Nå säg inte annat!
Sambon har som tur fört vår lilla nu denna vecka, men oj suck hur det känns att lämna någon som inte vill bli lämnad. :(
Med första barnet var det så nästan hela hans lite under ettåriga dagiskarriär (han började då han fyllt fem).De fick slita honom ur famnen många gånger. Gråtet, skriket, tårarna som forsade då man gick bortåt (på båda).Han bara inte ville! Men så ville han nog inte heller hem på eftermiddagen.. :D
Tycker nog synd om vår lilla trea som hamnade "dit" så tidigt, han är nästan yngst i gruppen och talar ännu väldigt dåligt. Blir helt överkörd av andra och kan inte säga vad han vill. Mitt skrutt. <3
Också jag vet, verkligen! Buhuu. MEN nuförtiden frågas det hoppfullt också på veckosluten om inte det är dagisdag också i dag ;)
Hjärtrörande!
Jag har ibland kommit ihåg att trösta mig själv med att det är ett gott tecken. Det att barnet protesterar och vågar protestera och gillar mera att vara hemma är ju mest sunt. (skrev om det kort här och du hade till och med kommenterat: http://michaelasvida.blogspot.fi/2010/01/dagisgrejs.html) Men hemskt är det ju ändå. Jag gillar mera att lämna gråtande barn inne för då hör jag inte skriket ända till bilen.
Vi har kört dagisinskolning hela denna vecka, började lite förra veckan men det visade sig att Adrian verkligen måste köras in. Känns hemskt att köra in någon så. Jag tog det ändå ganska lugnt, visste att han skulle trivas genast jag lämnat honom. Men hur lätt är det nu när han klänger och kramar hårt och tittar på mig "mamma, jag vill hem, bara vara hem med dej". Så var det i början av veckan, igår var det glada vinkar och "vi ses sen". PUUUH. Noella har kört hårdstil hela tiden, inte ens haft tid att säga hejdå. Myyyycket lättare för hjärtat.
Oj, jaaa, den tiden glömmer man aldrig. Minns inte hur många mornar man suttit i bilen och själv varit ledsen efetråt. Meen, precis som Melli skriver så var dte ju lika ofta samma rumba när de skulle hem :) Man vänjer sig lite grann och sedan ett tu tre så ska ungarna till skolan :O
Det tär på modershjärtat... Har haft alla varianter med våra tre stora barn... Men ändå ser de nu efteråt på dagis som något positivt, de fick första kompisarna, leken, pysslen, sagostunderna, utflykterna osv. Men har någongång oxå stannat till bakom dörren och efter några minuter av gråt så är separationen från mamma redan glömd och leken i gull gång.
Åh Eva, vad ledsamt. Känner med dig. (Om det är nån tröst blir det ju oftast bättre. Ganska snabbt, dessutom.)
Oj så jobbigt det är med dessa ledsna dagislämningar. Jag har så ångest över att börja jobba nästa vecka och lämna liten på dagis. Visst verkar han trivas, men helst är han hemma med mamma. Styrkekramar till er!
Måste trösta er med att jag aldrig varit med om ett barn som inte lugnat sig efter en liten, liten stund. Men jag vet precis hur det känns! /Mamma till tre och barnträdgårdslärare.
Ps. Din blogg är den bästa jag någonsin läst. Den är så vacker, ärlig och mitt i prick. Vilka underbara barn du har!
Jag har hittat många bra tankar o "tips" i Petra Krantz-Lindgrens blogg En annan du. Och likaså i Jesper Juul o Monica Øiens Ge plats för familjen. Om bl.a. det här med att lämna på dagis. Har i alla fall lärt mig själv att förhålla mig till situationen på ett annat sätt. Barn ska ha rätt att ha ledsamt, och man ska nödvändigtvis inte måsta få barnet att "glömma" o hitta på annat.
Men visst är det fortfarande ganska hjärtskärande...
Kämpa på!
Åh, jag vet. JAG VET.