Vad vi gjort idag.

Idag behövde ingen gråta. Hit med dom bara, sa min momma och jag dumpade av dem i morse med cyklar och ett mjölkpaket. Och hon spelar gris, skalar rabarber, steker köttbullar och middagsvilar barn med tre händer och ofta undrar jag hur hon gör.
 
Sen spelade jag kodda med eleverna. Mera, mera, mera skrek dom varje gång jag visslade av för byte av program. Så vi fortsatte att spela kodda ända tills det blev helg.
 
Då svidade jag om till kläder som för evigt kommer att lukta rökt fisk. Backade som vanligt in mot fisktältet och Jens öppnade som vanligt bakluckan, folk stod som vanligt redan i kö och jag plockade som vanligt upp fisklådorna i samma ordning som alla andra gånger. Fast det här var sista fredagen för den här sommaren - den tjugonde sommaren. Jag tror jag har varit med mer och mindre arton eller nitton.
 
Körde tillbaka till momma för att hämta barnen. Fick mat (tack gode gud!) och glass och kaffe och tog sats inför fredagsmyshandlingen. Sindre körde rakt in i tonfiskhyllan och burkarna bara rullade längs golven och hans ånger och skämskudde var redan som bortblåst vid glassdisken när hela butiken hörde att han skulle ha glass. (Sen slutade det i alla fall lyckligt när de saligt och gemensamt och samarbetsvilligt bestämde att de skulle ha varsin Angry Birds slickepinne och bilresan hem skedde under största möjliga tystnad.
 
 
 
Sen blev det bara så himla komiskt när vi där efter sex vek in på uppfarten hem, och det stod två lastpallar med cyklar rakt framför oss på vägen. Skrattade högt en stund, före vi började kånka cyklar in i lagret. Och sen efter det kände jag mig mycket tillfredsställd.
 
 
Den här gången tog vi sju stycken mellanmodellscyklar (från 90 cm) med opunkterbara hjul i lager, som lämpar sig ypperligt till dagis, eftersom de är så gott som underhållsfria. På ett tiotal dagisar runt om i Österbotten cyklar man nu Puky, men på dessa cyklar finns för tillfället ingen reservation. Offertförfrågan kan riktas till pukybike(at)me.com.
4 kommentarer

Fuck hjärtat.

Hur den lugna gryningen med dimman över ängen och ett morgonvarmt barn kryper upp i famnen i köket som på första gången på månader känns kyligt. Tre och fyra lönnlöv av många, singlar ner på gräsmattan och kaffet i muggen är ännu varmt när jag balanserar barnet på knät samtidigt som jag kollar över dagens lektioner. En liten ängslighet som jag en stund senare bekräftar när vi ska klä på oss till dagis och jobb. Gråt som övergår i hysteri när vi kurvar in på dagisparkeringen och mitt grepp om barnet hårdnar för att jag inte tappa det. Inte springa bort. Armar som slingrar sig så hårt kring halsen att vi får använda kraft för att lossna fingrarna som söker sin sista chans i mitt hår. Och jag som med ett hejdå, vänder på klacken, försvinner och hör maaaammmma ropas ända tills jag sätter mig bilen. Lämnar min lilla 2,5-åring, vars timmar är evighetslånga.
 
Sen går det väl ändå bra. Trots allt. Och mitt lilla fina barn får somna i en famn. I en varm, trygg och omtänksam famn.
 
Och ikväll låg han i sängen och sjöng. Nånting om kaikki och kuuluu. Han var glad och hade glömt och sa att jag hämtade honom.
 
Men jag vet inte hur jag ska glömma. Och hur många dagar jag ännu har kvar att lämna.
 
13 kommentarer

Ni vet - vitt funkar alltid.

En dag som valfritt Ramstedtskt barn.
 
1 kommentar