Expeditionen.

-Vad ska ni göra idag då? frågade min pappa när han var upp på en morgonsmörgås kvart före åtta i morse före han for ut på sjön och fiskade. -Inte har vi några större planer, svarade jag medan jag plockade ur diskmaskinen och startade en tvättmaskin. -Ni kan ju se om skoterspåren bakom ert hus går till farmor, föreslog han då.

Men nej, det gjorde de inte. Vi har 600 meter fågelvägen rakt genom skogen från oss till min 86-åriga farmor. Längs vägen är det ungefär 2,5 kilometer. Först var det dock alldeles fantastiskt ljuvligt och underbart. Men någonstans där mitt inne i skogen när vi hamnade i ett skogsgallringsområde och jag bar den stora pulkan med skidorna under ena armen och höll Celine med skidskor på fötterna i andra handen och Sindre sov på ryggen, Anna var halvsjuk med astma och Marius befann sig långt framför oss andra med cykelhjälm (?!) på huvudet, började jag inse att vår idé kanske inte var alldeles genial. Men ni som har barn vet, att det inte är jätteenkelt att börja ändra planer sådär mitt i, så jag drog som en oxe med snön upp till knäna i fem meter. Pustade. Drog fem meter till. Pustade. Drog. Och till sist, nästan som en hägring, skymtade det vita huset i skogsbrynet en timme och tjugo minuter senare.

Sen valde vi bättre skoterspår på hemvägen, kom hem när klockan redan var över tolv och halva dagen hade gått.

haha! åh jösses vilket kraftpass du fick! älskar bilden på sindre, mitt på sekunden tagen! :)

Hih! :)

Hejsan! Funderar över den där pulkan som du går och släpar på :). Har du någon sele till den också eller? Har själv köpt en likadan pulka, tänkte dra dra den efter mig med ungarna i när jag skidar. Men det går ju inte så bra. Välter om marken blir allt för ojämn och dessutom kör den säkert över mig i nedförsbacken.

vad sa Sindre då han märkte att mamma kommit hem?

Det där skoterspåret borde gå runt, startar vi sam å eva å sen kommer man ti janne å stina. Janne ha kört opp så man kan skid runt där :) Blir nog någon kilometer runt hela varvet

Vilka härliga bilder. Dagens bloggskratt gav Sindre på sista bilden :)

Stina:

Yes, den blev tagen i rätt ögonblick.



Melli:

Nog nu :)



Muffin:

Nä, ingen särskild sele, men har haft den kopplad till manducan. Dessutom är det ju ganska kort snöre i den, så har förlängt repet rejält. Och pulkan välter nog ibland för oss också + att vissa barn hoppar ur emellanåt ;)



Boa:

Heeeej :) Han är glad. Och kramsjuk.



Cami:

Ahaaa. Nå, vi kom via gångvägen tillbaka och hoppade på skoterspåren mittemot radhuslindorna. Åååh, hoppas det är lika fin förmiddag imorgon också, vi måste göra ett nytt försök då.



Linda:

Jag har ju inget annat än telefonkameran i veckorna, så det är extra roligt med den riktiga kameran i helgen då.

Körde förbi er igår när ni traskade vägen fram, ljuvligt väder hade ni alla fall för vårvinterpromenaden. Dendär sista bilden är verkligen tagen vid rätt tillfälle - härlig min!

Hahaa, sånt kaos! Det är bara österbottniska kvinnor som klarar sådana strapatser ;) Marius var klok med sin hjälm - man vet ju aldrig var man hamnar...