deras krav är inte så stora, men med åldern och större medvetenhet så lär kraven höjas och pressen på oss föräldrar att stiga. Hur står man då emot? Precis som för dig Eva så var mina tidiga sommarjobb av stort värde för att lära sig pengars värde och betydelsen av att verkligen kunna köpa något för egna pengar, hoppas att man kan överföra något av det på de egna barnen också.

Som vuxen tror jag också att det är viktigt att föregå med exempel om att alla inte behöver ha Ipad, smartphone, häftig bil, märkeskläder etc. för att vara häftig, cool och lika inne som alla andra. Man är ju faktiskt lika mycket värd som människa oberoende alla yttre attribut.

eKorren

Så gräsligt!

Men ett bra argument för varför du ska fortsätta blogga. Den livsstil du har valt kräver ständig marknadsföring i dagens plastiga värld, inte minst för dina barns framtida skolkamrater och deras föräldrar! Annars ökar bara risken för att plastgänget vinner.

Erika

Fy vad tråkigt!
Tyvärr är det lite sådär jag föreställt mig att det är också (utan att egentligen veta).
Vår son är bara nio månader så än har vi inga sådana problem, men just det där "trycket" utifrån på alla materiella ting som "ska has" är en av de saker jag oroar mig för.
Blir jag den som får andra att mobba mitt barn för att jag inte ger dessa dyra prylar?
Jag VILL inte att han ska sitta framför ett tv-spel, dator, padda eller IPhone dagarna i ända.
Det jag vill är att han ska uppskatta skog och mark och allt man kan göra utomhus.
Jag vill att han ska ha stor fantasi, tack vare att han lekt med andra barn IRL, läst böcker och pratat med andra människor.
Jag får känslan att barn som blivit "serverade" alla händelser och upptåg via tv, dator, tv-spel m.m., har sämre fantasi. Eller så vill de bara slåss, som de gör på tv, film (som de f.ö. kanske inte är tillräckligt gamla för att se) eller i spel.

Hur gör man för att hålla balansen i allt detta? Vi kanske måste hänga med i utvecklingen litegrann (dator, t.ex. är ju ett väldigt bra hjälpmedel), men när många andra barn får ALLT (i dyra prylar-väg) och jag inte vill att mina ska ha det -utan att bli utanför...hur gör man då?

Bra skrivet Eva!

Johanna

Jag vill dela med mig av ett tänkvärt uttryck jag läste och som jag tycker beskriver mycket:
"Folk köper prylar de inte behöver för pengar de inte har, för att imponera på människor de inte tycker om."

Annars håller jag givetvis med er om barn och pengar.

Linda

Jag tror att det inte är möjligt att uppfostra barnen på samma sätt som då vi var små, de lever i en annan verklighet idag.Mina barn är elva och tretton, och en del av deras umgänge sker via datorn. Att inte tillåta det skulle vara att stänga ut dem och isolera dem från kompisarna. (Detta betyder ju förstås inte att de inte gör annat eller att energidryck skulle vara tillåtet.) En helt vanlig mobiltelefon kan visst vara bra för en sjuåring, en trygghet om de ska vara ensamma en stund (också för mamma). Månadspeng är en bra ide för ett större barn, och barnen får spara o betala en del själv om de önskar sig något. Att betala för att göra hushållssysslor gör jag inte, det är självklart att alla hjälper till. Alltså man kan få fina saker, men det är inte självklart och man uppskattar dem.

Svar: Man behöver ju inte förbjuda - dock begränsa. Två timmar skärmtid är ju det vi förespråkar genom jobbet. Och mobiltelefonerna har ju lite annat syfte idag än förr, eftersom folk inte har hemtelefoner längre och därför behövs de väl tidigare än förr.
Eva - Kakkakaffe

Inger

Vad är en leksak? Om det är bara dessa saker som börjar på "aj" som räknas då är det illa ställt på många håll.
Du,ni, lär era barn vad som är viktigt och vad vi behöver i livet. Fiska, vistas ute i naturen, umgås över generationer.
Vilken rikedom och kunskap.
Man fångar inga ätbara fiskar med en ipad,men kanske nån Ulk

Linda

https://www.kansalaisaloite.fi/sv/initiativ/5

annikahelene

Sen när gick man över till en kompis för att denne hade fina leksaker? Hos mig var det så omtyckt att vara för mina vänner älskade hur vi kunde leka i höladan, äta bär från bärbuskarna och leka att vi var lejon som jagade mat. Hos en annan älskade vi att vara då vi kunde leka med hennes hamster, hos den som varken hade hölada eller hamster lekte vi "blindbock" i en garderob. Vad hände med allt sånt?
Och energidrycker till en barn, hujedamej!

Vad oroväckande ditt inlägg var.

Mona-Lisa i Finland

Den otroligt tråkiga sanningen. Jag har en optimistisk syn om att detta kommer att vända tills min 2-åring blir 8 år. Att vi går mot ekologiska och ekonomiska lösningar. Att tid är viktigare än pengar.
Min flicka uppfostras nog till att kunna leka utan dyra leksaker och skulle säkert uppskatta att leka med Marius. Här handlar vi på loppis.

