Barndomsminnen.

 
Igår stod de här två och rörde i ett par plastpyttsor med varsin pinne i två timmar på eftermiddagen. Ingen som grät och ingen som hade några bekymmer som de inte kunde reda ut sinsemellan. Och sånt gör mig så oerhört lycklig. Jag har så väntat på det här - att barnen hittar på fantasilekar och sysselsätter sig själva. Jag får sådana flashbacks - för jag minns så oerhört mycket från min egen barndom. Som när vi satt och filosoferade på den skruttiga bron över pissdiket som luktade apa och Linda hotade att förvandla mig till groda om jag inte lärde mig att vissla. Eller när vi byggde kojor i skogen vid det överfulla vattendiket - jag var förstås mamma, och Åsa och Anna mina barn - de säkert då i ålder med Celine och Sindre - ända tills en röst långt borta ropade att vi måste in och äta. Eller lyckan när vi klarade av att klättra upp på den superstora stenen (heh) och satt en evighet och spanade ut över vyerna (heh) men inte vågade berätta åt någon, för vi visste att vi inte skulle få klättra på stenen. Eller spänningen i att klättra på stenröset och vetskapen om att det kunde finnas ormar gömda bakom vilken sten som helst. Eller gången vi lyckades låsa in oss i lekstugan och var inlåsta så lång stund att vi blev osams, började slåss och blev ovänner - men försonades igen efter att vi blev utsläppta och våra fingrar tinades upp. Eller då jag knackade på hos ena grannen på första april och sa att farbrorn hade en fåtölj på huvudet och jag höll på att skratta ihjäl mig när han spelade med. Och hur Tant Aina alltid, alltid hade Mariannekarameller varje dag när man gick in och sa sitt dagliga hej. Jag vill så mycket att barnen ska få samma minnen med sig i bagaget - att de ska minnas helt oväsentliga, konstiga men alldeles underbara saker. Men just det där - att man får ropa in dem till maten och läggdags, och de kommer in alldeles smutsiga och rödbrusiga - det har jag längtat efter sedan de var små bebisar. För jag tror att det har en oerhört stor betydelse för resten av livet.
10 kommentarer
Marica

det är så sant, det är fina minnen man har. Vi hade med en farbror och tant i byn som man fick en karamell av bara man gick in. Där stod man och trampade i leriga stövlar i farstun och småpratade ett par minuter och tillsist kom fråga om man kanske nog skulle vilja ha en karamell med. De var så trevliga och jag tror att de fick ut lika mycket av våra besök som vi fick. Eller mer till och med.

aami

Fint skrivet! Och väldigt sant!

michaela

Visst är det underbart när man ser sej själv i barnen/barnet! Vad gör det då att halaren står av sej själv så lerig och våt! Vilken lycka med våren, vänta bara maskarna kommer fram och det vankas masksoppa :)

Pia

Ja underbara barndomsminnen! Jag har också massvis med små korta minnen, en del lustigare än de andra. Och ja! Jag tror också dessa minnen påverkar oss mer än vi kanske anar när vi växt upp..

H. En som ännu väntar på att de egna barnen kommer till detta stadie ;)

Sussi

Fint skrivet! Du får gärna spinna vidare på det här med fri lek och hur det påverkar en, intressant tema,

Melli

Men så könner man sig ju bara ännu sämre i detta höghus, med den hemska gården (tråkig,otrygg, som inte kan övervakas från balkongen och alltså inte används). Oj suck.
Men jag blir ju varm i hjärtat redan av att läsa och se dem där tillsammans. Så härligt! :) Det är nog ingen fråga om var ni hör hemma, det är åtminstone ett som är säkert!

Svar: Äh, känn inte så. Folk har väl bott i höghus i all värld och folk har det blivit av dem också ;)
Eva - Kakkakaffe

Maggie - en rå bohem

Åh, så många minnen din text väcker! Jag hoppas på en liknande barndom även för mina framtida barn.

Anonym

:) , känner dej inte men man blir så glad av att läsa vad du skriver. Hälsning från er högsängs mamma

Svar: :) Tack!
Eva - Kakkakaffe

Dolce Bambini

Jaa, din text väcker minnen. Hoppa stenmurar, såna där just där ormarna kunde bo.... Testa att bada i nåt kärr när våren kom, bland pinglor och grodyngel. Klättra i träd i skogen. Ramla och slå sig, skrubba knän, plocka smultron var än de växte och trä på strån för att glufsa i sig alla på en gång.... Tack för minnesuppvaknandet :-D

Sarah

ja åh, så jag också väntar!! Nu orkar dom inte alls vara ute ensamma, det blir bara till bråk å den yngre vill in till mamma. Edith hon KAN leka för sig själv där ute med sin lossas kompis men inte syskonen tillsammans ännu. Å vad du väcker minnen med din text :) jätte fint skrivet!!