Fuck hjärtat.
Hur den lugna gryningen med dimman över ängen och ett morgonvarmt barn kryper upp i famnen i köket som på första gången på månader känns kyligt. Tre och fyra lönnlöv av många, singlar ner på gräsmattan och kaffet i muggen är ännu varmt när jag balanserar barnet på knät samtidigt som jag kollar över dagens lektioner. En liten ängslighet som jag en stund senare bekräftar när vi ska klä på oss till dagis och jobb. Gråt som övergår i hysteri när vi kurvar in på dagisparkeringen och mitt grepp om barnet hårdnar för att jag inte tappa det. Inte springa bort. Armar som slingrar sig så hårt kring halsen att vi får använda kraft för att lossna fingrarna som söker sin sista chans i mitt hår. Och jag som med ett hejdå, vänder på klacken, försvinner och hör maaaammmma ropas ända tills jag sätter mig bilen. Lämnar min lilla 2,5-åring, vars timmar är evighetslånga.
Sen går det väl ändå bra. Trots allt. Och mitt lilla fina barn får somna i en famn. I en varm, trygg och omtänksam famn.
Och ikväll låg han i sängen och sjöng. Nånting om kaikki och kuuluu. Han var glad och hade glömt och sa att jag hämtade honom.
Men jag vet inte hur jag ska glömma. Och hur många dagar jag ännu har kvar att lämna.
Åh, jag vet. JAG VET.