Anonym

..tyvärr finns det också mor- och farföräldrar som köper svindyra saker till barnbarnen..som i vårt fall...det är inte så lätt att säga nejtack längre då jultomten redan delat ut iphonen (utan vår vetskap) ....

Kajsa

Mycket bra skrivet! Detta borde alla läsa, verkligen. Dina barn får ju den bästa gåvan man kan få, att lära sig leva livet. Inte att bara peka o få, köpa vänner med fina leksaker.

Anonym

Att bo i Grankulla ett år var det bästa vi någonsin kunde ha gjort för att ge våra barn en vettig syn på pengar och värde. Här är en stor del av familjerna ganska extrema så att säga...

Johanna

Bra skrivet Eva! Det är ju förfärligt, håller med de flesta övriga här. Men jag undrar på det där med att ha pengar med på skolutflykt, där borde ju skolan lägga begränsningar! Så minns jag att det gjordes i min skola, vi fick ha med till inträdet då och sen max typ 10mk (eller hur mycket det nu var på den tiden, i början av -90 talet).

Svar: Jag vet inte, kanske de har? Det här var dock en del av ett sportlovsprogram.
Eva - Kakkakaffe

Anette

Citerar en av mina före detta kollegor, när hon fick höra att en elevs mobil kostade ca 700€. "- Vilket ansvar föräldrarna lägger på det barnet." Och jag kan inte annat än hålla med, det är fruktansvärt.

Jenni

Hej! Tack för ett otroligt bra inlägg! Har själv tre barn, äldsta är 11 år. Jag har alltid motsatt mig att barnen ska sitta mycket vid datorn eller tv:n för den delen. Hos oss har vi prioriterat lek och umgänge i stället och det har gett resultat, mina barn har bra fantasi och leker mycket normala lekar. Dom vistas även mycket utomhus.

Jag märker dock tyvärr att för att min äldste (som är 11) inte spenderar mycket tid vid datorn över skype eller liknande blir lite utanför :(. Och att h*n inte får spela krigsspel med 18-årsåldersgräns blir man också utanför tydligen. För det får de flesta redan i 10-11-årsåldern:(. Godis får de också köpa för stora summor varje vecka medan mina barn har högst några euro per gång...

Det gäller att kämpa emot allt vad det går ändå, det är min åsikt!

Saara

När jag växte upp fanns det förvisso inte Ipaddar och andra dyra statusgrejer på samma sätt som nu, men jag förstod nog ganska tidigt att vi i vår familj hade det bättre ekonomiskt ställt än många kompisar, som naturligtvis också märktes på vad man fick i pryl- och pengväg. Däremot minns jag aldrig att någon skulle ha slutits ut ur kompiskretsen i vår lilla skola eftersom de hade mindre prylar/sämre kläder, och man kan ju fråga sig var barnen lär sig att se ner på dem som inte har lika fina saker? Det enda jag minns att jag avundades mina kompisar var att deras mamma var hemma om dagarna..
Trots att jag relativt lätt fick vad jag ville av mina föräldrar är detta inget jag vill lära mina barn, man gör barnen en björntjänst genom att inte lära dem sakers värde, förr eller senare står ungarna där och inser att hoppsan, pappa betalar inte. Hellre arbetar jag mindre och ger barnen mer tid än köper dem en massa saker som de inte ens fattar vad de är värda.

Malin

Mycket intressant och modigt inlägg. Modigt menar jag främst med tanke på Molpes storlek. Dessvärre gäller den hets du beskriver inte bara barn, utan även vuxna. Den första(?) generationen som är van att få vad dom vill, när dom vill har redan växt upp och säkert i vissa fall säkert också blivit föräldrar. Jag känner vissa av dessa och blir alltid lika förvånad då saker ställs på sin spets. Shopping hit, prylar dit, osv. Som någon redan nämnt så blir ju greijer dyrare med åren. och det slutar tyvärr inte när människan blir "vuxen". Lyxfällan på svt3, kommer nog att vara vardag för rätt många inom bara några få år är jag rädd.

Svar: Jag ville främst lyfta problematiken, som finns oberoende om man bor på en större eller en mindre ort, och även om jag hänvisade till två exempel, syftar jag absolut inte på någon särskild person eller familj. Vi sköter väldigt mycket vårt men ändå träffar jag en stor mängd barn och ungdomar nästan dagligen genom jobbet. Bara för att förtydliga, ifall någon skulle tro något annat :)
Eva - Kakkakaffe

Mamma till 2 i Marius ålder.

Som någon annan redan sagt här, man åker väl inte till kompisar för att leka med deras "fina" leksaker..Bara det tycker jag är helt knasigt.
Där spelar nog föräldrarnas synpunkter stor roll, inte placerar barnen själva in sina kompisar i fack hur tidigt som helst. Detta trodde jag skulle komma (om det måste komma) först i skolåldern..

