Fuck hjärtat.

Hur den lugna gryningen med dimman över ängen och ett morgonvarmt barn kryper upp i famnen i köket som på första gången på månader känns kyligt. Tre och fyra lönnlöv av många, singlar ner på gräsmattan och kaffet i muggen är ännu varmt när jag balanserar barnet på knät samtidigt som jag kollar över dagens lektioner. En liten ängslighet som jag en stund senare bekräftar när vi ska klä på oss till dagis och jobb. Gråt som övergår i hysteri när vi kurvar in på dagisparkeringen och mitt grepp om barnet hårdnar för att jag inte tappa det. Inte springa bort. Armar som slingrar sig så hårt kring halsen att vi får använda kraft för att lossna fingrarna som söker sin sista chans i mitt hår. Och jag som med ett hejdå, vänder på klacken, försvinner och hör maaaammmma ropas ända tills jag sätter mig bilen. Lämnar min lilla 2,5-åring, vars timmar är evighetslånga.
 
Sen går det väl ändå bra. Trots allt. Och mitt lilla fina barn får somna i en famn. I en varm, trygg och omtänksam famn.
 
Och ikväll låg han i sängen och sjöng. Nånting om kaikki och kuuluu. Han var glad och hade glömt och sa att jag hämtade honom.
 
Men jag vet inte hur jag ska glömma. Och hur många dagar jag ännu har kvar att lämna.
 
13 kommentarer
Sara J

Åh, jag vet. JAG VET.

Svar: Jag såg det. Så hårt livet kan kännas ibland.
Eva - Kakkakaffe

Catie

Nu fick du mej att gråta!

Svar: Inte lätt vare sig för liten eller stor.
Eva - Kakkakaffe

Melli

Nå säg inte annat!
Sambon har som tur fört vår lilla nu denna vecka, men oj suck hur det känns att lämna någon som inte vill bli lämnad. :(
Med första barnet var det så nästan hela hans lite under ettåriga dagiskarriär (han började då han fyllt fem).De fick slita honom ur famnen många gånger. Gråtet, skriket, tårarna som forsade då man gick bortåt (på båda).Han bara inte ville! Men så ville han nog inte heller hem på eftermiddagen.. :D
Tycker nog synd om vår lilla trea som hamnade "dit" så tidigt, han är nästan yngst i gruppen och talar ännu väldigt dåligt. Blir helt överkörd av andra och kan inte säga vad han vill. Mitt skrutt. <3

Svar: Kämpa på ni också.
Eva - Kakkakaffe

A-L

Också jag vet, verkligen! Buhuu. MEN nuförtiden frågas det hoppfullt också på veckosluten om inte det är dagisdag också i dag ;)

Svar: Vår största har trivts mycket bättre i höst så jag tror nog det blir bra. En vacker dag.
Eva - Kakkakaffe

Beatrice

Hjärtrörande!

Svar: Säg inte annat.
Eva - Kakkakaffe

Michaela

Jag har ibland kommit ihåg att trösta mig själv med att det är ett gott tecken. Det att barnet protesterar och vågar protestera och gillar mera att vara hemma är ju mest sunt. (skrev om det kort här och du hade till och med kommenterat: http://michaelasvida.blogspot.fi/2010/01/dagisgrejs.html) Men hemskt är det ju ändå. Jag gillar mera att lämna gråtande barn inne för då hör jag inte skriket ända till bilen.

Svar: Det började jättebra för oss - och det gissade jag nog. Men precis som med M kom det ett bakslag efter några veckor när de hiffade nyhetens behag.
Eva - Kakkakaffe

Annika

Vi har kört dagisinskolning hela denna vecka, började lite förra veckan men det visade sig att Adrian verkligen måste köras in. Känns hemskt att köra in någon så. Jag tog det ändå ganska lugnt, visste att han skulle trivas genast jag lämnat honom. Men hur lätt är det nu när han klänger och kramar hårt och tittar på mig "mamma, jag vill hem, bara vara hem med dej". Så var det i början av veckan, igår var det glada vinkar och "vi ses sen". PUUUH. Noella har kört hårdstil hela tiden, inte ens haft tid att säga hejdå. Myyyycket lättare för hjärtat.

Svar: Vår tjej har tagit det mest chill hos oss också.
Eva - Kakkakaffe

Johanna

Oj, jaaa, den tiden glömmer man aldrig. Minns inte hur många mornar man suttit i bilen och själv varit ledsen efetråt. Meen, precis som Melli skriver så var dte ju lika ofta samma rumba när de skulle hem :) Man vänjer sig lite grann och sedan ett tu tre så ska ungarna till skolan :O

Svar: Jag känner mig jättetrygg med personalen och uppskattar att få lämna ur famn till famn. Ändå känns det ledsamt. Fast sen har jag nog inte så mycket tid att fundera på ungarna medan jag har fullt i händerna att hålla reda på eleverna :)
Eva - Kakkakaffe

nu fyra barn:)

Det tär på modershjärtat... Har haft alla varianter med våra tre stora barn... Men ändå ser de nu efteråt på dagis som något positivt, de fick första kompisarna, leken, pysslen, sagostunderna, utflykterna osv. Men har någongång oxå stannat till bakom dörren och efter några minuter av gråt så är separationen från mamma redan glömd och leken i gull gång.

Svar: Så är det nog och jag tycker nog om vårt dagis. Och ingen strejkar när far lämnar - hur det nu är så. ;)
Eva - Kakkakaffe

Malin/ en gul apelsin

Åh Eva, vad ledsamt. Känner med dig. (Om det är nån tröst blir det ju oftast bättre. Ganska snabbt, dessutom.)

Svar: Det blir nog bra och man ska väl vara glad att man åtminstone ibland får känna sig uppskattad ;)
Eva - Kakkakaffe

Anki

Oj så jobbigt det är med dessa ledsna dagislämningar. Jag har så ångest över att börja jobba nästa vecka och lämna liten på dagis. Visst verkar han trivas, men helst är han hemma med mamma. Styrkekramar till er!

Svar: Och minst är alltid minst - hur gamla de än blir.
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Måste trösta er med att jag aldrig varit med om ett barn som inte lugnat sig efter en liten, liten stund. Men jag vet precis hur det känns! /Mamma till tre och barnträdgårdslärare.

Ps. Din blogg är den bästa jag någonsin läst. Den är så vacker, ärlig och mitt i prick. Vilka underbara barn du har!

Svar: Tack snälla. Och jag kollar med sms nästan varje morgon och varje morgon får jag samma svar - att det går bra :)
Eva - Kakkakaffe

Ella

Jag har hittat många bra tankar o "tips" i Petra Krantz-Lindgrens blogg En annan du. Och likaså i Jesper Juul o Monica Øiens Ge plats för familjen. Om bl.a. det här med att lämna på dagis. Har i alla fall lärt mig själv att förhålla mig till situationen på ett annat sätt. Barn ska ha rätt att ha ledsamt, och man ska nödvändigtvis inte måsta få barnet att "glömma" o hitta på annat.

Men visst är det fortfarande ganska hjärtskärande...
Kämpa på!

Svar: Jag läser också Petras blogg och vet exakt vilket inlägg du menar. Det var fint och tänkvärt och det hänger alltid med där i bakhuvudet. För det ligger en sanning i det.
Eva - Kakkakaffe