Egentligen var den inte så värdelös, för att vi hann ju ändå simma i värmen och solen i morse, vi hade momma här som strök bort lite kläder och både Pernilla och Alexandra här som kaffesällskap. Om det inte hade varit för det inhelvete oavbrutna tjatet och gnället och bråket. Och jag bara undrar hur man kan orka gå an om precis allt? Om maten. Om knäckebrödet. Om osten. Om smöret. Om glasen. Om mjölken. Om stolarna. Om soffan. Om platsen i bilen. Om platsen på mattan. Om platsen i sängen. Om boken. Om en iskub. Om halsbanden. Om telefonen. Om nallarna. Om de röda vinbären. Och om vem som ska pissa först.
Och jag tänkte tankar om hur skönt det ska vara när dagis snart ska bre smör på mina barns knäckebröd, plocka undan deras kritor, diska undan deras tallrikar och rasta dem utomhus. Förresten önskade jag mig höst redan förra veckan. De där myggkräken här uppe i skogen håller på att långsmt och plågsamt ta knäcken på oss. Det finns ingen som ens vill sätta sin fot utanför dörren såtillvida att solen inte skiner, vilket inte kan leda till något annat än en katastrof med fem personer på tjugo kvadratmeter köksgolv (vem sa att man ens behöver något större hus?).
Så nu försöker jag nolla och samla nya krafter till morgondagen och jag vet inte om det är bra eller dåligt att Thomas far bort i sex dagar i morgon. Jag lyssnar på Enya på hög volym i mina öronsnäckor. Jag surfar på huuto och findit och hoppas göra något fynd. Jag tittar igenom marimekkos hemsida och kollar på stringhyllorna ännu en gång. Jag letar efter tavlor att ha på väggarna och en kristallkrona att ha i sovrummet. Jag googlar 50-tal och fotogenlampor och sakta sakta känner jag hur jag återvänder till ett mer normalt tillstånd.
Klichén: Ny dag, nya möjligheter i morgon.