Tänker inte nämna mer om vad vi har eller inte har åt våra barn, eftersom jag tycker såna saker är upp till var och en, vi köper det vi vill ha åt våra, någon annan köper något annat åt sina. Så länge det är fråga om ofarliga saker åtminstone. Alla är lika värda hos oss.

Men en skrämmande sak är hur tidigt dessa småttingar kör huisiga snöscootrar, längs vägarna hur hårt som helst utan övervakning från nåndera förälder. Att ge sitt barn en ipod eller telefon är en småsak, i jämförelse med när föräldrarna köper ungarna snöscootrar som knappt vuxna män klarar av att bemästra. Hur tänker man där, undrar jag. Det är ju direkt livsfarligt, inte bara för den som kör utan för alla andra som promenerar längs vägarna där det tyvärr ofta körs..

C

det som jag också tycker är sorgligt är att det också är väldigt vanligt att folk har skyhöga lån men ändå köper en massa "onödiga"grejjer till både sig själva och sina barn. =skulderna minskar inte/lite = mer dåligt samvete/skuldkänslor = köpa mer för att man inte ska verka fattig/för kompensation. För som det kommit fram nog så är den materiella statusen alltför viktig för många.

Jag måste säga att det jag avundas istället är folk som lever aktiva liv runt omkring sitt hem - som jag tycker du lyckats bra med Eva. Då sitter vi nu inte och degar i soffan alltför mycket. Men vi har kanske varit lite dåliga att dra med våra vänner ut på äventyr här ute. Det ska jag bli lite bättre på lovar jag mig själv nu. För det ger nog många bra stunder och viktiga minnen!

Det pratas nu mycket om närodlat och det är ju en innegrej. Jag hoppas att semestra hemmaomkring också kan bli en "närodlad" innegrej :) Det finns ju så mycket skoj bara man börjar tänka efter...

minna

ja, håller med allt du skriver. barn behöver inga telefoner, man har alltid klarat sig förr utan och man klarar sig nu. allt annat e ljug.

på mitt jobb(åk 1-2) fick en av eleverna ett sms mitt på lektionen. de andra barnen ropade till: du måste ha av ljudet på lektionen!!(jag tänkte: varför har du ens telefon och VEM sms:ar till dig överhuvudtaget och varför) barnen i fråga började nästan gråta, för hen hade aldrig blivit lärd av sin mamma(som va den som sms:ade) hur man fick telefonen på ljudlös. stackars stackars barn som får detta ansvar på sina små axlar i denna ålder. mina barn får hellre bli mobbade än som detta barn som du träffade! energidricka ska definitivt sättas åldersgräns på också, det måste vi alla jobba för.

Liw - mamma till två inom 16 månader

Jag blir så ledsen när jag läser det här inlägget. Dels för att det inte bara är jag som ser det här ( hade hoppats på det så att det inte vore så allvarligt) men även då för att jag inte vill att mina barn ska växa upp i ett samhälle som värderar prylar mer än umgänge. För det är en av de saker jag kan lägga till över upplevelser kring de ungdomar jag jobbat med.

nu fyra barn:)

kan inte bara låta bli att kommentera detta. För nu är det ju absolut ett extremfall vi talar om. Sen finns det extremfall åt andra hållet och de allra flesta barn är någonstans mittimellan, alltså högst vanliga barn anno år 2013, vilket då inte kan jämföras med 1980-talet. Hos oss är barnen 10, 8, 6 och 1 år. I barnens klasser finns barn som har det mesta och andra som inte har så mycket. Telefoner har de två äldsta hos oss, bara av den enkla orsaken att de får stanna hemma själva och telefonen fungerar som deras trygghet ifall det händer nåt. Men på riktigt i en vanlig familj, hur många familjer finns det som har råd att bestå sina barn på alla dessa prylar, jag tror inte det är så många egentligen, men de syns och märks ju bra mycket mer än alla andra. Barn i dagens samhälle behöver absolut bekanta sig med den elektroniska världen, sen tror jag det är väldigt individuellt hur man gör det och hur barnen tar det. Sen att man hellre utsätter sitt barn för mobbning, den som skriver så visar bara att man inte har en blekblå aning om hur det är att vara utsatt för sådant och har säkert inte upplevt hur det är att vara förälder till ett mobbat barn.

Sandra

I min familj har vi alltid inte haft pengar i överskott, och har fått en väldigt sträng "ekonomisk" uppfostran av min mamma. Och visst var jag ledsen i lågstadiet och högstadiet då jag inte fick nya moderniteter på löpande band, men idag är jag mycket tacksam för allt som min mamma lärt mig. Är idag 20 år gammal och har sparat ihop en mindre förmögenhet via jobb vid sidan av studierna, som jag hoppas kunna investera i en lägenhet. Har sedan jag var 13 fått betala för allt själv förutom mat och telefonräkningar, och anser mig själv vara mycket självständig.

Maria

Skrämmande läsning om samma ålders barns datoranvändning hittade jag även i den här tråden
http://forum.mammapappa.com/viewtopic.php?f=12&t=41010